Vi sa för alltid (kap 24) |
Kapitel 24
Jag kunde inte förstå varför den här människan stod framför mig. Jag visste heller inte vad för känslor jag var meningen att känna. Det var ju så länge sedan.
Mitt hjärtas slag var det enda som jag kunde höra. Allt annat var så långt borta.
Det är julafton och personerna jag älskar, de som är min familj, sitter i soffan några meter bort. Identiska ögon tittar in i mina och leendet smidet av änglarna ler. Det leendet jag en gång kunde dö för. Jag vet inte vad som förväntas av mig nu. Vad jag ska säga, eller göra.
Jag tittar upp från hans ögon till det blond lockiga håret. En gång ville jag inget mer än låta det glida genom mina fingrar. Men inte nu längre.
Jag visste inte ens om jag ville ha honom där. Hans leende dog ut då han såg mitt chockade ansikte.
”Vad gör du här?” frågade jag och kunde hjälpa att låta upprörd. Det var inte så här som jag ville fira jul på. ”Tobias, gör inte så här. Jag vill inte ha dig här.”
Jag skulle aldrig ha sagt så, det insåg ganska snabbt och jag ångrade mina ord, men de var redan uttalade. Min brors ansikte blev dämpat, hans ögon blev blanka och det högg i hjärtat på mig.
”Förlåt, jag ska gå.” sa han bara och gick därifrån. Ensam stod jag kvar i dörröppningen. Visste knappt vad som hade hänt. Allt hade gått så snabbt, men ändå så långsamt. Bakom mig hörde jag fortfarande skratt och glass som skålades. Det var jul, men den jul känsla jag hade förut var nu borta. Min bror hade tagit den ifrån mig.
”Maria?” Jag rycktes ur mina tankar av att Adrian stod bakom mig. Han såg mitt förvirrade ansikte, sedan såg han dörren som var öppen och något i hans ögon förstod.
”Han var här?”
Jag nickade bara stumt. Trodde att han skulle omfamna mig i tröst, men istället chockade han mig med att morra till djupt nere i halsen.
”Och du avfärdade honom bara?! Varför lät du honom inte komma in?!” Hans ögon såg nästan svarta ut att det skrämde mig lite.
”Jag förstår inte…” mumlade jag.
”Nej, klart du inte gör!”Nästan röt han till,” det var jag som fick honom hit, han ville lika lite som du komma hit! Men han är din bror, Maria, förstår, din bror! Kunde du inte ha bjudit honom in istället?” Hans röst var neddämpad för att inte få tvillingarna och min mamma undra vad som föregick, men jag hörde hur arg han var på mig nu.
”Jag visste inte…”
”Jag ville bara hjälpa dig, och vad gör du?” Adrian fortsatte inte meningen, men jag visste vad han ville ha sagt. Att jag borde släppa in honom i mitt liv igen, att jag och min bror måste prata med varandra hur än vårt förflutna såg ut. Jag visste ju att Tobias ville det, gå vidare, men jag då?
”Förlåt.” Var det enda jag fick fram och Adrian mjukande. Sedan handlade jag snabbt, men kanske var det för sent? Benen var på spänn, nej, hela kroppen var på spänn och jag bet mig i underläppen. Adrian såg vad jag tänkte på.
”Spring.” uppmanade han och jag nickade. Mina ben far iväg nerför trapporna och med andan i halsen sprang jag. Jag visste inte vart han tagit vägen, jag fick fråga fyra personer innan jag sprang i rätt riktning. Mitt huvud var fyllt av en massa tankar. Han kanske älskar mig mer på det förbjudna sättet, men han är min bror och jag är hans syster. Det betyder något. Adrian har rätt, hur kan jag slänga bort allt vi delat på grund av att vi älskar varandra på olika sätt. För i slutändan, så älskar vi ju varandra. Det är det viktiga!
Jag hittade honom, han satt inne den hemska parken med dess hemska minnen. Jag tvekade först, men sen så gick jag fram till bänken han satt på, bara några meter från trädet som det hemska hände. Tårarna började bränna, men jag försökte hålla dem tillbaka när jag gick fram till honom och satte mig bredvid. Vi var båda tysta först. Visste inte vad vi skulle säga. Tobias satt med böjt huvudet.
”Förlåt.” sa jag till slut, och menade det av hela mitt hjärta. Han tittade då upp på mig.
”Du överlumpade mig bara, ja, jag blev överraskad.”
”Du sa att du inte ville ha mig här, och jag vill inte ha dig här nu. Gå.” Hans ögon blixtrade till, men bakom dem blixtrande ögon såg jag en lite pojke som grät. En pojke som var rädd för monstren under sängen, men vart är flickan som ska rädda honom? Hon sa att hon inte ville ha honom, med det lämnade pojken ensam med monstren. Kanske är det då flickan som är monstret?
”Jag vet vad jag sa, men jag menade det inte! Tobias, du är min bror och jag älskar dig. Du känner mig, ibland säger jag saker jag inte menar.” Jag mer eller mindre vädjande om han förlåtelse, ville få honom att lyssna.
”Ibland ska man inte säga saker man inte menar, det kan bli dumt då.” sa han bara.
”Jag vet.” Sedan blev det tyst igen. Det var när vi satt där som jag kom på att det var minusgrader ute och jag hade bara en klänning på mig. Armarna var knottriga och jag började frysa. Tobias hade en varm jacka på sig och kängor, jag hade inte ens några skor. Jag hade gjort det igen insåg jag, sprungit ut utan skor eller strumpor. Fötterna var is kalla, så jag drog upp knäna under min haka och la armarna runt om benen. Började hacka tänder och ryste till av kylan.
”Du fryser ju.” Jag vred långsamt blicken mot Tobias som tog av sig sin jacka och la den över min axlar och satte sig närmare mig. La sina stora, starka, armar runt om mig och hjälpte att få mig varm.
”Tack.” sa jag varmt och kände på mig att jag antagligen kommer drabbas av en ordentlig förkylning.
"Jag fick ditt brev." sa jag tyst och stirrade in i parken. Tobias sa inget om det, han hade nog bestämt sig för att vara tyst. Jag kunde inte klandra honom.
"Förlåt för att jag är monstret, vi behöver varandra, och jag lämnande dig." Jag kunde inte hejda tårarna nu, de föll som snön som nu hade börjat tingla ner från skyn.
"Du är inget monster." Han tittade nu på mig, log sitt sneda leende och kramade om mig lite extra. När vi satt där, ville jag säga så mycket till honom, om våldtäkten och så mycket mer. Men jag sa inget. Tittade bara stint på platsen, den hemska, hemska platsen. En gång dog fjärilar där. De bara försvann, solen släckte även sitt ljus då för en liten stund. Den är tänd nu och fjärilarna dansar bland snö flingorna. För det är bättre nu, såren kanske alltid kommer att blöda lite till, men det är bättre.
"Jag vill inte att du ska gå." sa jag och tittade upp mot honom och han kysste då min kalla, något blöta, kind.
"Vi borde gå tillbaka nu, innan du dör av kyla." sa han bara och jag nickad stumt. Precis när jag tänkte resa mig upp hindrade han mig och lyfte upp i hans famn, han bar mig hela vägen upp till lägenheten. Jag visste fortfarande inte då, om vi var vänner eller inte. Jag var bara glad att han pratade till mig.
__________________
känns som det blev lite konstigt, har varit så tankespridd de senaste dagarna :S
Men hoppas ni tyckte om den :) och ge mig gärna kritik och så, något som kanske kunde ändras eller så i skrivningen, meningar som kanske skulle låta bättre om man ändrade lite på dem o.s.v, ja ni fattar :)
- airya
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | saraarbast - 16 dec 09 - 17:01- Betyg:  | | Så himla bra! Vill läsa mer nu på direkten :D | | ciitronvatten__ - 16 dec 09 - 14:03- Betyg: | | Alltså, jag vet inte vad jag ska ge för kritik :O jag älskar det som vanligt !! |
|
|
|
