- Morden i Kustis del 6 |
Här är del 6. Och kommentera när ni läser, hatar smygläsare -.- Jag kommenterar tillbaka.
- Stanna bilen, bad jag skrämt till psykopaten. Ellie gjorde som jag sa. Hon tittade på mig där jag satt alldeles stilla.
- Men gå ut då! röt hon. Jag hoppade skrämt till, skyndade mig att öppna dörren och steg ut ur bilen. Hellre att jag behövde gå en lång väg för att komma hem, än att bli mördad av en psykopat.
Jag var ändå inne i staden nu och en massa affärer fanns där som jag och mamma hade varit och handlat i förr. Ellie tryckte på gasen och den lilla bilen körde i full fart bort därifrån. Jag andades ut.
Faran var över. Jag skulle behöva gå till polisen med detsamma, men åt vilket håll låg det? Snabbt tittade jag runt, höghus, affärer, skyltar men inget polishus. Jag började gå längre in mot staden, benen darrade fortfarande av rädsla.
Men hjärtat hade lugnat ner sig en aning. Flera människor stirrade på mig när jag gick förbi dem, det var som om de skulle ha sett en alien, eller någon som skulle ha vaknat från de döda.
- Men det är ju hon! hörde jag någon säga.
- Stopp där! hörde jag en mans röst ropa. Jag vände mig om och såg en främling komma springande mot mig. Nej, jag skulle inte låta mig luras igen. Snabbt började jag springa ifrån främlingen.
- Men stanna då! ropade han. Men jag stannade inte, jag försökte att inte lyssna. Istället sprang jag så fort benen bar mig. Jag ville bort, jag ville bort från alla psykopater, mördare och pedofiler. Jag ville hem, hem till tryggheten.
Flera människor stannade och pekade på mig, några hoppade undan när jag kom springande i full fart.
Efter att ha sprungit förbi en massa affärer och höghus och när det började värka i revbenen av att ha sprungit så då stannade jag. Jag flåsade, min kondition var inte den bästa. Men kanske jag hade klarat mig undan.
Jag tittade på alla hus framför mig och sedan på huset bakom mig. "POLIS" stod det med stora blåa bokstäver. Ett svagt leende lekte på mina läppar, jag öppnade den tunga dörren och möttes av ett helt gäng med poliser.
Det var en stor hall som jag hade kommit in i, en massa trappor som ledde till olika våningar och avdelningar fanns där. Hela polis huset hade en tråkig grå färg. Jag hade aldrig förr varit inne i polis huset.
En kvinna i 20 års åldern, med blonda långa flätor och polis uniform kom gående mot mig. Hennes blick var nyfiken och hon log lugnt. Hon stannade en bit framför mig.
- Hej, kan jag hjälpa till med något? frågade hon artigt. Jag nickade, andades ännu tungt av att ha sprungit. Den unga kvinnan studerade mig och plötsligt spärrade hon förvånat upp ögonen och slog ihop händerna.
- Men är inte du dotter till advokaten? Leon? frågade hon ivrigt. När jag hörde pappas namn så sken jag upp.
- Ja, det är jag! Och honom vill jag träffa nu, sa jag och glömde för en stund bort vad jag gjorde på polishuset. Kvinnan nickade på huvudet, tog mig i handen som en 10 åring och ledde mig uppför trapporna och igenom en smal korridor.
Tillslut stannade vi utanför en brun dörr, hon släppte min hand, knackade på dörren och väntade. Jag ställde mig bakom kvinnan, för att överraska pappa. Några sekunder efteråt öppnades dörren långsamt.
- Ja? sa pappas röst. Han lät både allvarlig och sorglig på rösten. Det högg till i bröstet på mig, han trodde ännu att jag var försvunnen.
- Jag har någon som vill träffa dig och jag tror du kommer att bli väldigt glad, sa kvinnan och nästan hoppade av iver.
- Jag har inte tid nu, jag måste..Han avbröt sig när jag steg fram. Pappa gnuggade sina ögon, tårar bildades i ögonen på honom. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta.
- Mary! nästan ropade han glatt och skyndade sig mot mig. Han la sina starka armar omkring mig och kramade mig hårt.
- Förlåt, viskade jag vid hans öra. En tår rann ner för min kind, han slutade krama mig men höll fortfarande ett grepp kring mina armar. Pappas blick var allvarlig.
- Jag och mamma har varit så oroliga, var har du varit? Och varför? frågade han. När jag inte sa något, tittade pappa upp på kvinnan och log smått.
- Jag och min dotter behöver få prata med varandra, men tack för att du förde henne hit, sa han vänligt. Pappa drog med mig in i sitt arbets rum, stängde dörren och gjorde en gest med handen att jag skulle sätta mig på en ledig stol.
Jag satte mig ner på stolen, stirrade ner i golvet och skämdes. Skämdes för att jag hade låtit mig luras av den där mannen som låtsades vara en fotograf. Det var hans fel eller egentligen mitt fel att allt blev så här.
Det var jag som hade tackat ja till erbjudandet, fast mina båda föräldrar hade lärt mig att inte prata med främlingar. Varför hade jag varit så dum i huvudet? Och varför just nu när en mördare var lös i staden?
Mördaren som jag kanske hade suttit bredvid i bilen. Jag tänkte på gumman. Var hon mördaren? Eller fanns det någon som hjälpte henne? För hon verkade inte särskilt snabb på att gå när hon var så krokig i ryggen.
Pappa satte sig ner i en svart fåtölj på andra sidan av kontors bordet. Han lutade sig mot fåtöljen och la båda händerna bakom huvudet. Sedan studerade han mitt ansikte, som säkert var smutsigt.
- Kan du berätta för mig, vad du har varit med om? frågade han och lät lite som en terapeut. Jag andades långsamt in och ut, drog handen genom håret och mötte sedan pappas allvarliga blick.
- Jag var till en början på ett café, ville dricka en iskall cola när det var så varmt den dagen, sa jag och började försiktigt berätta vidare. Jag berättade om mannen som hade suttit och stirrat på mig och hur han sedan hade kommit fram till mitt bord och frågat om jag vill bli fotograferad.
Och att min bild skulle synas på första sidan på en ungdomstidning. Jag berättade att jag hade tackat ja och vi satte oss i en svart Mercedes Benz med tonade rutor och åkte till ett ställe som jag aldrig hade varit till förut.
- Mannen hade verkat så trevlig och jag litade på honom, han hade med olika kläder som jag fick pröva och så fick jag välja ut det klädplagget som jag tyckte mest om, berättade jag och gjorde en paus. Pappas ögon var upp spärrade, ansiktet chockat och pannan rynkad.
- Fortsätt, sa han med låg röst. Jag vätte läpparna, såg fram för mig hur mannen hade bjudit mig på brännvin. Jag kunde ännu känna hur han hade klämt på min kropp och hur hjäplös jag hade känt mig då.
Tårar började rinna ner för kinderna, jag gömde ansiktet mot händerna och kroppen skakade av minnet. Pappa reste sig snabbt, skyndade sig till min stol och la armarna tröstande omkring mig. Nästan som om han försäkrade mig om att ingen kunde göra mig illa igen.
- Han bjöd mig på brännvin och det var så varmt och jag var törstig så jag drack några klunkar. Han sa åt mig att luta mot en betong vägg och så tog han bilder av mig och plötsligt blev min syn så suddig. När jag skulle se på honom så var allt bara suddigt och..Jag avbröt mig själv.
Tittade skamset på pappa, hans blick visade smärta. Det syntes tydligt vilken smärta han kände när han lyssnade på vad jag hade varit med om. Jag drog ett darrigt andetag och fortsatte berätta.
En halvtimme senare hade jag berättat allt. Varje liten detalj hade jag berättat. Jag tystnade, pappa hade satt sig på sin fåtölj och gömde ansiktet mot händerna. Jag kunde inte se om han grät eller funderade.
Men jag visste att han var mycket upprörd över det han hade hört.
- Pappa, är du arg? frågade jag försiktigt. När han inte hade sagt något. Pappa lyfte huvudet från händerna, en tår hade runnit ner för hans kind. Han log ett darrigt leende och skakade på huvudet.
- Nej Mary, jag är inte arg. Inte på dig. Jag är förbannad på de personer som har gjort allt detta mot dig, svarade han. Jag nickade förstående.
- Vad sa du att gumman hette? frågade pappa efter en stunds tystnad. Jag rätade på mig.
- Ellie Von Goulding, svarade jag svagt. Jag ryste av obehag av att behöva säga det namnet.
- Vänta här, sa pappa och reste sig upp från fåtöljen, han skyndade sig ut ur rummet. Jag satt kvar, tittade mig runt i rummet. Vita väggar, ett brunt skrivbord med en massa blåa mappar och pappersbuntar.
Och så en bärbar dator med alla hemliga dokument och information om mördare och andra farliga typer. En grön växt stod på ett litet bord i högra hörnet av rummet och så fanns det ett fönster med vita gardiner.
Jag gick till fönstret och kollade ner åt. Det var en bit till marken, man skulle säkert bryta ett ben eller två om man skulle hoppa, tänkte jag och ryste.
Några minuter senare kom pappa tillbaka, han gjorde en gest med handen att jag skulle komma ut ur rummet.
- Nu ska du berätta allt åt poliskommissarien och några till så får vi börja leta efter personerna, sa han med en bestämd röst. Jag bet ihop käkarna, nu skulle alla poliser och poliskommissarien höra vilka idiotiska beslut som jag hade gjort.
- Okej, sa jag ynkligt och följde efter pappa ner för trapporna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | Bruden - 18 jan 10 - 19:47 | riktigt bra skrivet
gillar dina noveller
du skriver sjuktbra!
du kan väl mejla när du skrivit nästa?<3 | sandruskapuska - 7 jan 10 - 16:27- Betyg:  | | riktigt bra =) | | LittleHoney - 29 dec 09 - 11:56 | | tack! :D |
|
|
|
