-Morden i Kustis del 2 |
Här är del 2. Om ni vill kan ni hjälpa mig att komma på något bättre och lockande namn till novellen..kommentera gärna!
Sent på kvällen när pappa kom hem, var han alldeles blek och trött i ansiktet. Jag och mamma satt i vardagsrummet och tittade på nyheterna, han satte sig ner i soffan bredvid mig och klappade mig på axeln.
Jag visste varför han gjorde det. Han tänkte på flickan som hade blivit mördat.
- Har du hört något nytt? frågade mamma. Pappa sneglade på mig, osäker på om jag var stor nog att lyssna på sådana hemska saker. Jag nickade kort på huvudet och han vände blicken mot mamma.
- Jag fick gå in i ett rum som liknade ett laboratorium, en äldre man visade mig flickan som hade blivit mördad. Det var en hemsk syn, hon hade blåmärken över hela kroppen och blod som hade torkat, berättade han.
Mamma la förskräckt handen för sin mun och drog ett djupt andetag. Hennes blick var orolig.
- Det är så hemskt! sa hon och slog ut med båda händerna. Pappa klappade henne lugnande på armen, jag bet mig i läppen och undrade hur flickans föräldrar kände sig. Hur kände de sig när de hade fått reda på att deras flicka hade blivit mördad?
Jag ville inte veta hur de kände sig, fast jag hade funderat på det. Jag reste mig upp från soffan, kramade om mina föräldrar och sa godnatt. Efter det gick jag till badrummet, tvättade ansiktet och borstade tänderna.
Jag gick till rummet, la på mig nattlinnet, satte mig ner vid skrivbordet och stirrade ut genom fönstret. Det var mörkt ute. Ibland undrade jag hur det kunde vara så mörkt i våran stad fast det var sommar, och så mycket ljusare hos andra människor på somrarna.
Jag såg konturer av träd som sakta rörde sig med vinden, gatlyktan lyste, skenet från lyktan såg lila ut. Plötsligt när jag vände blicken en liten bit från gatlyktan såg jag en gestalt, jag kunde inte se ansiktet när det var mörkt men jag var säker på att han stod vänd mot vårt hus och stirrade in.
Jag skrek högt, drog snabbt för gardinerna och sjönk ner på golvet. Pappa rusade in i rummet, med mamma tätt bakom sig. Han tittade oroligt på mig, hukade sig ner och la armarna omkring mig.
- Vad hände? frågade han mjukt vid mitt öra. Jag andades högt och skakade av rädsla.
- D..det var en m..man, d..där..ute och han..stirrade.mot..v..vårt hus, stammade jag och mitt grepp om pappa hårdnade. Han strök mig över mitt långa ljusbruna hår.
- Kanske det bara var ett träd, man kan inbilla sig så mycket när det är mörkt, försökte pappa säga för att lugna ner mig. Jag skakade på huvudet, släppte greppet kring pappa och reste mig upp på skakiga ben.
Sedan pekade jag på fönstret.
- Titta själv, viskade jag. Pappa gjorde som jag sa, han gick nära fönstret, drog undan gardinet och kisade med ögonen för att se något. Han stod och stirrade ut i mörkret i några sekunder, före han vände sig om mot mig och mamma.
- Det var ingen där. Och vem eller vad du än såg, så kommer det inte hit, sa han lugnande och strök mig över kinden.
- Leon, du skulle inte ha behövt berätta om flickan som du såg när Mary lyssnade, sa mamma och suckade. Jag tog ett djupt andetag, kanske pappa hade haft rätt. Kanske jag bara hade inbillat mig.
- Pappa, du har nog rätt. Kanske det bara var ett träd som jag såg, sa jag och försökte låta normal på rösten. Han nickade sakta på huvudet. Mamma och pappa gick ut ur rummet, jag stängde dörren efter dem och kröp ner under täcket.
Sängen kändes extra trygg, fast jag brukade ha mardrömmar i den. Jag stirrade upp i taket i några minuter före ögonlocken stängdes av sig själva.
Nästa morgon vaknade jag av fågel kvitter och solen som sken in i rummet. Det var tisdag, klockan visade 10:00. Jag gäspade stort och reste mig upp ur sängen. Pappa hade antagligen åkt till arbetet eftersom det var så tyst i huset.
Jag gick ner till köket, hörde att mamma var i badrummet och duschade. Sömnigt satte jag på radion, de höll på att berätta om en gubbe som hade sett en björn långt härifrån. Jag tog fram en kopp och hällde i varmt kaffe, sedan satte jag mig ner vid bordet och tittade ut genom fönstret.
Ingen gestalt syntes denna gång. Det hade nog bara varit ett träd som jag såg, tänkte jag. Träden stod nära gatlyktan så risken var stor att jag bara hade inbillat mig. Det hördes från badrummet ända till köket när mamma stod och visslade på samma gång som hon tvättade sig.
Jag log, det var hem trevligt att höra mamma vissla i badrummet. När jag skulle dricka en klunk kaffe så stannade jag i rörelsen så koppen lämnade halvvägs till munnen. "Ett nytt mord har skett här i våran stad, en ung pojke i 16 års åldern hittades död i skogen. Den äldre kvinnan som hittade pojken påstod att hon hade varit ute och plockat bär när hon upptäckte pojken. Polisen försöker nu utreda mordet på pojken och på flickan som hittades igår."
Radio berättaren tackade för sig och det började spelas musik istället. Jag satt länge och bara stirrade framför mig, nästan som om jag vore förlamad. Två mord på en vecka. Hur kunde det vara möjligt? Det brukade aldrig hända något så hemskt i våran stad.
Jag ryckte till när mamma drog efter andan, jag vände blicken och tittade på henne. Hon stod med en blå handduk omkring sig i dörr öppningen.
- Vart är den här världen på väg, mumlade hon och skakade sorgset på huvudet.
- Jag vet inte mamma, jag vet inte, sa jag. Tankarna på gestalten som jag hade sett eller inbillat mig kom tillbaka i huvudet. Hade det varit mördaren? Hade han mördat mig om jag hade varit ute den tiden?
Eller var jag hans nästa offer? Tanken fick mig att rysa över hela kroppen. Jag drack upp kaffet som hade lämnat i koppen och vilade sedan ansiktet mot händerna.
En hög signal från telefonen fick mig att rycka till, eftersom mamma hade gått till sovrummet för att klä på sig så var det jag som fick svara istället.
- Hallå? sa jag frågande. Det stod inget nummer när vi hade en gammal hem telefon.
- Hej gumman! Är allt bra? Jag ville bara försäkra mig om att ni har det bra där hemma, sa pappa och hans röst var orolig. Jag kände mig lättad när jag hörde hans röst.
- Ja pappa, allt är bra här. Men jag hörde om mordet på pojken i radion, sa jag och ryste av obehag. Pappa suckade i andra änden av luren.
- Jag vet inte vart världen är på väg, sa han. Precis det samma som mamma hade mumlat.
- Men jag kommer hem senare ikväll, vi har mycket att göra här nu, sa pappa ursäktande. Jag förstod honom.
Vi sa hej då och la på luren. Mamma kom in i köket, hon hade klätt på sig mörkblåa jeans och en röd t-shirt. Hon tittade frågande på mig.
- Det var pappa, han kommer hem senare ikväll när de har så mycket att göra, berättade jag. Mamma nickade förstående. Men jag såg på hennes ansiktsuttryck att hon var lite rädd att vara ensam utan pappa.
Jag gick fram till mamma och kramade om henne, hon besvarade kramen och gav mig en blöt puss på kinden.
Senare på dagen cyklade jag till ett café. Solen sken och värmde mig på ryggen, jag var alldeles svettig när jag kom fram.
- En cola med is tack, beställde jag av en gammal gubbe med grått hår och ölmage. Han grymtade något och gick för att hämta det som jag hade beställt. Jag var säker på att han skulle vara ett vildsvin eller en gris, om han inte skulle ha blivit till en människa, tänkte jag.
Efter några minuter som kändes som en evighet kom gubben tillbaka. Han räckte fram handen och tog emot pengarna, jag gick sedan till ett litet bord och satte mig ner.
Snabbt drack jag några klunkar av den iskalla colan. Jag tittade runt i cafét, några andra ungdomar satt vid ett lite större bord som var för fler personer, och drack cider. De var säkert 18 år.
Jag fortsatte kolla runt i det lilla cafét och min blick stannade på en äldre man i 30 års åldern. Han satt och stirrade på mig och vek inte undan blicken fast jag tittade rakt på honom. Han hade svart mustasch, nästan gråa ögon och en spetsig haka.
Mannen log ett vänligt leende, jag kände mig blyg men log tillbaka. Tänk att det fanns snälla människor i staden ännu, tänkte jag glatt. Men mitt leende slocknade när mannen reste sig upp från stolen och kom med bestämda steg mot mitt bord.
- Får man slå sig ner? frågade han med en vänlig röst. Jag nickade osäkert på huvudet och stirrade med stora ögon på mannen.
- Jag är fotograf, jag fotar bilder av tonåringar i din ålder som får vara på första sidan i någon ungdomstidning. Tänkte om du var intresserad av sådant och du har ett leende som passar perfekt i tidningen! berättade mannen.
- Tack, sa jag åt komplimangen och log blygt. Mannen tog fram sin kamera och en tidning, jag kände nyfikenheten växa inom mig.
- Du får se i tidningen om du vill, sa mannen som inte ännu hade presenterat sig. Snabbt tog jag tag i tidningen och tittade på den glada flickan på första sidan. Hennes hår var axellångt och blont, hon hade blåa ögon och små guld örhängen.
Skulle detta vara något för mig? tänkte jag och strök mig fundersamt över hakan. Jag tittade på mannen som satt och tittade på mig med glittrande ögon och ett brett leende på läpparna....
|
| Kommentarer | | sandruskapuska - 7 jan 10 - 16:08 | | han e mysko, helt klart | | LittleHoney - 27 dec 09 - 20:53 | | tack! :) |
|
|
|
