På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

- Morden i Kustis del 5

Här är del 5, jag har bytt namn från " händelserna i kustis" till " morden i kustis" . KOMMENTERA GÄRNA!
Inga smygläsare tack!

Inne i Leons arbetsrum, kl 3.

Leon satt och trummade nervöst med fingrarna, han oroade sig över Mary. Var hade hans lilla flicka försvunnit? Hon hade inte kommit hem igår kväll, och fortfarande inget spår av henne.
Svetten rann ner från Leons panna, den vita skjortan klibbade sig fast mot ryggen och han öppnade en knapp för att ha lättare att andas. Då och då sneglade han på den vita telefonen.
- Snälla, ring då..ring och säg att min lilla flicka är okej, viskade han mot telefonen. Som om det skulle hjälpa. Tänk om något hemskt hade hänt henne? Tänk om hon hade blivit kidnappad eller ännu värre..mördad.
Nej, han kunde inte tänka den tanken. Hjärtat bultade ojämnt i bröstet, han drog några djupa andetag och försökte lugna ner sig. Plötsligt knackade det på dörren, han rätade snabbt på sig.
- Kom in, ropade han. En polis och en poliskommissarie steg in i rummet. Båda såg allvarliga ut, Leon tittade hoppfullt på dem båda.
- Har ni hört något nytt? Har ni hört något om Mary? frågade han och vågade knappt andas. Poliskommissarien som hette Tom Wellton suckade uppgivet.
- Tyvärr Mr Leon, ingenting nytt. Men våra poliser är nu som bäst ute och söker vid flera olika ställen efter spår av din dotter, sa han och rätade till sin kavaj. Leon drog handen genom sitt korta möra håret och mötte Toms grön blåa blick.
- Tack för att ni försöker, sa han och steg upp. Han skakade hand med Tom och sedan med polisen som hade stått bredvid honom. Tom klappade honom lite tafatt på armen och log lugnande men blicken var allvarlig.
- Vi lovar att hitta henne, sa han och med de orden gick de ut ur rummet.
Leon sjönk ner på stolen med en suck. Skulle han någonsin få se sin dotter igen?

I ett främmande rum.

Jag öppnade ögonen och tittade runt mig. Jag befann mig i ett litet och tomt rum, det fanns ingen lampa. Men solen sken in genom fönstret och gav lite ljus. Var var jag? Och hur kunde jag fortfarande vara vid liv?
Hur länge hade jag varit medvetslös? Plötsligt öppnades en stor tung dörr och in kom en gammal gumma. Hon gick med böjd rygg. Jag studerade henne. Hon hade sitt vita hår uppsatt med ett knäppe, en vit skjorta med en svart sjal över axlarna och en mörk kjol som gick ända ner till fötterna.
Gumman tittade på mig och kisade med sina smala ögon för att kunna se mig bättre.
- Jaså, du har vaknat, sa hon. Gumman satte sig ner på en stol.
- Var är jag? frågade jag förvirrat. Gumman log snällt, hon verkade inte vara farlig. Jag märkte att jag låg på en gammal filt på golvet, snabbt reste jag mig upp och satte mig ner bredvid gumman.
Gumman sträckte fram sin rynkiga hand, försiktigt tog jag tag i den.
- Ellie Von Goulding, presenterade hon sig. Jag höjde på ena ögonbrynet. Konstigt namn.
- Mary, sa jag och stirrade på Ellie. Hon log svagt, sedan blev hennes blick bekymrad.
- Tänk att det har skett två mord på en vecka, skulle inte vara roligt om det skulle ske ett till, sa hon och hennes blick tittade intensivt på mig. Paniken växte inom mig, jag vek undan blicken från hennes och märkte hur benen darrade.
- Jag vill åka hem, viskade jag bedjande. Jag ryckte till när Ellie la sin arm ovanpå min och klappade lätt.
- Först behöver du få lite mat i dig, sa hon studerade min smala kropp. Magen kurrade, jag nickade sakta på huvudet och vi reste oss upp från stolorna.
Ellie gick bort från rummet, jag följde tveksamt efter henne. Vi gick in ett gammalt kök. Var befann jag mig egentligen? Fanns det fortfarande såna här gamla hus i våran stad? tänkte jag och kollade mig runt.
Golvet var smutsigt och det fanns inga mattor, en gammal vedspis stod i ett hörn i köket. Jag hörde hur det sprakade av eld i den. Några av köksskåpen var av glas, inne i skåpen fanns det massor med vita porslins koppar och tallrikar.
Jag tittade på dem en lång stund, några av dem hade motiv på sig. På en av kopparna var det en dit målad gubbe som släpade en gran efter sig.
- Kom och sätt dig här vid bordet så du får äta lite, sa Ellie och gjorde en gest med armen. Jag gick blygt till det runda lilla matbordet och satte mig ner på trästolen. Ellie la fram en av de stora porslins tallrikarna, bestick och en kopp.
Hon hällde mjölk i koppen och la stekta ägg med bacon på tallriken. Jag tittade på den gamla gumman, väntade på att hon skulle ha serverat klart allt.
- Ja, varsågod, ät! sa hon och klappade med händerna. Hon trodde säkert att jag var lite efterbliven. Snabbt började jag äta av maten. Det smakade så gott!
När jag efter några minuter hade slukat all mat så var hungern borta och magen var mätt. Jag lutade mig belåtet mot stolen och log mot Ellie. Hon tittade nöjt på mig.
- Mätt? frågade hon med en vänlig ton.
- Ja, tack för maten, sa jag. Ellie slog ut med båda händerna, som för att säga att jag inte alls behövde tacka för maten. Hon reste sig, la tallriken, besticken och koppen i diskhon. Jag reste mig upp från stolen.
- Nu vill jag hem, sa jag och tittade på Ellie. Hon nickade på huvudet.
- Säg vägen så kör jag hem dig, mumlade hon och vi gick ut ur huset.
Ellie hade en gammal bubbla som hon körde med. Bilen var dammig och den röda färgen hade gått bort på vissa ställen. Vi satte oss in i bilen och hon startade och körde bort från gården. Hon la på radion som spelade gammal klassisk musik.
Jag tittade ut genom bil fönstret, försökte komma på var vi var. Men allt var så främmande för mig. Kanske jag hade åkt ända ut på landet, eller så drömde jag.

Efter en halvtimme kom vi till en bensin mack, Ellie klev ur bilen och gjorde en gest med handen att jag fick följa med. Snabbt lydde jag den gamla rara gumman och gick bakom henne.
Det var mycket människor inne i bensin macken, eftersom man kunde köpa kaffe, bullar, godis eller bara tanka bilen.
- Jag ska bara köpa lite tobak, sa Ellie och gick iväg. Jag stannade kvar vid godis hyllorna och slickade mig om munnen. Slemmiga grodor, polkagrisar, lakrits, sega remmar, ja allt möjligt gott.
Plötsligt tänkte jag, hur kunde Ellie ha hittat mig? Och var var då mördaren med de svarta skorna? Jag skulle fråga henne senare, tänkte jag. Två killar kom och stå bredvid mig, de tittade på alla godisarna och smakade några av dem. Fast man inte fick göra så.
Jag gick en bit bort från dem, tittade runt mig och såg Ellie komma gående mot mig.
- Så där, då åker vi vidare, sa hon och knuffade mig mjukt ut från bensin macken. Vi satte oss i bilen, hon tände en tobak, blåste ut röken så jag började hosta.
- Ursäkta, jag visste inte att du var så känslig mot rök, sa hon och små skrattade. Jag rodnade, det kändes löjligt av att börja hosta av lite rök.
- Det är okej, sa jag och försökte att inte hosta någon fler gång.
När vi hade kört en bit började vi komma in till staden, det såg jag på alla affärer och höghus. Det var då frågan dök upp i huvudet.
- Förresten, hur hittade du mig? Jag sprang i skogen och hade en mördare efter mig men så slog jag huvudet mot en sten och blev medvetslös, sa jag. Ellie vände snabbt sin blick mot mig.
Det var något med hennes blick som jag inte gillade. Hon drog några bloss av tobaken, sänkte farten och stängde av radion. Jag sneglade på hennes skor och hjärtat satte fart i bröstet. Svarta skor!
Precis som mördare, jag drog efter andan och vände blicken upp mot hennes ansikte. Ellie hade märkt vad jag hade tittat på.
- Jag sa ju att det skulle vara synd om det skulle ske flera mord, sa hon med en vass röst.
Jag kände mig obekväm och hjärtat hade börjat slå snabbare. Tänk om Ellie var mördaren?
- Stanna! ropade jag åt gumman. Jag ville ut ur bilen. Inte ville jag vara bytet som skulle slitas i stycken. Ellie tittade undrande på mig.
- Vad då? jag skulle ju skjutsa hem dig, sa hon med en sammetslen röst. Jag tittade in i hennes ögon, in i en psykopats ögon...

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 7 jan 10 - 16:21- Betyg: