.. and the pink cloud burst (m/m) - del 5 |
inte så jätte lång del men jag hoppas ni gillar den.
låttexten ungefär i mitten är ifrån simple plans låt perfect world.
Den första halvtimmen jag varit ute hade jag varit alldeles för irriterad för att frysa, men nu kände jag mig helt genomfrusen. Det var en rå kväll och min jacka kändes för tillfället alldeles för tunn. Men jag ville inte gå tillbaka än. Helst fick Shawn hinna somna, men då skulle jag nog behöva vara ute länge till.
Trots att det var kväll och ganska kallt så var det en hel del folk ute. Men dom fick mig inte att känna mig mindre ensam och jag ville helst slippa börja med min lilla analyseringslek igen - att gissa hur bra alla andra hade det. Så istället började jag med snabba steg gå emot parken. Förhoppningsvis skulle det inte vara så mycket folk där. Av någon anledning verkade dom flesta undvika parker på kvällarna, men jag oroade mig inte för någon eller något i parken, den jag oroade mig över befann sig i en lägenhet.
När jag kom in i parken ångrade jag att jag inte tagit med mig kameran. Det hade kunnat bli en del fina bilder här. Till exempel en bild på stigen genom parken som började fyllas med allt mer löv ifrån träden och som lystes upp lite från det svaga skenet från gatlamporna. Jag drog in händerna i jackärmarna och satt mig på en av bänkarna intill stigen. Jag behövde bara försöka tänka klart en liten stund.
Det kunde vara så att Shawn bara hamnat i någon slags känslomässig svacka, och att det skulle gå över. Men att det i alla fall inte hade något med mig att göra.
Eller så hade det med mig att göra och han ville bara inte berätta det, för att han inte ville såra mig. Typ att han tyckte att jag blivit tråkig, eller att han kanske inte tände på mig längre.
Eller så hade han helt plötsligt bara blivit störd och det fanns inget att göra.
Eller så var det jag själv som blivit störd, så allvarligt att jag inte ens insåg det själv.
Jag ryste till och försökte rycka upp mig. Nu hade jag börjat tänka för mycket.
Jag hajade till när jag hörde något intill mig. En flämtning. Jag vände mig om och fick syn på en liten vit lurvig hund. Han eller hon såg lite ut som en bomullstuss.
”Hej, vart kom du ifrån?” frågade jag mjukt och såg mig sen lite omkring.
Det kanske var någon som körde hundtricket med mig tänkte jag lite skämtsamt. Hunden verkade i alla fall glad över min uppmärksamhet och gjorde ett litet hopp för att sätta framtassarna mot mina ben. Jag flinade lite och klappade försiktigt bomullstussen.
”Snövit! Åh, där är du ju!”
En tant kom halvspringande emot mig med ett rött koppel i handen. Snövit, som hunden tydligen hette, gav ifrån sig ett skall, övergav mina ben och sprang glatt fram till tanten.
”Åh ursäkta mig vännen, du kanske är hundrädd?”
Jag log och skakade på huvudet.
”Nejdå, det är jag inte.”
Jag la märke till att tanten hade ungefär samma frisyr som hundens päls. Vitt och lite lurvigt.
”Vilken tur”, log hon lättat. ”Hon brukar gå så fint bredvid mig men idag vet jag inte vad det tog till henne”, sa hon och såg på mig.
Hon fick sen ett lite oroligt ansiktsuttryck. ”Men vad lite kläder du har på dig! Det som är så kallt. Du kan ju bli alldeles sjuk.”
Och jämfört med henne var jag kanske ganska lättklädd. Hon hade en mörkröd kappa som såg ut att vara i filt eller något, och hon hade både halsduk och svarta skinnhandskar. Själv hade jag vanliga stuprör, en t-shirt och den tunna jackan.
”Jag klarar mig”, flinade jag och reste mig upp. ”Jag ska ändå gå hem nu.”
Tanten såg genast mer nöjd ut.
”Det gör du rätt i. Ta hand om dig nu”, log hon och kopplade sen fast Snövit.
Jag tog upp mobilen i hopp om att Shawn skulle ha sms:at mig men insåg besviket att han inte gjort det. Han kanske inte ens skulle bry sig ifall jag kom hem eller inte. Jag kände en lite stickande känsla i näsan och ögonen och försökte pressa tillbaka tårarna. Utan framgång. Jag visste inte vart jag var på väg. Jag bara gick. Vart som helst utan till lägenheten. Jag brydde mig inte i att jag frös längre.
Utan att jag riktigt visste hur så hade jag hamnat vid tunnelbanestationen. Jag mindes inte att jag hade gått åt det hållet och inte att jag hade gått nerför trappen. Men nu stog jag i alla fall på den kyliga perrongen. Ett tåg svischade förbi och några flygblad som legat på marken flög upp. Tårarna rann men jag struntade ifall någon skulle se. Allt kändes skit ändå. Jag hade på något sätt känt mig som en ganska stark person förut, men det gjorde jag inte nu, långt ifrån. Jag behövde ha Shawn. Jag kunde inte vara mig själv utan honom. Men det verkade inte vara ömsesidigt. Och det hade förändrats så snabbt. I alla fall hade jag inte märkt något konstigt tidigare. Det var dom senaste veckorna. Jag blickade ner på spåret där ett nytt tåg snart skulle komma in. Jag tog några steg fram och drog in händerna längre i ärmarna. Såg ner på det tomma spåret igen, förutom lite grus så låg där en festis-förpackning, ett av flygbladen och ett cigarettpaket.
Allt som behövdes var ett stort steg till eller ett hopp.
Tankar som ’Skulle han sakna mig?’ ’Skulle han ens börja fundera förrän imorgon?’ ’Hur ska jag klara av att ha det så här?’ ’Är det mig det är fel på?’ ’Är inte det här lättare?’ ’Är det inte lika bra att få slut på det?’ for genom mitt huvud medans jag såg ner på spåret. Spåret som skulle kunna få alla jobbiga känslor och tankar att ta slut.
I used to think that I was strong
Until the day it all went wrong
I think I need a miracle to make it trough
I wish that I could bring you back
I wish that I could turn back time
Cuz I can’t let go
I just can’t find my way
Without you I just can’t find my way
“Flytta dig ifrån spåret! Du står alldeles för nära.”
Jag vände mig snabbt om och fick syn på en man, troligen en lokförare som väntade på att byta av någon. Men mina fötter rörde sig inte och tankarna var fortfarande kvar i samma bakom. ’Är inte det här lättare?’.
”Hörde du inte vad jag sa? Flytta dig”, sa mannen och såg lite irriterat på mig.
Sakta tog jag några steg ifrån spåret. Några steg ifrån det som hade kunnat släcka mitt liv.
Jag mådde illa när jag öppnade dörren och jag ville bara lägga mig i sängen. Tårarna hade slutat rinna men det gjorde så ont inombords. Som tusen miljoner vassa rosstjälkar som rev upp sår inom mig. Vassa taggar.
Jag hörde vattnet rinna innifrån badrummet så jag skyndade mig in i vardagsrummet och drog av mig kläderna. Jag kröp sen ner i sängen och drog upp täcket över mig. Jag kände mig så trasig på något sätt. Som att någon del av mig saknades. Lossnat. Och jag visste inte hur jag skulle kunna sätta fast den delen igen.
Jag slöt ögonen och hoppades att jag skulle somna snabbt. Precis när det kändes som att jag skulle det kom Shawn in i rummet och kröp ner på sin sida av sängen.
”Sover du?” frågade han tyst.
Jag höll ögonen stängda och försökte andas lugnt.
Vad skulle du säga om jag var vaken? Skulle du trösta mig eller säga att jag var fånig som dragit?
”Marcus?”
Jag tycker så mycket om din röst när den är så där mjuk, men du har gjort mig så illa med dina ord på sistone.
Han blev tyst och jag kände hur han drog upp täcket över sig.
”Jag är en idiot. Jag vet.”
Och ändå älskar jag dig.
Jag vaknade av Shawns röst. Men den lät så avlägsen. Inte som att den kom ifrån sängen bredvid mig. Jag vände mig försiktigt om men han låg inte i sängen.
”Alltså det känns verkligen skit. Nej jag vet inte. Det är inte så lätt!”
Rösten kom ifrån köket. Men jag hörde bara Shawns röst och ingen mer så han måste prata i telefon.
”Jag ska. Ge mig lite tid! Jag vet inte har jag ju sagt.”
Han lät irriterad. Jag satt mig upp i sängen och kollade på klockan i tron om att den var runt 8, 9 på morgonen. Men det var mitt i natten. Halv 3 för att vara exakt. Vad fan gjorde han uppe nu? Vem pratade han med så sent? Jag klev upp från sängen och gick ut i köket.
Shawn satt på en av stolarna med endast t-shirt och boxers på sig. När han fick syn på mig verkade han plötsligt få bråttom att lägga på. ”Jag måste lägga på”, sa han och la på.
”Vem pratade du med?” frågade jag och blinkade till lite för att vänja ögonen vid ljuset från lampan i fönstret.
”Äh ingen”, sa han och reste sig upp.
”Vadå ingen? Du sitter och pratar i telefon halv 3 på natten, du kan väl åtminstone säga vem det var!”
Han såg lite besvärad ut.
”Men det var en polare bara, han har lite problem just nu och behövde prata.”
Det kunde ju vara så men det lät ändå skumt att den kompisen skulle ringa så sent, och jag hade inte hört mobilen ringa heller.
”Vem var det då?” frågade jag ändå.
Jag kände dom flesta av Shawns kompisar. Hans svar dröjde lite för länge.
”Jonny. Gud vad trött jag är”, sa han och gick förbi mig mot sovrummet.
”Varför ville du att han skulle ge dit lite tid då?” fortsatte jag och följde efter honom.
”Stog du och tjuvlyssnade eller?” frågade han med en lite irriterad blick, men jag hörde rädsla i hans tonfall.
Jag satt mig på sängen och skakade på huvudet.
”Nej, och försök inte få det här att bli mitt fel på något sätt. Jag frågade bara.”
Han svarade inte på en gång utan la sig ner i sängen igen.
”Jag orkar bara inte prata om det. Men det var inget viktigt. Han behövde bara snacka.”
Jag nöjde mig, som så ofta, med hans svar och la mig ner.
”Vart var du ikväll föressten?” frågade han.
Det var konstigt men jag blev glad över den lilla frågan. Ett litet tecken på att han ändå brydde sig fortfarande.
”Ute bara. Jag behövde tänka lite.”
Jag ville inte berätta vad jag varit nära att göra.
”På vadå?..” frågade Shawn med lite mjukare röst och han såg nästan orolig ut.
”Oss”, sa jag kort.
Det var tyst en lång stund. Jag trodde nästan att han skulle be om ursäkt eller i alla fall vilja prata om det. Men det kom inget sånt.
”Vi borde försöka sova.”
Jag svalde hårt och nickade. Jag kunde sen inte hejda mig. Fastän han varit så dum på sistone och att vi knappt pussats dom senaste dagarna så flyttade jag mig närmare honom och slingrade sen armarna om honom och höll hårt om honom. Han fick inte försvinna från mig.
Han besvarade inte direkt kramen men han sköt i alla fall inte bort mig. Jag pussade honom på halsen och fortsatte krama honom.
”Jag älskar dig Shawn.”
Så till slut la han armarna om mig, om än ganska löst.
”Du vet att jag också gör det Marcus..”
Men det kändes inte så och jag ville verkligen höra orden ”Jag älskar dig med.” Men just nu var det här det näst bästa. Jag visste ju trots allt att han inte var så här egentligen, han var inte kall och undvikande och irriterad. Han brukade inte såra mig och han brukade säga att han älskade mig. Någonstans där inne måste den Shawn finnas kvar.
kommentera nu? :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Poem-lover - 23 jan 10 - 15:40- Betyg:  | | Såååå bra, blir typ gråtfärdig... | | missnameless - 23 jan 10 - 12:55- Betyg: | | Men shiiet, nu gillar jag inte Shawn längre haha :P Han är skum.. ;s <3 | | because - 22 jan 10 - 19:59- Betyg: | ååååååeh jag tycker SÅÅ synd om Marcus!! usch :(
mejla gärna när nästa del kommer ^^ | | gazettica - 22 jan 10 - 13:05- Betyg: | Har nu läst alla delar i streck!
Och komenterat alla
Jättejättebra!!!
Mejla mig när nästa del kommer, så att jag inte glömmer bort att läsa? | | VarEMinSocka - 22 jan 10 - 12:59 | | jättebra, tycker så synd om Marcus. stackars lilla söta pojke | | Ismolnet - 22 jan 10 - 12:13- Betyg: | Aww. :c Du är så jävla bra med alla känslor.. xD Tkr så synd om Marcus.
Mejla nästa? x3 | | SoGetLost - 22 jan 10 - 10:37- Betyg: | super duper bra:D bara otroligt sorligt:'(
kan inte komma på något bättre att säga nu bara:( |
|
|
|
