Vi sa för allitd ( kap 26 ) |
Kapitel 26
Den konstiga känslan i magen om att något inte stämde riktigt med Rasmus, stannade kvar i flera dagar efter nyårsdagen. Adrian förslog att jag skulle ringa honom, så som jag gick av och an hela dagarna. Men det är inte så lätt att bara lyfta luren och slå siffrorna. Inte när så mycket har hänt mellan oss, och vad som står mellan oss. Fast kanske är det enkelt att ringa honom, det är bara jag som krånglar till det, gör det svårare än vad det egentligen är. Det borde inte vara så. Jag borde kunna ringa honom, han är ju min vän. Så varför tvekar jag?
Den nionde januari åkte min mamma och min bror tillbaka till Sverige. Tre saker hade hänt under den tiden de varit här, jag och min mamma hade kommit varandra närmre och Tobias och jag hade glidit ännu mer ifrån varandra. Den tredje saken var att jag upptäckte varför jag mått så dåligt ibland, jag var sen med ungefär fyra veckor, kanske längre. Jag hade varit så uppe i allt annat som hänt att jag inte tänkt på det. Därför sitter jag nu inne på toaletten bakom en kiosk längre ner i staden och stirrar chockat på den lilla rosa pinnen som visar ett plus tecken till mig.
Hela magen vänder och vrider sig, borde jag vara glad? Ska jag vara ledsen? Ska jag få panik och bryta ihop bredvid toalettsitsen? Jag vet inte. Så jag väljer att titta på den i flera minuter, som om jag kunde med tanken få det där lilla plustecknet att förvandlas till ett minus. Negativt. I fyrtiofem minuter satt jag där. Ingen hade klagat och det gick upp för mig. Jag är gravid. Hur ska jag säga det till Adrian?
Efter ett bra tag lyckades jag ta mig upp på darriga ben och chefsbiträdet log mot mig när jag gick därifrån. Jag kunde inte mer än bara vinka tomt tillbaka och slängde testet i en soptunna. Hur ska jag och Adrian kunna ta hand om ett barn? Vi är inte gamla nog! Vi har inte ens varit ihop tillräckligt länge! Jag är inte nitton år ens än och Adrian bara några år äldre, hur ska vi som är unga kunna uppfostra ett litet barn? Ett litet liv som växer inuti mig? Hur ska jag berätta nyheten för mamma? För alla? Jag vet inte ens om jag vågar säga något till Adrian, för hur kommer han att regera? Vi har aldrig pratat om att skaffa barn, han kanske blir jätte arg? Blir upprörd, får panik och chockad eller så… Eller så kanske han blir glad? I mitt förvirrade tillstånd sprang jag och alla som jag mötte blev som bara små suddiga dimmor. Jag vet inte vart jag sprang eller vad som hände uppe i mitt huvud, men efter en stund alldeles andfådd stannade jag med händerna på knäna och huvudet böjt. Jag kände blodsmak i munnen efter språngmarschen och när jag ställde mig upp ordentligt tittade jag storögt på en telefonkiosk. Utan att riktigt tänka dök min högra hand ner i byxfickan och jag fiskade upp några småmynt. Jag tittade på dem länge och väl innan jag stoppade i dem vid telefonen och knappade in siffrorna som länge gnagt sig fast långt bak i huvudet. Det gick flera signaler innan jag kom fram. Men det var inte den röst jag hade väntat på, den var en annan mansröst, äldre och mörkare.
"Hej, jag söker Rasmus Sawyer." sa jag och kliade mig ännu mer förbryllad på huvudet.
"Tyvärr, det finns ingen med det namnet här, kan jag hjälpa dig med något annat?"
Där tappade jag bort mig totalt.
"Vad menar du?" stammade jag fram, "Vem är ni? Har jag kommit rätt, bodde det inte en Rasmus Sawyer här?"
Ännu mer förvirrad stannade jag upp och det blev stop. Jag förstår inte... Och mannen i andra sidan luren svarade vänligt på mina oförståeliga frågor.
"Det stämmer. Han bodde här sen någon vecka sedan, tyvärr vet jag inte hans nya adress."
"Men vet du vart han kan bo någonstans?"
"Som sagt vet jag inte adressen, men han sa något om Sydamerika. Jag är ledsen, men mer jag inte hjälpa dig. Ha en fortsatt trevlig dag." avslutade han och la på och lämnade mig med hakan nere i marken och en tjutande lur tryckt mot örat. Sydamerika? Har han flyttat till Sydamerika?! Av alla ställen så måste han välja ett land på andra sidan jordklotet! Luren gled ur mina fingrar och jag gick därifrån tillbaka hemåt. En tjock dimma knöt sig runt om alla mina sinnen och jag märkte aldrig att jag stod innanför vår blåa dörr fören Adrian stod mitt framför mig. Allt hade gått så snabbt, för snabbt och jag vet inte om jag tycker om den här dagen alls.
"Vad är det?"
Adrian tittade oroligt på mig.
"Allt." svarade jag tomt tillbaka och samma sekund som ordet kom ut från min mun, vek sig benen under mig och jag föll mot golvet. Men jag svimmade inte, all kraft i min kropp hade plötsligt på något sätt forsat ut ur mig och jag halvlåg på golvet med huvudet vilandes mot väggen. Adrian satte sig bredvid mig, men sa inget. Efter ett tag sa jag det bara rakt ut.
"Rasmus har flyttat till Sydamerika."
Adrians ögon tittade mjukt mot mig och log snett.
"Jag vet”, sa han och visade upp ett brev han höll i, "du fick detta idag. Förlåt för att jag läste det, men jag ville bara läsa det först i fall han kanske skulle såra dig."
"Och? Vad skrev han?" frågade jag tomt och Adrian vecklade upp brevet, gav det sedan till mig.
"Läs det själv, det är bäst." Jag tog emot brevet och Adrian gav mig en puss på kinden innan han reste sig upp och lämnande mig ifred med Rasmus sista ord till mig.
"Till Maria,
Jag menar inte att göra dig ledsen med detta brev. För några veckor sedan fick jag erbjudandet att arbeta i Sydamerika med ett projekt i två år, men jag tror inte att jag kommer tillbaka. Du ska veta att jag älskar dig, det kommer jag alltid göra! Och jag har dig att tacka för att jag står här idag som jag gör. Men vi lever olika liv, vi hör inte ihop och det har vi aldrig gjort. Jag vet att du ser det också om du tittar längre in i dig själv. Med brist på ord som ändå inte kommer göra någon skillnad, avslutar jag med att håll inte uppe en redan slocknad låga om ett hopp. Det gör det bara värre. Vi kommer förmodligen inte ses igen.
Jag älskar dig och mitt hjärta tillhör dig sen första gången jag såg dig.
Din Rasmus."
Vi skulle aldrig mer ses. Tomt titta jag på pappersbiten och vecklade försiktigt ihop det och smekte ömt ovansidan på det. Förstod att jag hade förlorat min Rasmus och att min en gång fallna ängel flyger ensam nu.
Adrian kom tillbaka efter jag hade läst klart brevet och satte sig bredvid mig åter igen.
"Han kommer inte tillbaka." viskade jag med blicken på brevet.
"Jag vet."
Adrian la sin ena arm runt om mina axlar och jag kröp ihop till en boll i hans famn. Min trygghet. Min underbara, vackra Adrian. Gå aldrig ifrån mig.
"Om jag sa något som skulle förändra våra liv, för alltid, skulle du bli glad då?" frågade jag lågt och andades mot hans öra.
"Det beror nog mest på vad det är. Varför undrar du?"
Han kysste min hjässa och jag höll andan. Jag är gravid.
"Jag bara undrade." ljög jag. Men Adrian trodde mig inte.
"Det måste vara något eftersom du frågade, du kan säga det, jag blir inte arg om det är det du tror."
"Men du kanske inte blir så glad." sa jag då och försökte gömma mig djupt i hans varma famn, men då lossade han sitt grepp och höll mig stadigt framför sig själv och kysste mina läppar.
"Nej, det tror jag inte, säg nu." log han bara och jag tappade bort andetagen.
"Du ska bli pappa."
_________________
Kommentera?? ^^
massa kramar (<3) från mig, Airya
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 21 jan 10 - 19:03- Betyg:  | | Men, nej :O rasmus... :( men underbart, som vanligt !! fortsättningen nu va? ;D |
|
|
|
