det perfekta livet del 6. |
När jag vaknade var bara Sofia uppe, såklart. Hon lekte med kattungen. ”vi måste hitta kattens ägare, vi kan inte gå runt med en kattunge på konserten” sa Sofia, när hon såg att jag hade vaknat.
”Hur mycket är klockan?” Sue hade vaknat och gäspade stort.
Jag tänkte ta fram mobilen men Sofia var först
”Klockan är 5 i 9”
”vaa? Bara, då är det lika bra att somna om” sa Sue i mitten av ett till gäsp. Jag nickade instämmande mot Sofia och kurra ihop mig i min sovsäck igen.
”Men kom igen! Vi måste hitta kattens ägare.” halvskrek Sofia.
”bara 10 minuter, okej?” sa jag från sovsäcken. Jag hörde Sue mumla ”mhm.”
”okej då” Sofia suckade.
”okej nu måste ni vakna, det har gått 10 minuter nu!” Sofia drog bort våra sovsäckar. Det hade ju bara känts som 2 min.
”Sooofia!” jämrade Sue. Hon försökte dra tillbaka sin sovsäck, men när hon misslyckades tog hon sin kudde och började sova igen.
”kom igen tjejer, jag har gett er 10 minuter ju!”
”snarare 2” gnällde Sue. ”yeey! Maria du har i alla fall öppnat ögonen” Sofia satt och applåderade. Jag hade satt mig upp och börjat leta efter kläder.
”Men vad ska vi göra med katten?” frågade jag Sofia som var för pigg och Sue som halvsov. Jag ångrar att jag gick upp, jag önskar att jag var Sue just nu och kunde sova.
”Inte vet jag.” suckade Sofia.
Jag hade glömt att Sue var gravid, undra hur länge? Skulle hon göra abort?
”Suee, hur länge har du varit gravid?” frågade jag försiktigt.
”i 2 veckor, men jag har inte tänkt göra abort. Jag kan inte bara ta bort någons liv och framtid. Det är trots allt ett litet liv där inne.”
Jag var ganska förvånad över att hon kunde prata om det ämnet så lätt. Eller, man kan ju inte undvika den frågan för evigt.
Vi gick till villaområdena. Det var de husen som var närmast, så vi antog att kattungen bodde här någonstans. Det var väldigt varmt, till skillnad från igår. Alla vi svettades och det fanns nästan ingen skugga någonstans.
”så vadå? Ska vi gå runt och knacka på?” frågade Sue.
Sofia suckade och satte sig på en sten. ”jaa, jag antar det. Men vi kan ju också fråga om de känner någon med en kattunge.”
Vi gick till det närmsta huset och knackade på.
”Vad vill ni?” Det var en gammal gubbe som stod och stirra på oss.
”eehm, är det här eeh... eran katt? Eller vet ni eeh... någon som har eeh... tappart bort en kattunge?” Sofia räddade oss, tack och lov.
”Jag vill inte köpa något!” skrek gubben.
”joo, men vi undrar bara om det här är eran kattunge?” Sofia fick en osäker min.
”Uulf! Vilka var det som knaka på?” ropade en kvinna från köket, säkert hans fru.
”Vad säger du?” skrek han igen, in till köket. Istället för att svara kom gumman in till hallen, hon log snällt.
”Ulf har lite svårt att höra, men han ska få en apparat till örat imorgon. Vad var det ni ville?”
Eehm... jag undrar om det här är eran kattunge eller känner du någon som har tappat bort en?”
”Tyvärr inte, men var fick ni tag på den här lilla filuren?” sa hon och klappade kattungen.
”Jo vi ska gå på en konsert här i närheten. Men vi ville ha bra platser så vi tältade där istället. När vi hade gått och köpt godis så var kattungen i vårt tält.”
”är det John Millers konsert? Ja, då är det verkligen värt att tälta för platser, han är verkligen bra.”
Sue försökte hitta mina ögon och ge mig ett meddelande. Ja, hon måste vara den ända gamla människan som lyssnat på och vet vem John Miller är.
”Men lycka till då” sa gumman och gav oss ett snällt leende.
”tack så mycket, hejdå” sa alla tillsammans
”Först trodde jag hon var en sån här gammal gumma, men när hon sa att hon visste vem John Miller var så blev hon lite konstig.” skrattade Sue fram.
”Jaa och att hon tycker att han är bra också!” jag började skratta.
”Sue, maria! Kom hit!” ropade Sofia. Jag och Sue slutade skratta och gick till en anslagstavla som Sofia stod vid.
”Kolla! De letar efter sin borttappade kattunge och kattungen på bilden är den här!” sa Sofia, pekade på kattungen i sin famn och gjorde ett litet hopp som hon alltid gjorde när hon var glad.
”Jaa!” skrek Sue och jag när vi äntligen fatta det.
”Vad står det?”
”de bor bara några nummer bort, men vi tar telefonnumret för säkerhetsskull.”
”Kom igen, vi springer!” ropade jag när jag hade sprungit om dem.
De sprang, men de kunde inte springa ifatt mig. ”haha, jag vann” sa jag och smilade stort. ”Du är för snabb.” klagade Sofia.
”haha, nej det är ni som är sega!”
Vi gick fram till villan och knackade på, lamporna var på så vi var ganska säkra på att de var hemma.
Det var en tjej som öppnade dörren, kanske på 13 år . Hon spärrade upp ögonen. ”Maja?!” Hon sprang in i ett rum. Man hörde henne, ”Mamma, mamma, Maja är här!”
”Va? Få se” hörde man mamman säga. tjejen drog sin mamma i armen till dörren.
”Men det är ju Maja!”
”Jaa, mamma!” Den lilla tjejen såg överlycklig ut.
”Här.” sa Sofia och räckte kattungen, Maja, till tjejen.
Tjejen sprang in till vardagsrummet och började kela med kattungen.
”Ååh, tack så mycket. Ni kan inte förstå hur ledsen Maria har varit.”
Både Sue och Sofia kollade på mig snabbt, tjejen hette ju likadant som mig. ”vad roligt, de heter likadant.” sa Sofia och pekade på mig.
”Vad roligt” sa mamman. ”Maja har varit borta i två veckor. Men såklart så måste jag ge er något” sa mamman och började kolla i sin jackficka där hon drog upp plånboken.
”Nej, nej, det behövs verkligen inte.” protesterade jag. Sofia och Sue nickade instämmande.
”Nej då, det känns bara bättre att ge er något. Protestera inte, ni vill inte ge mig skuldkänslor.” Hon gav oss en hundring var.
”Har ni bdb?” hörde vi tjejen, Maria, fråga oss.
”eehm, aah det har vi.” sa jag
När vi hade sagt vår bdb sa vi hejdå.
”Nu var det avklarat” sa Sofia.
”Jupp, först måste vi äta någonstans och sen måste vi fixa oss. Jag är bäst på att sminka, asså på riktig. Inte som en fjortis, jag har tagit lektioner” sa Sue stolt och blinkade mot oss. ”Hur mycket är klockan by the way?”
Sofia tog upp mobilen ”klockan är 20 över 12 eller nu är den 21 över 12.”
”Ha-ha, mycket roligt Sofia” sa jag ironiskt.
Vi gick till MAX. Först hade Sue och Sofia bråkat om att Sofia ville gå till Burger King och Sue till Mc donald’s. Då kom jag med den bästa idén: ”vi går till MAX!” då blev båda nöjda.
när vi kom in var det en väldigt lång kö. ”men det är lång kö här ju, vi kan gå till burger king!” sa Sofia.
”nej, Sofia” sa jag bestämt. ”och inte Mc donald’s heller” sa jag när jag såg Sue öppna munnen.
När vi äntligen kom fram tog vi en burgare var och gick och satt oss. Jag hade verkligen glömt hur hungrig jag var och åt min hamburgare snabbt, likaså Sue och Sofia. På 5 minuter var alla klara.
”kom igen jag måste hinna sminka er också”
när vi kom fram till tältet var klockan vid 1 var det nästan fullpackat med människor. Som tur var stod tältet kvar.
Sue sminkade oss och sig själv och vi tog på oss våra kläder. Jag tog på min ljusblåa klänning och Sofia sin rösaröda. Vi hade ingen aning om vad Sue hade med sig men när hon drog upp sin klänning ur bagen så blev vi båda häpna.
”oh my god, fyfan vad fin!” kved Sofia.
Klänningen var lavendellila, den var axelbandslös och jättefin.
”tack” ett leende spreds på hennes ansikte. ”men är ni klara? Vi måste packa ihop allting och lägga det i bilen. Men någon måste stanna kvar här och paxa platsen.
Vi plockade ihop tältet och Sofia och Sue gick och lämnade sakerna i bilen. Jag stannade kvar.
Just då kom en limousin som jag kände igen, John Miller. Han gick ut ur bilen med ungefär fem livvakter, såklart flockades fansen runt. Men jag stannade kvar. Han gick ändå mot mig.
”hej, jag träffade dig igår eller hur?”
”mm”
bakom honom stod en annan kille. För att vara ärlig så var han ungefär lika snygg, men John och den andra killen var raka motsatser. John hade ganska kort och blont hår med wax i . Gröna nyfikna ögon som var vänliga. Hans näsa var ganska liten, ”perfekt” som man kan kalla det. John var söt och snygg, men mer söt.
Den andra killen hade svart hår, inte precis långt hår men en aning längre än Johns. Han hade också wax fast hans hår var lite mer stylat. Hans ögon var bruna, varma, omtänksamma. Hans näsa har större än Johns men ändå snygg. Han var söt, men också... het.
”ja, han här bakom är min agent och heter Nathan.”
Nathan gav mig ett leende, och jag trodde att jag skulle smälta. Fan, nu får jag inte rodna.
”vi ses väl sen?” sa john och log mot mig
”jaa, vi ses.”
©
_____________________________________ __________________________________________________ ____
____________________________________________ ___________
förlååt, den här delen har kommit jättesent. men nu har jag verkligen ingen lust att skriva den här novellen längre :( så var beredda på låånga pauser. jag har märkt att jag skrivet ootroligt dåligt när det gäller sånna här sorters berättelser. jag är bättre på sorg, tkr jag i alla fall. men enjoy! ^^ och.... KOMMENTERA!
|
|
|
|
