Vi sa för alltid ( kap 25 ) |
Kapitel 25
Min mammas ansikte när Tobias bar in mig i lägenheten glömmer jag aldrig. Det fanns en gnista i hennes ögon som tändes när hon fick se sina barn, se dem i varandras sällskap. Men sen så såg hon mig i enbart en enkel klänning och hans tjocka jacka om mig, och skyndade sig genast fram och kände på mig och flämtade till. Jag var iskall. Hon beordrade mig genast att sätta mig och tvillingarna öste filtar på mig i soffan som Tobias satte ner mig i och jag trodde jag skulle drunkna i alla sköna filter jag fick över mig. En känsla spred sig i hela kroppen då jag såg hur alla brydde sig om mig, den känslan var varm och trygg med en stor sol ovanför. Jag älskade den, den får aldrig försvinna, för jag tänker hålla mig fast vid den så länge jag bara kan. Jag tittade på alla i rummet och log lyckligt mot dem. Adrian hade satt sig ner bredvid mig och min kropp ryste till när hans varma läppar nuddade min kalla kind. Min mamma som var som ett frågetecken om Tobias närvaro och sen fick sin förklaring av Adrian, det var min hemliga julklapp. Jag regerade inte så starkt på det, förstod nästan att det var så det stod till. Att han fick hit min bror. När mamma undrade vad jag gjorde i all friden ute i kylan, utan ytterkläder, kom min bror till min räddning.
”Min syster har ju alltid varit en liten galning, och när Adrian här, sa att jag var precis utanför sprang hon utan att tänka, mig till mötes.”
”Maria då, du kanske vaknar nu imorgon med en rejäl förkylning! Men ni har ju alltid varit så mån över varandra och sett till den ena.”
Mamma log och skrattade, det gjorde de andra också till och med Tobias. Jag sökte hans blick, men han tittade inte ens åt mitt håll. Det gjorde mig sårad och ledsen. Min egen bror kan inte ens titta på mig, men kan jag klandra honom? Sen när var jag senast snäll mot honom? Han hade försökt ringa, han skickade ett brev som jag la undan och ignorerade under flera månader. Jag ville inte ens ringa honom.
Senare på kvällen anlände Rosalinda. Hon skulle egentligen ha kommit tidigare, men det hade tydligen varit krångel med elektroniken nere på verkstaden. Men nu så var alla samlade, ändå kändes inte julafton som den gjorde innan Tobias kom. Jag lägger inte skulden på honom nu, men på något sätt förstördes något, något mellan oss, något som vi fortfarande hade kvar som nu är borta. Jag saknar det. Det sägs att det aldrig är försent, att tiden läker alla sår, men jag vet sanningen alltför väl. Tiden kan inte läka såren som blöder, kan inte ta bort ärr och det finns en punkt då man måste sakta ner. En punkt där man kommer till en gränd, och det är då det är försent. Man har förlorat. Du kan inte alltid vinna, för vad för liv är det om allt ska flyta på och man får allt? Tomt. Du måste ha lite smärta för att orka, jag vet, men du måste också ha lite lycka. Då ligger man i balans med alla andra och det så världen funkar.
Under kvällen, när den närmade sig mot natten fick jag ont i magen. Mamma trodde jag höll på bli sjuk efter varit ute i snön förut så länge, enbart i en klänning, hur dum får man bli? Jag kunde inget mer än hålla med henne, jag håller på att bli sjuk, för jag blev både yr och fick ont i magen och frös. Adrian bäddade då ner mig i sängen och jag somnade lika fort som huvudet rörde kudden. Klockan måste nog ha varit halv tolv då jag besökte drömmarnas värld och gästernas röster dog sakta ut.
På morgonen vaknade jag upp och upptäckte att klockan var närmare halv ett på dagen. När jag klev ur sängen såg jag att jag hade sovit i klänningen och byte om till ett par jeans och en tjocktröja och sockar. Upptäckte även att jag inte hade ont i magen längre bara lite yr och, förkyld. Hela min kropp hoppade till då jag nös till och gick in till köket för att snyta mig. Där fann jag min mamma, min bror och Adrian vid köksbordet och åt julmaten igår till lunch.
”God morgon.” sa jag till dem snuvigt och tog lite papper för att snyta mig.
”God middag, ” sa mamma och tittade på mig med en rynka i pannan, ”jag antog nästan att du skulle bli förkyld, har du feber?” Jag skakade bara på huvudet, feber visste jag inte, men kände i så fall inget av det. Men mamma kom genast fram och kände på min panna. Skakade lite lätt bara på huvudet.
”Nej, feber verkar du inte ha. Men det är nog bäst att du vilar idag och får något i magen.”
”Vad hände igår då, efter jag däckade i sängen?” Flinade jag lite och satte mig bredvid Adrian som pussade mig på kinden. Mittemot satt Tobias, hans blick vilade länge och väl på sin tallrik och ibland ut genom det lilla fönster vi har i köket. Adrian stod för talan och mamma började fylla på min tomma tallrik utan jag hann säga något.
”Det hände inte så mycket efter det, Justin och Dennis drog sig uppåt och Rosalinda stannade kvar en liten stund och hjälpte oss med disken och allt. Sedan efter hon gått, gick vi också och la oss.” Adrian log mot och sedan kände även han på min panna.
”Säkert du inte har feber då? Du ser lite blek ut…”
”Nej, jag har ingen feber och jag har inte ens ont i magen längre. Bara förkyld.” sa jag lite irriterat. Mamma nöjde sig inte med det, utan tittade på mig när jag åt och rynkan i hennes panna dök ganska snart upp igen.
”Adrian har rätt, du ser faktisk lite blek ut… hm, hur mår du?”
”JAG, mår bra, men tack för att ni är omtänksamma, men jag är bara lite förkyld. ” Jag ville inte nämna något om yrseln, då skulle de bara bli ännu mer bekymrade. Efter jag tänkt det, fick jag en nysattack och nös fem gånger på raken. Efter det och jag hade ätit färdigt, bakade både Adrian och mamma ner mig i sängen igen. Varför var jag tvungen att nysa?
Jag får erkänna att jag blev trött då jag låg där i den varma sängen och slumrade till flera gånger. Mamma och Adrian verkade vara i färd att städa lite mer från igår, Tobias hjälpte även han till, men till skillnad från dem andra, tittade han aldrig till mig under dagen. Även tvillingarna kom ner på besök. Det var ganska trevligt förutom att de drev med mig för det mesta där jag låg och nös och inrullad i täcket och filtar. Jag förstår inte ibland vart de får allt ifrån? Men, de är ju för underbara för att hata. Så det är bara att ta allt med en liten gnutta salt om allt som ploppat ur deras munnar. För att tänka innan de pratar, har nog aldrig varit deras starkaste sida.
Både min mamma och Tobias stannade i ett par dagar till för att fira nyår med oss och min förkylning hade jag inte blivit kvitt med helt och hållet än, men yrseln var i alla fall borta. Under de dagar min bror var hos oss, försökte jag söka hans kontakt, men utan framsteg. Han vägrade att se på mig och det gjorde ont.
På nyårsafton kom tvillingarna och Rosalinda, vi blev samma gäng som på julafton och denna gång var vi uppe hos tvillingarna. Men ännu än gång blev jag illamående och kände hur det knöt sig i magen, som om magen höll på att vända ut och in. Håller jag på att bli magsjuk? Tänkte jag för mig själv, men skakade snabbt bort det och stod stilla. Efter någon minut försvann det i alla fall och jag kom tillbaka till verkligheten och log mot de andra där vi satt vid tevebordet och pratade mest strunt, tills Justin bytte ämne.
"Hörni, folket," vi andra tystande och han log brett mot mig och Adrian," seriöst, nu har ni varit förlovade i hundra år eller något, kommer det bli ett bröllop någon dag i framtiden?" Då vaknade Dennis till och log brett han med.
"Ja, och tänk va sött, om femtio år eller något kommer ni sitta i varsin gungstol med rynkor och hålla hand!"
"Och spela schack och dam med alla andra skrumpnande apelsiner!" Justin och Dennis började skratta så mycket att tårar rann ner från kinderna på dem och vi andra bara tittade skeptiskt på dem. De är ju inte kloka!
"Justin, Justin," Dennis putte till sin bror och började skratta ännu mer, att vi ens hörde vad de sa, "och så sitter Maria, typ åttio, och stickar strumpor åt barnbarnen medan hennes man, lyssna på detta, och han kör låååångsamt fram förbi med sin rullator, haha! Tänk er den bilden!"
Jag kan inte förstå hur de kan tycka att det är så roligt, men vi kan inte hjälpa att falla in i skratt också för att de är så knäppa. Min blick gled över allas ansikten, alla skrattade roat åt dem och de själva höll på att dö så mycket det skrattade åt sina egna bilder i huvudet, men det var en person som befann sig långt borta. Min bror rörde inte en min.
Jag orkade inte bryr mig så mycket just nu, utan försökte hitta rösten efter ha kippat efter luft ett tag.
"Och hur tror ni inte själva hur ni kommer ser ut när ni är gamla då? Ni två kommer ju dö tillsammans och innan dess kommer nu ha race tävlingar om vem som kan köra snabbast med era eldhjuls drivna rullstolar." Jag skulle inte ha sagt något, stackarna fick ju magkramp och ramlade ihop på golvet. Mamma och Rosalinda verkade även de tycka att det var en kul kväll, för de skrattade lika mycket de och jag såg allt de torkade sig lite under ögonen. Men så samlade sig Dennis och man såg ett huvud dyka upp ovanför bordet, fortfarande liggandes på golvet och så såg han väldigt allvarligt för en stund att vi andra blev tvungna att hålla tillbaka.
"Det kan mycket väl stämma, MEN, innan dess, har jag blivit en sexig berömd, rockgud."
"Du menar inte en berömd knasig clown då?" Sköt Adrian in och höjde på ena ögonbrynet. Dennis brydde sig inte om det, utan verkade tänka efter.
"Ja, det kan jag faktiskt tänka mig. Bror”, han tittade ner på golvet mot Justin," du får bli min partner, vi ska en dag i våra fantastiska liv, starta vår alldels egna cirkus."
Så nyårsafton blev ett speciellt minne, och jag får erkänna att jag älskar mina unika vänner. Min blick färdades ändå väldigt många gånger åt Tobias håll som verkade mjukna till och delade med sig han också, men jag tror att det var för vår mammas skull som han gjorde det. När klockan slog tolv slog vi alla ihop våra glas och önskade gott nytt år, men en gnagande känsla fanns i mig och jag kom tänka på en väldigt speciell person. Rasmus.
____________________________
Oke j, känner att den inte blev så bra som jag ville... :S
Och har inte riktigt haft ork att läsa igenom. Men hoppas ni gillart ändå xD
Upptäckte även nu att jag missat något ord då och då, haha, men ni fattar la ändå? ^^
- Airya
NI ÄR BÄST <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 29 dec 09 - 17:08- Betyg:  | | helt underbart, som vanligt ;) finns inget annat att säga ! |
|
|
|
