Livet blev hennes död- Kommentera |
"Förlåt till alla!" skriver Julia med darrande händer.
Hon lägger lappen på bryggan. Det är en stjärnklar och vindstilla natt. Vattnet glittrar i månskenet.
Hon knyter fast repet som hon haft med sig, runt en sten, och så knyter hon fast den andra änden runt sin vrist.
Hon kastar i stenen, det tar inte lång tid förrän repet sträcks och hon åker i hon också.
- Julia! hör hon någon skrika efter henne, precis innan huvudet kommer ner under vattnet.
Plötsligt får Julia en klump i magen, vad håller hon på med? Vill hon dö? Hon var så säker innan, men hon är inte lika säker längre.
Hon försöker att knyta upp knuten, men hon knöt ju så hårt. Plötsligt känner hon hur hon börjar bli yr. Allt blir svart.
Hon vaknar upp igen, med två skrämda ögon stirrandes på sig.
- Julia, åh, du lever, säger rösten, hon hör att det är en kille, men allt är så suddigt så hon ser inte vem.
Julia blinkar några gånger, och efter en stund ser hon vem det är, Jim! Som är den enda i klassen som inte mobbar henne.
Han är blöt och hans halvlånga hår hänger halvt framför ögonen på honom.
- Varför? frågar Julia svagt.
Jim ser oförstående på Julia.
- Varför räddade du mig? Du bryr väl dig inte om mig? säger Julia och sätter sig upp, men hon börjar hosta något förskräckligt.
- Lägg dig ner igen, föreslår Jim.
Julia lyssnar inte, hon sätter sig upp, hon hostar, det kommer vatten ur munnen på henne.
- Varför räddade du mig? frågar hon igen.
- För att.. börjar Jim, men han tystnar.
Julia blundar, hon kan ändå inte låta bli att le. Tänk! Hon och Jim, killen hon gillar. Sitter tillsammans, på en strand, i månskenet, mitt i natten.
- För att, vad? frågar hon och skrattar till, ett skratt som faktiskt är äkta.
- För att.. jag.. för att jag gillar dig, stammar Jim fram och hans kinder blir röda.
Julia blir röd i ansiktet hon också.
- Jaa.. jag gillar dig faktiskt också, på riktigt, säger hon.
Jim ler, det måste vara det mest vackra leende i världen, tycker Julia.
- Vill du verkligen dö? frågar Jim efter en stunds tystnad.
Julias leende övergår snabbt till en allvarlig min. Hon kryper ihop, vill skydda sig. Hon är inte trygg här. Döden lurar bakom henne.
Jim ser oroligt på Julia, som tydligen har blivit likblek i ansiktet.
- Jag vill.. dö, säger hon och tårarna börjar rinna, hon drar upp ärmarna på sin långarmade, blöta tröja, hon visar honom såren. Vartenda litet snitt, som hon skärt med sitt älskade rakblad.
Jim tar Julia i sin famn och håller om henne. Julia slutar gråta efter ett tag.
- Jag är totalt misslyckad, säger hon. Jag misslyckas till och med, med att ta mitt liv.
- Jag ska hjälpa dig, lovar Jim.
- Ingen kan hjälpa mig, säger Julia tyst. Jag är redan förlorad åt mörkret.
- Vad sa du? frågar Jim och lyfter upp Julias huvud och ser in i hennes havsblåa ögon.
- Inget, säger Julia och sänker blicken, hon huttrar till, det är rätt kallt, och så är hon dyngblöt.
- Du måste ju hem, du fryser ju jättemycket, säger Jim. Det gör jag förresten också, jag följer dig hem.
Hela Julias inre skriker "NEJ! JAG VILL INTE HEM! DÄR FÅR JAG BARA STRYK! JAG VILL STANNA HÄR MED DIG!"
- Okej, säger hon istället, hon vet ju att det är där som alla rakblad finns, hon vill så gärna se sitt vackra blod, det är det enda vackra hos henne, hennes blod.
Jim reser sig upp, han hjälper Julia på fötter.
- Jag följer dig hem, säger han och ler.
Julia ler också, men det är inte äkta, det är ett av hennes många falska leenden.
- Okej, säger hon.
De går vägen till Julias hus.
- Jaha, då vänder jag och går hem till mig nu, säger Jim.
Julia kollar med en blick som säger "Nej! Lämna mig inte!" på Jim.
Han tar ett steg fram, han står så nära nu att hon kan höra hans hjärta slå. Så plötsligt, tar Jim ett lätt tag om Julias haka, och kysser henne, hon far rätt upp i sjunde himlen.
Julia rodnar och stirrar blygt ner i marken. Jim kysser henne på kinden innan han går.
- Du ska se att allt löser sig, viskar han i hennes öra, sen går han.
Julia står kvar en lång stund och glor efter honom. Efter ett tag faller Julia ner på jorden igen. Hon går in i huset. Det är knäpptyst, hon kryper ihop på golvet inne på toan. Och tar fram sitt älskade rakblad.
Hon skär långa djupa snitt, blodet rinner stilla och lugnt nerför hennes armar. Smärtan svider, den älskade smärtan, något som är verkligt. Och blodet, blodet! Det är så vackert, så lugnt.
Efter ett tag tar hon ut bandage ur "medicinskåpet" och lindar det runt sina armar. Hon torkar upp det vackra blodet, hon vill knappt slänga det blodiga pappret.
Hon går in på sitt rum och byter kläder, sen kryper hon ner under sitt stinkande täcke, och somnar.
Hon vaknar av att någon bultar på hennes dörr. Hon far upp från sängen.
- Julia! bullrar hennes pappa där utanför.
- Ja? säger Julia med svag röst.
- Kom hit! säger pappan bestämt.
Julia sväljer rädslan och går ut till sin pappa.
- Ja vad är det? frågar hon och stirrar ner i golvet.
- Var för någonstans var du igår kväll?! Du kom hem väldigt sent!
- Jag var inte ute, jag har sovit i min säng hela natten, ljuger Julia.
- Jag hörde väl när du kom in igår, säger pappan. Klockan var ett! Ett på natten!
- Jag var inte ute igår! ljuger Julia och stirrar sin pappa i ögonen.
- Du ska inte ljuga! vrålar han och smäller till Julia i ansiktet så att hon faller ner på golvet.
Julia skriker av smärta, tårarna rinner nerför henne kinder. Han drar upp henne på fötter igen, bara för att kunna slänga henne rätt in i väggen. Julia faller ännu en gång till golvet, med en duns.
- Du ska inte ljuga! Fattar du?! vrålar pappan.
Julia bara gråter.
- Snälla pappa, sluta, ber hon tyst.
- Sluta?! fnyser han. Jag tänker inte sluta förrän du slutar ljuga!
Han sätter sig på huk bredvid sin dotter, han drar upp hennes ärmar på tröjan, han sliter bort bandagen, såren har inte läkt ännu. Han river i såren med en kam som han tagit upp från bakfickan.
- Hur känns det här? frågar han och sliter upp alla gamla sår och förvärrar de nya, du gillar väl smärta va? Du gillar väl att se blod?!
Julia skriker av smärta, hon älskar sitt blod, hon älskar att se hur det så lugnt och vackert rinner ner för armarna. Men hon gillar det bara när hon själv kan kontrollera hur det ska vara, hur mycket hon ska skära, hur mycket blod hon ska tömma ut. Smärtan är obeskrivlig, pappan river hårt med kammen över såren.
- Pappa! Sluta! skriker Julia. Snälla sluta!
Pappan river en gång till, så hårt att det till och med blir nya sår. Sen går han och hämtar en handduk.
- Stick! skriker han åt sin dotter. Gå in på toaletten och linda om dina jävla sår med bandage, vi ska har gäster ikväll!
Julia gör som han säger, hon gråter. "Varför?" tänker hon hela tiden, "Varför just jag?".
Hon sköljer av sina armar i kallt vatten, sen lindar hon bandage om dem. Hon drar ner ärmarna på tröjan. "Om bara mamma hade funnits, jag dödade henne, när hon födde mig, hon dog säkert för att hon inte vill ha mig." tänker Julia.
Julia går in på sitt rum. Hennes tapeter är söndriga, gråa, tråkiga, med blåa valar på. Hennes säng består egentligen av en gammal madrass med ett mögligt täcke, och en kudde, som faktiskt är ganska fräsch. Hon äger också en garderob, som hon faktiskt lyckas hålla nästan helt full med kläder, hennes pappa är inte elak när det gäller kläder och mat och sådant. Det är bara det att han slår henne hela tiden. Och visst, hennes rum är väl inte så fint, men det är ju inte precis förgiftat med någon dödlig gas. Och det mest värdefulla hon har är sin stereo, hon har bara två skivor, en med green day och en som är en massa olika låtar på.
Hon lägger sig rätt ner på sitt kalla golv. Hon andas in den unkna luften. Drömmer sig bort till en vacker plats, där hon och Jim går hand i hand. Plötsligt, precis då hon tänker på att hon och Jim ska gifta sig, så knackar det på ytterdörren. Hon går ut i hallen, hennes pappa är inte hemma längre, han har kört iväg för att köpa grejer till festen. Hon öppnar dörren, och där står han, Jim.
- Hej, ler han.
- Hej, säger Julia, hon stirrar ner i marken och hoppas att det inte ska synas att hon har gråtit.
- Har du gråtit? frågar Jim.
"Avslöjad" tänker Julia.
- Njaa.. Jag lyssnade på en jättesorglig låt bara, ljuger Julia och ler ett av sina falska leenden.
- Jaha, säger Jim och pustar ut lite. Kan jag komma in?
- Eeh, vi ska ha fest ikväll, så.. Vi kan väl gå en runda istället, ner till stranden kanske? Det är ju rätt fint väder.
- Jaa.. Visst, okej, säger Jim lite förvirrat.
De går bredvid varandra ner till stranden. De sätter sig i den mjuka sanden. Plötsligt kommer det en vit liten lapp flygandes i luften, Julia lyckas fånga den. När hon ser vad det är för lapp, knycklar hon ihop den och kastar i den i vattnet.
- Vad stog det? frågar Jim.
- Inget, säger Julia.
- Kom igen, säg nu, säger Jim och ler.
- Det var min... avskedslapp, säger Julia och för första gången skäms Julia över att hon vill dö.
- Jaha...
- Mmm
- Ska vi bada? frågar Jim efter ett tag.
Julia kollar förskräckt på honom.
- Nej, helst inte, säger hon.
- Men kom igen, säger Jim. Du har ju shorts på dig, och så har du väl ett linne under tröjan? Du kan ju bada i det.
Julia skakar på huvudet.
- Men du får gärna bada, säger hon.
- Du behöver inte skämmas inför mig, säger Jim och ler. Det är ju bara vi på stranden.
- Alltså, det är lite komplicerat, säger Julia och gräver ner sina bara fötter i sanden.
- Jaha, jaja, du gör som du vill, jag känner för att bada iallafall, säger han och tar av sig tröjan, han hoppar i med sina shorts på sig.
- Aahh, vad härligt, säger han. Blir du inte lite sugen på att hoppa i du också?
- Näe! Inte det minsta! hojtar Julia.
- Men du kan ju ta av dig din tjocka tröja i alla fall, det ser verkligen skitvarmt ut! hojtar Jim.
- Nä! Jag trivs bra med den på! säger Julia.
Efter ett tag kommer Jim upp igen, han springer så att han torkar lite, sen tar han på sig tröjan.
- Ska vi gå någon annanstans? frågar han.
- Varför då? frågar Julia lite förvirrat.
- För att jag tror det där paret där borta vill vara ensamma, säger Jim och nickar mot en kille och en tjej i sextonårsåldern som håller på att sätta upp ett parasoll.
- Okej, säger Julia och reser sig upp, hon tar sina sandaler i handen.
De går längs vägen, plötsligt kommer Julia på att hon nog måste gå hem. Åh! Hennes pappa måste vara rasande.
- Förlåt, men jag måste nog sticka hem nu, säger hon. Jag lovade att hjälpa pappa att duka till ikväll.
- Okej, säger Jim och pussar henne på kinden.
Julia börjar springa i den riktningen som hennes hus ligger. Hon smyger in genom dörren, men hennes pappa får syn på henne.
- Var in i helvete har du varit?! skriker han.
- Jag var ute, behövde hämta lite luft, säger Julia.
- Luft finns här inne, säger han och ger henne en örfil.
- Förlåt, säger hon.
- Håll käften nu, gå och hämta ölen i bilen, beodrar han.
Julia går ut för att hämta ölen, tre hela flak är det, så hon får gå tre gånger.
Inte ens ett tack får hon.
- Ska jag hjälpa dig att duka? frågar hon.
- Nej! Fattar du väl, då blir allt bara fel, allt du gör blir misslyckat, fattar du det?!
- Ja, säger Julia och kollar skamset ner i golvet.
Tiden går och det blir kväll, gästerna börjar komma, hennes pappas alla kompisar. Några är kvinnor, men de flesta är män.
Julia håller sig inne på sitt rum, plötsligt kommer en tjock och hårig man in till henne med en öl i handen.
- Klä av dig, sluddrar han.
Julia backar, han stinker sprit och öl.
- Nej, säger hon svagt.
Han tafsar på henne.
- Sluta! väser hon pipigt.
Hon lyckas få upp fönstret och ta sig ut genom det. Hon springer ner till stranden igen, nu tänker hon dö! Hon har rakbladet i fickan.
Hon sätter sig i sanden och skär djupare än någonsin. Hon lägger sig ner i den mjuka sanden, märker hur den färgas röd av hennes vackra blod.
Hon börjar känna sig yr, allt blir suddigt, hon blundar. Känner hur allt rinner ur henne, hur livet sakta men säkert börjar tyna bort.
- Förlåt mig Jim, snälla Jim, förlåt! är det sista hon säger, med hes och svag röst.
Sen slukas hon upp av ett bländande vitt ljus.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Whytina - 16 apr 07 - 02:07 | | Den där novellen fick mig att tänka på en kompis jag hade innan, det stämmer in på henne. | Anoia - 1 apr 07 - 07:34- Betyg:  | | Allså gråter nu så sorglig | | intheend - 26 mar 07 - 05:42 | | GE MIG MER! | | lucky_angel92 - 7 jul 06 - 07:26- Betyg: | | den va ju asbra :D håller med brawl du borde skriva en bok, hoppas de kommer en fortsättning | | Wonderchild - 30 maj 06 - 04:41- Betyg: | Vackert, vackert!
Jolina, du har rätta känslan! ;)
Det ska du veta, fast allt du skriver är alltid lika jävla underbart!
Älskar alla dina dikter o noveller! I (`v´) them! | | EmmaJohanna - 29 maj 06 - 06:43- Betyg: | Riktigt bra!
Kunde inte sluta läsa, så spännande och så sorglig!
Blivande författare kanske?
Skitbra! | | sophie914522 - 29 maj 06 - 06:21 | | helt, helt underbar!!! snyftb snyft snyft | | Friskis - 26 maj 06 - 21:14- Betyg: | | Jättebra!! | | Emaliie_ - 25 maj 06 - 06:29- Betyg: | | så bra | | N0llan - 24 maj 06 - 23:09- Betyg: | gud vad bra den var :)
den var skitsorglig :(
men du skriver skit bra :D | | Sham69 - 24 maj 06 - 01:12- Betyg: | Herreguud!! det var det bästa jag hört på länge..
jag har aldrig blivit så rörd förr.. | | Emaliie_ - 23 maj 06 - 05:14- Betyg: | Oh denna var verkligen bra ! fattar inte att du kan skirva så bra..
värsta bra och sorglig =/ | | Freaket_93 - 23 maj 06 - 05:04 | Hehe, har inte tänkt på nån fortsättning. Men det kanske kommer.
Ni förstår nog inte hur glad jag blir!
Funderar på att skriva ännu en novell (Alltså, en helt ny, ingen fortsättning)
Vad tycker ni??
Puss
/Freaket | | Cilises - 23 maj 06 - 02:39 | Åh, snälla en fortsättning, och..låt henne inte dö..
du skriver underbart fängslande!! | | brawl - 23 maj 06 - 01:57 | | fan vad bra den var!! du borde skriva en bok! | | Jossann_ - 23 maj 06 - 01:31- Betyg: | känner igen mig en del..
så himla fin, JÄTTE BRA! | | vattendroppe - 23 maj 06 - 01:05 | så bra!! kommer det komma någon fortsättning?!
jag skulle bli gla då iaf ;) | | Prinsessan_ - 22 maj 06 - 08:56- Betyg: | | kommer det en fortsättning? <3 | | sofiiie - 22 maj 06 - 06:15 | Jätte bra men jätte sorlig:'(
Lyckas hon? kommer de en fortsättning?? | | nejlika - 22 maj 06 - 05:32 | | fin men väldigt hemsk. du är duktig. |
|
|
|
