Mobbad. [oneshot] |
MOBBAD
Jag gick med raska steg till matten. Det var tyst och tomt i korridoren, jag hade nyss varit hos kuratorn och var glad för att jag hade en anledning för att inte vara med på lektionen. Fast såklart så fattade kuratorn inte ett skit. Den idioten förstod inte vad de gjorde. Min ipod var i fickan, kuratorn hade sagt att jag inte fick lyssna på musik så ofta för att då skulle jag inte höra dem komma. Det verkade vara det enda smarta hon någonsin sagt. Jag saknade verkligen att lyssna på kent, men jag tog inte på mig hörlurarna.
Nu behövde jag bara gå upp för en trappa, med tunga steg gick jag upp. Halvvägs hörde jag några röster, deras röster. Jag såg deras skuggor. Jag stod stilla. Det var dem.
När jag såg dem springa mot mig vaknade min hjärna och mina ben började springa, sakta. De var nära mig nu.
Jag kände lite hopp när jag såg en toalett, jag sprang fram för att öppna dörren. Men när jag väl hade öppnat den, vilket tog alldeles för lång tid, kände jag en hand på min axel. Det var över , det enda man kunde göra var väl att bita ihop.
”Varför sprang du iväg emo?”
Jag svarade inte, jag var inte emo. Jag hade svart hår och svarta kläder ganska ofta, det betyder inte att jag är emo.
”Hallå! är du döv eller?” hon gav mig en örfil. Jag tänkte inte svara.
Jag kände hur någon sparkade mig i magen. Jag tappade andan för någon sekund.
”Svara! Annars svär jag på att vi dödar dig!” nu var det en kille som sa det. Min kropp bad mig att svara.
”Jag är inte emo.” pep jag.
”Du svarar ju inte på frågan!” igen, så var det en kille som sa det. Man hörde att han var i målbrottet. Än en gång kände jag någon som sparkade mig rakt i magen. Jag kände hur mina ben vek sig. Jag satt på knä, försvarslös. De började skratta.
”Haha! Du klarar inte av någonting.”
”Du är så jävla ful.” någon sparkade mig i ansiktet jag kände grus i munnen från skon blandat med blod.
”Svara då!” sa en tjej, säkert Frida. Jag fick spotta ut blodet för att kunna prata. ”Jag ville inte att ni skulle få tag på mig.”
”du är patetisk.”
Jag klarade inte av mer. Jag rullade ihop mig till fosterställning och såg ner på golvet. Det kom svarta tårar från mitt smink. Som om allt var i slowmotion, jag såg den svarta tåren falla ner och sakta kollidera med golvet. En liten splash. Jag hörde deras skratt eka i mitt huvud. Skratt som skrattade åt mig. Elaka skratt. Varför kunde dem inte sluta? Av vilken anledning var det här roligt? Varför kan inte alla lektionerna ta slut, så att någon såg mig?
”kom, vi tar ut emot, annars kommer någon lärare att hitta henne.”
De försökte dra upp mig, men jag var fortfarande kvar.
”Jag har faktiskt ett namn”, fräste jag. ”linda!”
”Tror du någon bryr sig eller? Gå upp annars kommer vi att slå dig ännu hårdare och ännu mer.”
Mina ben kändes som spaghetti, ostadiga. Men jag gick upp ändå, det var ingen idé att stanna. Det kändes som att jag var i trans. Jag visste inte ens vart de drog mig, jag var bara helt borta.
”Hallå! Vakna, din fula tönt. Tror du att vi bara ska lämna dig här så att du kan springa hem till mamma?”
De släppte ner mig på det mjuka gräset. Jag rullade ihop mig till fosterställning igen. Jag andades tungt.
De började sparka mig. Men det gjorde också mentalt ont. Det var inte som att allt de sa var sant. Men varje gång de sa något gjorde det ont inuti. en smärta starkare än fysisk smärta.
”Du är så ful, inte undra på att ingen gillar dig.”
”du är inte värd ett skit. Ingen skulle bry sig om dig om du dog, fast det vet du väl redan själv. Du som är emo vill ju ta ditt liv.”
”Jaa, du skär dig också. Vi hjälper bara dig med att få dig att lida, du borde tacka oss.”
Hur kunde de bara ha så fel? Jag ville inte lida, jag skar mig inte, jag ville inte ta mitt liv.
Sparkarna kändes inte längre, jag kände mig bedövad. Det var svart och det ända jag hör är orden... orden som inte säger något sant, men som ändå finns kvar där och får dig att lida.
”Hon har vaknat!” det första jag såg när jag öppnade ögonen var mamma. Vi var i ett vitt rum och jag låg ner i en skön säng. Jag kände igen mig, jag var på ett sjukhus.
”Åh, gumman, jag kan inte fatta att de gjorde så mot dig. Rektorn hade sagt att de hade slutat.” jag såg att mamma var gråtfärdig. Jag skakade på huvudet. Jag ville säga att allt var okej, men det var det bara inte.
”Jag måste gå och säga att du har vaknat, okej?” jag log som svar.
När jag försökte röra på mig kände jag att jag var helt öm i kroppen. Hur jag än rörde på mig så gjorde det ont någonstans. Så jag gav bara upp. Jag kollade runt lite och märkte en tjej mittemot mig.
hon hade stora bruna ögon som kollade mot mig. hade en söt liten näsa och smala läppar. Hennes hår var tjock, mörkbrunt och lockigt. Hon var också smal, ömtålig och svag.
Jag hörde fotsteg och några röster, det var säkert mamma och någon läkare.
Jag var hemma, satt på soffan och tittade på TV. Jag hade satt upp håret i en slarvig tofs. Jag brukade alltid styla håret, men nu skulle jag inte till skolan. Så det var ingen idé. Jag hade tittat på alla möjliga filmer. Så nu var det nog bäst att gå på en promenad och inte sitta och ruttna framför soffan.
Det var kallt ute. Riktigt kallt, för någon annan. Själv tycker jag bara att det är uppfriskande. Jag gick bara runt och tänkte inte så mycket på vart jag gick. Jag hörde några röster lite längre bort. Några röster jag kände igen. Nej, det var omöjligt. Nej! Jag började gå i motsatt riktning, hade luvan över huvudet och hoppades på att de inte skulle känna igen min jacka.
”Hörru!” någon av dem ropar på mig. Ungefär 100 meter bort. Jag började springa, så snabbt jag kunde. Men de var snabbare. De tog tag i mina handleder och sparkade ner mig på marken.
”Du kommer att ångra att du anmälde oss för polisen!” fräste någon av dem.
”Snälla, låt mig vara!”
de började bara skratta och drog mig någonstans. Nu hörde jag var vi var, tågstationen. De började slå mig mer och mer. Hårdare och hårdare. Jag försökte få dem att sluta, men det gick inte. Jag kunde inte röra på mig, jag bara låg där och lät dem sparka mig.
”är hon död?” det var en avlägsen röst. ”Jag tror det.”
Jag ville bara skrika ”nej!”, men det gick inte, min hjärna kunde inte nå till mina nerblodade läppar.
”där kommer ett tåg, kasta henne!”
Jag kände vinden i håret för en hundradels sekund.
Mina sista tankar rusade i huvudet.
”Du är inte värd ett skit.”, ”du är patetisk.”, ”du klarar inte av någonting.”, ”ingen skulle bry sig om du dog.”
Svart.
Tidningen nästa dag:
MOBBAD TILL DÖDS
En flicka vid namnet Linda Svensson,16,
dog en tragisk död igår förmiddag.
Hon hade varit grovt mobbad i flera år.
Mobbarna kastade henne framför ett tåg
på grund av att hon hade polisanmält dem.
______________________________________ ______________________
jag skrev den i skolan, vad tycks? ^^ min lärare tyckte i alla fall att den var bra (a) Men jag vill veta vad ni tkr :) KOMMENTERA!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Aliki - 21 dec 09 - 20:46 | | tack för alla fina kommentarer ^^ <3 | Twilighthyper - 21 dec 09 - 19:08- Betyg:  | Det är hemskt att det verkligen finns såna. En 10-årig kille
blev ju mobbad hela sitt liv, sen orkade han inte mer och hans
föräldrar hittade honom hängd över trappan. Hemskt, men också
HEMSKT bra skrivet... | | poetensvilkor - 21 dec 09 - 19:06- Betyg: | det samma hände min bästa vän... mne hon hopapde från en bro ner framför ett tåg...
sjukt bra iaf <3 | | JessicaKarlsson - 21 dec 09 - 18:21- Betyg: | de det är hemskt verkligen. fattar inte att de kan gå så långt.
de va ju en rubrik på aftonbladet för ett tag sen om Mobbades till döds "Rosimeiri Boxall, 19, gjorde ett desperat försök att fly från sina mobbare och hoppade ut från fönstret på tredje våningen.
Hoppet blev hennes död.
Nu döms en av mobbarna till åtta års ungdomsfängelse."
jättebra skrivit iallafall, jag fick tårar i ögonen. | | missnameless - 21 dec 09 - 17:00- Betyg: | Hemsk.
Jag hatar vår värld, just på grund av sådant.
Jag kan inte fatta, att det finns sånna människor.
And again; jag hatar vår värld.
Men jag älskar sättet du fångar läsaren, du kunde dock ha gjorde den lite längre. Men underbart hemsk story, och vi tackar Gud för att denna inte är riktig. Även om samma skit pågår överallt i Sverige. |
|
|
|
