.. and the pink cloud burst (m/m) - del 4 |
jag hoppas att antalet kommentarer inte har något att göra med kvaliten på min berättelse. för isåfall går den utför :( XD
den här delen är lite kortare och det kanske inte händer så jätte mycket. men jag har planer för nästa kapitel ;) hoppas ni gillar den här delen :)
kommentera gärna.
Jag vaknade med en oroskänsla i magen, som jag gjort ganska ofta nu på sistone. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som oroade mig, men det hade i alla fall med Shawn att göra, eller oss rättare sagt.
Jag visste inte om Shawn inte kände av den spända konstiga stämningen mellan oss eller om han bara helt enkelt ignorerade den, och ibland mig. Jag ville inte heller vara den som tog upp det hela tiden, den irriterande, tjatiga personen. Men det här kunde väl ändå inte kännas bra för honom heller?
Jag kände mig ändå ganska lättad när Shawn någon timme senare gick iväg till jobbet, skivbutiken. Då kunde jag låtsas som att allt var bra mellan oss, eller att det åtminstone skulle vara det när vi sågs ikväll igen. Jag började själv göra mig klar för att gå iväg till jobbet, jag har nog inte nämnt det men jag jobbar för en tidning, ungdomsdelen i tidningen rättare sagt, den delen som följer med morgontidningen varje lördag. Som fotograf.
För jag är inte bara bra på att rita utan även ganska duktig på fotografering. Det är avslappnande att bara vara ute i naturen och fånga fina ögonblick på kort. Och en bild säger ju som sagt mer än tusen ord.
Jag plockade upp mappen med mina senaste kort, tog på min jackan och skorna och lämnade lägenheten. Kameran hade jag givetvis också med. Den var ett av mina bästa köp. En Nikon D40.
När jag gick genom stan mot tidningsbyrån kunde jag inte låta bli att titta till lite extra på varje person jag mötte.
Den där tjejen med en caffe latte-mugg i handen hade säkert ätit en jätte mysig frukost med sin kille imorse (hon hade säkert inte fått äta ensam för att pojkvännen hellre tagit en macka i handen på väg till jobbet i alla fall.) Och den där killen med svarta lite fyrkantiga glasögon och en svart snedlugg ner i ansiktet hade säkert en jätte fin pojkvän som saknade honom (och den pojkvännen hade säkert sagt att han älskade honom, åtminstone någon gång under dom senaste dagarna.) Och paret som gick hand i hand mot gallerian var det inte något tvivel om, dom älskade varandra. (Och killen behövde antagligen inte fundera över om det verkligen var så.)
När jag klev in på tidningsbyrån kände jag mig alldeles deprimerad. Jag ville veta vad jag gjort för fel. För något måste jag ju ha gjort.
”Tjena Marcus, kul att se dig”, log chefen och visade mig in på hans kontor.
Jag hälsade tillbaks och försökte le lite. Jag la sen fram mappen på skrivbordet. Han, Christopher som han hette, tittade igenom bilderna och hummade lite.
”Det här är bra. Precis som vanligt. Det kommer bli ett bra nummer på lördag”, log han.
Jag nickade men kände inte riktigt att jag kunde koncentrera mig på vad han sa.
”Mår du bra?” frågade han plötsligt.
”Va? Jo. Jag mår bra.”
Förutom att jag mest känner för att lägga mig ner och gråta och aldrig resa mig upp igen. Men annars mår jag bra.
Han rynkade pannan och såg på mig.
”Okej, jag tyckte du såg lite blek ut bara”, sa han och la ihop bilderna igen. ”Men då kanske vi kan gå igenom temat för nästa vecka då.”
Jag nickade och drog piercingen lite mot tänderna, en ovana jag hade.
”Jag tänkte mig först något höstaktigt, men det känns som att alla tidningar kör med det just nu.. så jag funderade på ett kärlekstema. Det är ju den där ’sprid kärlek’-kampanjen just nu”, fortsatte han.
Kunde jag ha mer otur just nu? Det kändes ju inte alltför kul att fota kärleksmotiv när jag själv börjat tvivla på vad Shawn egentligen kände för mig. Men det kunde jag ju inte direkt säga till Christopher så jag nickade.
”Det låter ju bra.”
Han log och nickade.
”Jaa jag tycker det skulle vara passande. Men då fixar du det då?” sa han och reste sig upp.
Jag gjorde detsamma och försökte mig på ett leende igen.
”Absolut. Hejdå.”
Jag gick ut från kontoret och vidare ut i den lite kyliga luften. Jag kunde lika gärna börja med bilderna på en gång. Det fanns många sätt att visa kärlek på, många föremål som förknippades med kärlek. Så det skulle inte bli någon större utmaning, inte fysiskt i alla fall.
Jag gillade att gå i skogen ensam så det var dit jag gick först. Det var inte en särskilt stor skog och den låg nära stan. Men om man inte lyssnade så noga så kunde man låtsas att man var långt ifrån stan och alla dess människor, trafik och problem. Vissa kanske undrade om det verkligen kunde finnas särskilt mycket kärleks-bilds-material i skogen men om man bara kollade noga så fanns det massor.
Jag gick med blicken fäst på stigen framför mig och efter en stund såg jag en sten som hade samma form som ett lite trubbigt hjärta. Jag riktade kameran mot den och tryckte mjukt ner avtryckaren lite, hörde det lilla klicket när kameran hittade fokus och sen det andra klicket när jag tryckte ner knappen helt och bilden togs.
5 månader tidigare
”Alltså varför ska jag vara med på kort?” flinade Shawn och lutade sig mot trädet som jag sagt åt honom att göra.
”För att du är snygg och det blir bra bilder”, flinade jag tillbaks och riktade kameran mot honom.
Även om han inte vekade ha insett det själv så var han verkligen fotogenisk. Det var nästan omöjligt att ta en dålig bild på honom. Jag tog flera kort på honom och log sen.
”Det blev asbra. Ska vi gå vidare?”
Han klev genom mossan och kom ut på stigen bredvid mig igen.
”Kom igen jag vill ta på dig med”, sa han och såg bedjande på mig.
Jag förstog givetvis vad han menade men valde att misstolka det.
”Du får ta på mig”, flinade jag retsamt.
Han såg på mig och skrattade och knuffade lätt till mig.
”Okej jag vill ta på dig på det sättet med, men ge hit kameran nu.”
Jag suckade och räckte honom den. Han log glatt och tog den.
”Okej..” sa han och såg sig omkring efter någon lämplig plats att fota mig på. ”Där!” sa han och pekade mot den lilla bäcken som porlade. ”På stenen”, sa han och började gå ditåt.
”Vadå?” frågade jag och följde efter.
Jag stog hellre bakom kameran än framför.
”Sätt dig på stenen i vattnet! Jag lovar att det blir jätte fint.”
Jag skrattade och såg på honom.
”Jag kommer se ut som näcken! Fast med kläder då.”
Men Shawn fick som han ville och efter lite smidighet och lite tur så lyckades jag hoppa till den stora stenen i vattnet. Jag satt mig lite bredbent på huk och tog stöd med ena handen framför mig mot stenen. Jag kände mig nästan lite som spiderman istället för näcken i min lite hukande pose.
”Skitbra!” sa Shawn och höjde kameran.
Jag fick åtminstone träna benmusklerna lite.
”Luta dig lite, lite bakåt bara”, sa han och såg otroligt koncentrerad ut. ”Och lite rakare i ryggen.”
Jag skrattade till och såg mot honom.
”Sen när blev du en sån här expert?” frågade jag men gjorde som han sa.
Jag flyttade sen den andra handen lite som jag hade bakom mig. Problemet var bara att det inte var någon sten där och innan jag visste ordet av hade jag tappat balansen och med ett plums ramlat ner i vattnet, i samma stund som Shawn tryckt av blixten.
Jag hade knäppt ganska många fina kort i skogen och gick sen in mot stan igen. Jag hade massa idèer om bra kort, men då hade Shawn behövt vara med. Jag bet mig i läppen och tog upp mobilen. Jag kunde göra ett försök. Det var sjukt, men jag var nästan nervös över att skicka ett sms till Shawn. Men han hade verkligen inte varit sig själv dom senaste veckorna.
Hej, har du någon rast snart? ^^ jag skulle behöva en modell.
Jag satt mig på en gatubänk medans jag väntade på svar. Jag tog några kort på par som gick förbi och försökte fånga kärleken på bild. Så plingade mobilen till.
Jag har rast snart men jag hinner inte träffas. lovade att äta lunch med johan och alex, sorry.
Jag svalde hårt och reste mig upp. Han valde väl inte direkt bort mig, han hade ju bestämt med dom innan, men han frågade inte ens ifall jag ville följa med.. Jag svarade inte på smset utan började istället gå mot busshållplatsen. Jag var så jävla trött på Shawn, på kärleken, på alla par som gick runt och såg så söta ut.
När jag kom hem lagade jag lite mat och satt mig och åt. Jag försökte att inte tänka på Shawn, men det var lättare sagt än gjort. Jag tappade aptiten redan efter några makaroner och två köttbullar och jag slängde det som var kvar. Istället satt jag mig vid datorn och började redigera bilderna jag tagit. Ändå kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och medans jag ändrade ljusstyrka och nyans på bilderna så rann tårarna längs mina kinder.
Det kändes inte som jag suttit så länge vid datorn men plötsligt hörde jag dörren öppnas. ”Hallå”, ropade Shawn och jag hörde hur han tog av sig skorna.
”Jag är här”, ropade jag tillbaks från vardagsrummet där jag satt med laptopen i knäet.
Efter en stund kom Shawn in och han slängde sig ner i soffan bredvid mig.
”Har du haft det bra?” frågade jag.
”Ja helt okej, vi åt på en skitgod restaura.. har det hänt något? Det set ut som att du har gråtit..”
Jag svor i tankarna och irriterades på mig själv att jag var så känslig.
”Nej..”
”Jo men det ser jag ju att du har gjort. Vad är det?”
Jag såg upp på honom och suckade.
”Samma sak som dom senaste veckorna. Du är typ undvikande och.. det känns nästan som om du inte tycker om mig”, sa jag ynkligt.
Jag kände direkt hur han drog sig undan lite.
”Men när ska du lägga av? Jag har ju inte gjort något. Alltså det finns inga par som jämt har det jätte bra. Ibland känns det lite kämpigt. Det är inget konstigt.”
Jag såg oförstående på honom.
”Så då är det något alltså? Det är något som du tycker är kämpigt i vårt förhållande?”
Han suckade lite.
”Jag vet inte. Nej det tycker jag väl inte. Jag vill bara inte bli anklagad hela tiden.”
”Jag har inte anklagat dig! Jag berättar bara hur det känns för mig.”
Jag kände hur jag var nära till tårarna igen. Han var inte sitt vanliga jag. Han kunde inte ens säga vad som kändes fel. Jag ville att han skulle lägga armarna om mig och säga att allt skulle bli bra.
”Älskar du mig fortfarande?” pep jag fram.
Jag kände faktiskt att jag var rädd för svaret.
Han reste sig häftigt upp och drog fingrarna genom håret.
”Men jaa! Kan vi sluta prata om det här nu? Jag orkar inte mer.”
För en stund såg han inte irriterad ut utan nästan.. rädd. Som att han också var nära till tårarna.
Jag hade bara tänkt nicka och lämna honom ifred ett tag men jag orkade inte heller den här gången. Jag orkade inte att han skulle klaga och säga att jag var jobbig. Så jag reste mig upp och gick ut i hallen där jag drog på mig jackan.
”Vart ska du nu då?” frågade han efter mig.
”Ut”, sa jag och smällde igen dörren efter mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | gazettica - 22 jan 10 - 12:47- Betyg:  | Jag vet inte vad jag ska säga...
...Måste läsa nästa del, GENAST! | | SoGetLost - 22 jan 10 - 10:29- Betyg: | nikon:D:D
ooh jätte bra skrivit:D super duper bra:D | | Poem-lover - 21 jan 10 - 16:15- Betyg: | | Jätte-jättebra Love it <3 mejla gärna nästa :D | | Ismolnet - 21 jan 10 - 14:53- Betyg: | | Håller med Haley.. XD hon tar mina ooord. Men skitbra, riktigt.. riktigt.. XD mejla nästa ofc? |
|
|
|
