[M/M] Basements, källare -> del 5 |
Eeefter noggrant övervägande har jag bestämt mig för att uppdatera den här novellen. Saken är dock, som jag sa i början, det kommer hoppas lite fram och tillbaka i tiden i handlingen. Det är liksom lite av ett huvudelement. Jag hade från början tänkt att skriva alla "prologdelar" först och posta dem, men sedan kom jag i världens skrivsvacka och kunde inte fortsätta på det spåret. Såå, här är nästa del, men var som sagt beredda på att det kommer bli tidshopp fram och tillbaka i de olika delarna.
And that's it.
Gainesville, Georgia, 1993
Musiken dånade ut genom de stora högtalarna och fick hela byggnaden att vibrera. Det var öronbedövande högt, men att döma av skarorna av fulla nittonåringar - nyanlända collegestudenter - var det ingen som klagade.
Tvärt om, där fanns ölflaskor så långt ögat kunde nå; utspridda över golvet, uppradade i bokhyllor och i händerna på var och varenda gäst som hade valt att attendera det eleganta evenemanget.
Liam stod lutad mot en dörrkarm, sin femte starkölsflaska i handen, och suckade djupt för hundrafemtioelfte gången under kvällen. Förde glasflaskan till sina läppar och hävde i sig det sista av den bärnstensgula vätskan. Hostade till, dunkade sig i bröstet, och ställde ner flaskan i närmsta fåtölj.
”Blondie!”
Innan han hann blinka hade han armarna fulla av berusad pojke. Liam stönade till och tog i allt han förmådde för att häva bort den tunga, något lealösa kroppen. Placerade båda handflatorna på hans bröst och hjälpte till att balansera upp honom.
”Samuel, hur mycket har du fått att dricka?” undrade han samtidigt som han försäkrade sig om att människan kunde hålla balansen själv.
”Vadårå?” muttrade Samuel och vinglade till när någon gick förbi, som om själva vinddraget hade fått honom ur balans.
Liam höjde ett ögonbryn och såg menande på honom.
”Konsumerar du mer alkohol ikväll så spenderar du inte natten hos mig, det ska jag säga dig, Samuel Beckett.”
Samuel brukade ofta skryta om att han var döpt efter romanförfattaren med samma namn, men Liam kontrade precis lika ofta med att hans mamma inte hade den minsta aning om var skönlitteratur var när hon döpte honom, med tanke på att Samuels familj kom från åh-så-sköna-men-något-efterblivna Oklahoma.
Samuel rynkade ögonbrynen. Sträckte sig ut och greppade tag om Liams axel medan han försiktigt ställde ner sin nu tomma ölflaska på golvet.
”Vetu,” började han, som om han var på väg att citera ett par rader ut någon av Shakespeares litterära mästerverk, ”Jag har en känsla av att du mer än gärna vill ha mig hos dig i natt.”
Liam skrattade till och tog tag i den hand som var placerad på hans axel. Länkade deras fingrar och ställde sig på tå för att kyssa Samuels kind.
”Jo, kanske.”
Samuel log fåraktigt.
”... Men glöm att jag kommer pussa dig sen när du har återbekantat dig med kvällens alkoholintag.”
+
”Tack för skjutsen, Barb,” mumlade Alex och sparkade upp passagerardörren.
Han försvann runt den senapsgula, smutsiga Novan och gjorde en ansats till att öppna bakluckan. När den inte öppnade sig rynkade han ögonbrynen och stirrade irriterat på den.
Precis vad han behövde.
”Du måste drämma till den,” ropade Barb från förarsätet, och glodde storögt på Alex i backspegeln med små, svarta, grisliknande ögon.
Alex stirrade dumt fram och tillbaka från den något överviktiga mannen i bilen till den rostiga bakluckan, innan han drämde armbågen i plåten och den for upp så snabbt att han säkerligen hade fått den rakt i hakan om han inte flyttat på sig omedelbart.
”Den här bilen är ett mördarredskap, vet du,” sade han över axeln samtidigt som han lyfte bärbandet till en svart sportsbag över huvudet.
Den var så tung att bandet över hans bröst fick honom att tappa andan lite.
”Nu äru här, i alla fall,” sade Barb med sin sydstatliga dialekt och sneglade på Alex i backspegeln än en gång.
”Japp. Tack för att jag fick åka med.”
Alex klev runt bilen så han stod utanför framsätet igen. Stäckte ut en hand och väntade på att mannen skulle skaka den.
”Så du är en av dom där collegesnubbarna, du,” sade Barb eftertänksamt, och kisade lite åt honom.
”Ja, jo, jag är nog det.”
”Mmhm.”
Utan ett till ord skakade mannen hans hand och vred om nyckeln i startmotorn igen. Bilen röt till. Mumlandes något om hur hans egen familj tydligen aldrig varit fina nog för överklasskolor, styrde han ut från collegeområdet där Alex klivit av, och försvann snart ur sikte.
Alex stod kvar. Han skakade på huvudet. Tänkte att på den där snubben satt det nog en skruv löst, och började sakta röra sig i riktning mot campusbyggnaderna.
Han såg fram emot att börja på college; han var speciellt intresserad av fotografi och grafisk design, och med hans skapligt höga antagningspoäng från High School verkade Phoenix University College i Georgia som ett drömställe att spendera de kommande fyra skolåren på. Specialinriktat på musik och konstnärliga ämnen, och i en inte alltför avlägsen del av landet.
Han hade dock tagit en extra vecka på sig att ta sig till Georgia; merparten av de nya studenterna hade intagit stället för redan ett par dagar sedan redan. Men Alex hade sina anledningar.
När han lämnat Portland hade han också lämnat sitt gamla liv bakom sig.
Ett liv som han helst inte ville tänka på. Ett liv som han helst ville förtränga och aldrig någonsin komma ihåg igen.
Ett liv av lögner.
Det hela började sommaren innan han skulle börja High School.
Sommaren som han spenderat med honom.
Med den där blonda pojken som han gått och blivit så blixtförälskad i att han knappt kunde förstå det själv.
Med Liam. Med hans älskade Liam.
Namnet fick något att göra ont i Alex hjärta där han gick, den svala sensommarbrisen lekandes i det nu svartfärgade, halvlånga håret med den långa luggen.
Liam.
Det namnet hade han inte yttrat på snart fyra år, men han hade glömt hur många nätter han spenderat, klarvaken, med ingenting annat än det namnet ekandes i hans huvud. Har nog blivit ett par stycken under årens lopp, tänkte han bittert och såg ner på sina röda Converse som rörde upp orange damm där han gick.
Han saknade honom. Minnena från sommaren de hade tillsammans var fortfarande färska i hans huvud, och för hans inre öga kunde han se en kortfilm spelas upp. En kortfilm som involverade två pojkar och två par läppar, tätt pressade mot varandra.
Fjärilar dansade i magen på honom när han förlorade sig själv i minnet.
”Hallå, se dig för!”
Utropet kom försent; Alex kolliderade med huvudet före, och landade med en hård duns på marken. Det egendomligt färgade dammet stod i virvlar runt honom.
”Hur gick det?”
En lätt panikslagen röst fick Alex att kisa uppåt genom virvarret. Hans bakdel smärtade riktigt ordentligt.
”Öh, bra, tack,” mumlade han kvickt, och sköt upp från marken så snabbt han kunde.
Borstade av sig sanden från de svarta jeansen. När dammet hade lagt sig insåg han att han stod framför en ljushårig tjej i hans egen ålder, vars stora, blå ögon såg genuint oroade ut.
”Jag är okej,” försäkrade han än en gång, bara för att hon såg så uppjagad ut.
”Tack och lov,” pustade hon ut, och log lite.
Hon hade ett trevligt leende. Ljuvt, på något vis. Alex log tillbaka.
”Jag har precis börjat här, så jag har fortfarande lite svårt att hitta runt och allt,” förklarade hon sig, och sträckte fram handen, ”Jag heter Nadine.”
”Alex,” sade han artigt och skakade hennes hand.
Han kunde ha svurit på att hennes kinder blev rosiga sekunden hans hud kom i kontakt med hennes.
”Jag kom precis hit. Letar efter campuset.”
Nadine sken upp.
”Jaså? Jag var precis på väg dit, jag kan visa dig om du vill?”
Alex log igen, och accepterade gladeligen hennes erbjudande. Han behövde i ärlighetens namn all assistans han kunde få.
|
| Kommentarer | | ilenna - 10 jan 10 - 23:09 | | jätte bra som vanligt :D väntar på nästa del :) | | Mp3 - 10 jan 10 - 21:34 | | Och jag kan väl heller inte göra annat än att hålla med människorna nedan: Du skriver läskigt bra. | | NeMriA - 10 jan 10 - 21:11 | *håller med YourSong*
Det dröjer inte länge tills jag blir knäpp på riktigt och börjar stalka dig -.-
Du skriver ju hur bra som helst (Y) |
|
|
|
