Vi sa för allitd ( kap 23 ) |
Kapitel 23
Adrian höll om mig ända tills solen gick upp. Ingen av oss hade lyckas somna om efter nattens händelse och jag skulle ljuga om jag sa att allt lugnat ner sig till en mildare skala. Aldrig hade jag haft en sådan verklig och skrämmande dröm som jag hade inatt. Så länge som jag hade låst in allt långt och djupt inom mig, att jag ens kunde bära på det gick visst inte så länge som jag hade hoppas på. Smärtan är starkare och det hål jag trott var läkt, var nu uppfläkt. Jag förstod nu då att ärret i mig skulle alltid skrika och påminna mig om den kliande smärta jag upplevt.
"Adrian?"
Min röst bröt tystnaden och han vände sina djupa ögon mot mitt ansikte. Han såg orolig ut, och rädd. Jag kunde inte klandra honom.
"Jag går och duschar." sa jag bara tyst. Adrian nickade bara och släppte mig ur hans varma famn. Medan jag plockade på mig renare kläder gick även han själv också upp ur sängen.
"Hur är det nu?" Han kollade på mig för att se om nattens attack skulle upprepas.
"Ärligt så vet jag inte alls hur det är..." mumlade jag fram. Då gick han fram och kysste min panna. Jag slöt ögonen och nöjt av det lugn som spred sig i min kropp när hans mjuka läppar nuddade min panna. Han backade sedan undan och jag öppnade ögonen igen.
"Jag tar fram frukost. Vi kommer igenom det, har vi klarat allt annat klarar vi detta med."
Jag önskade då att jag kunde tro honom när han själv såg så övertygande ut. Istället gick jag iväg till badrummet som verkligen var i behov av en ordentlig renovering! Vattnets varma strålar löpte ner från huvudet genom hår topparna och ner till tårna. Mina tankar var så spridda och jag kände mig skamsen. Vem är jag som drar ner Adrian i detta, när han bara för några dagar sedan vaknade ur koma efter en brutal misshandel? Allt är fel. Jag är fel.
Tårarna började tränga sig på och jag vred av vattnet. Kliver ur duschen drypande blöt och virrar in mig i en handduk. Jag ställer mig framför spegeln och minns den gången jag senast såg en vilsen ung och naiv flicka i den. Nu ser jag bara ett svart hål. Det finns inget annat där.
När jag klätt på mig går jag in i köket. Adrian står vid spisen och steker ägg. Då ler jag och går fram till honom, kramar om hans ryggtavla och drar in hans doft.
"Tror du att vi någonsin kan leva ett normalt liv?" frågade jag och knep ihop ögonen då jag hörde hur rösten skar sig. Han flyttade på stekpannan och jag kände hans ena hand om mina.
"Maria, vi har aldrig levt ett normalt liv. Jag vet inte vad ordet normalt betyder ens." sa han bara lugnt och i mitt inre såg hur även han böjde ner huvudet. Såg hur han slöt ögonen för att dölja den smärta vi båda gömmer. Jag vet att det snart gått två år sedan jag blev våldtagen, men det känns som hundra år sedan och samtidigt så nytt. Alla min familjs problem vi sopat under mattan. Den gången då min pappa slog min mamma, terapin vi alla fick gå tillsammans och hur jag aldrig haft vänner tills jag kom hit till London. Allt dåligt och bra jag fått uppleva här. Hur killar kommit in och ut ur mitt liv huller om buller. Bill, Rasmus, min bror, Adrian och tvillingarna. Mina enda vänner.
Adrians liv har inte heller varit en dans på rosor. Han som fick gå på sin mammas begravning, bara tolv år gammal. Men jag vet hur de hatade varandra. Adrians pappa som lämnade dem när han bara var en liten pojke... Han har rätt, vi vet inte hur man lever normalt.
"Kanske det är därför som vi passar så bra ihop då”, viskade jag tyst, "så utanför i samhället men så lika."
Efter frukosten blev det av till jobbet. Dagen gick ganska fort ändå och klockan slog snabbt till fyra. På vägen hem stannande jag till vid en väl bekant park, jag tittade bara på den. En hård känsla knöt sig i magen och jag gick snabbt där ifrån. Istället för att gå hem, gick jag bara vidare. Behövde rensa tankarna. Hur många timmar jag vandrade omkring vet jag inte och till slut satte jag mig på en bänk utanför en stängd affär. Det var nu mörkt och de sista solstrålarna dog ut för länge sedan. Trots december kylan frös jag inte, som om jag befann mig på en annan plats. Det var inga speciella tankar som dök upp i mitt huvud, jag bara satt tyst och såg några få människor gå förbi. På något sätt kände jag ett sorts lugn i mig och ett leende brast upp i ansiktet. Reste mig upp och började gå hemåt igen. Det tog ytterligen en timma innan jag kom hem, då jag inte visste helt vart jag befann mig. Väl framme framför det väl bekanta lilla höghuset slog jag in koden till dörren. Den behöver man bara slå in om klockan är över tio.
Jag gick uppför trapporna och ställde mig framför vår blåa dörr och en stor varm känsla öppnandes i bröstet på mig. Innan jag ens hann öppna dörren stod Adrian där med en orolig blick. Jag kunde inte hjälpa att skratta tyst åt honom, skratta åt allt.
"Vart har du varit?! Jag trodde du låg död någonstans vid det här laget! Och..."
Upprört började han dra allt han ville få sagt och tänkt, men hann inte långt innan jag pressade min mun mot hans.
"Älska mig." sa jag bara hest och känslan i bröstet översteg och jag visste nu att det fanns inget fel på oss. Det är världen det är fel på och den är inte normal någonstans.
Adrian besvarade snabbt kyssen och dörren hann knappt stängas innan kläder åkte av. Det finns inga ord hur mycket jag saknat hans kropp tätt emot min. Hur mycket jag saknat hans händer överallt över min kropp och hans mun så het och ivrigt hårt mot mina läppar. Det var som allt äntligen var perfekt igen, bara vi två och den passionen vi känner för varandra. Den natten var underbar, inga mardrömmar, bara vi. Adrian och jag, för alltid. Hans ömma smekningar och mina händer över hans rygg och hans vid mina höfter, så underbart och så magisk. Morgonen därpå vaknade jag och såg in i Adrians ögon. Min blick vandrade ner mot hans nakna bröstkorg och ärren efter operationen. Brutna revben. Fingertopparna gled mjukt över ärret.
"Det gör väl inte ont, va?"
"Nej, det gör inte ont. Det är bara ärren som påminner mig." viskade han och jag vilade blicken mot hans ansikte igen.
"Det är julafton om två veckor." mumlade jag tyst fram. Adrian flyttade sig närmare min kropp och kysste mina läppar.
"Och den kommer bli perfekt”.
Två dagar senare stod jag med Adrian åter igen i tvillingarnas kök och försökte baka jul godis. Den här gången lyckades vi faktisk göra något vettigt! Köket blev inte ens lika stökigt i alla fall som sist. Först när vi gick upp till dem på kvällen för att baka, var jag orolig för att de skulle säga något om den natten då jag vaknades skrikandes. Men det visade sig att jag inte hade något att oroa mig för, de nämnde det aldrig, men jag visste att de hade vaknat av det.
Julafton närmade sig sedan med storm steg och om fyra dagar kommer min mamma, den tjugofjärde december.
Julafton blev inte som jag hade tänkt mig.
Jag hatade den!
Samtidigt älskade jag den. Hatade den för det Adrian gjorde mot mig, för det han grävde upp som jag begravde för några månader sedan. Därför älskade jag den.
På julaftons morgon vaknade jag sömnigt med ett leende. Bredvid mig ligger den bästa i mitt liv. I hallen utanför sovrummet hade vi slagit upp en tältsäng och i den låg min mamma och sov. Genast flög jag upp. Skakade om Adrian som spärrade upp sina ögon förskräckt.
”Vad händer? Är det krig i landet?!” skrek han, jag bara skrattade åt honom.
”Nej, din dummer! Det är ju JUL!” sa jag mellan skratten, ”den bästa dagen på året.” Log jag då och kysste min förvirrade pojkvän på munnen. Hans högra hand smög sig runt min nacke och log.
”Ja, det är klart det är. Annars skulle jag väl inte blivit väckt av en julängel.”
Kinderna blossade lite och jag studsade vidare.
”God jul på dig mamma!” ropade jag glatt böjd över min mamma i tältsängen.
Hennes ögon slogs upp och de glittrade till.
”God jul på dig med gumman.” sa hon med utsträckta armar och drog mig ner i hennes famn. Den var varm och härlig. Jag var så glad att hon var här hos oss över jul, man kände sig nästan som en liten familj igen.
Det var bara fyra stycken andra som saknades. Två av dem dök upp lite senare. Lagom i tid till jul frukost.
”Ey”, Justin försökte samla sig efter allt skratt om prat om allt och inget. ”Hörni, ni två”, han pekade på mig och Adrian, ”När ska bröllopet äga rum?”
”Ja, för vi vill veta!” Fortsatte Dennis,
”Vem av oss snygga ska bli best man?”
Tvillingarna höjde på varsitt ögonbryn och fick resten av oss att falla in i skratt igen.
Samtalet började ganska snart trappa ner och Adrian tog ordet.
”Vi har inte ens pratat om ett datum än. Maria och jag vet inte ens om vi vill ha ett bröllop inom nästa år ens.”
”Jag måste instämma. ”sköt min mamma in, ”Ni är allt för unga att gifta er! Ta er tid och lägg dem pengarna på något annat råder jag er. Spara och kanske se världen?”
Hon log mot oss. Fast en glimt av allvarlighet syntes i hennes ögon.
Som mamma och äldst i köket visste hon vad hon pratade om. Och hon tycker inte heller om att se unga gifta sig när en hel värld finns utanför och väntar.
Jag tycker världen allt kan få fortsätta att vänta.
Ändå vet jag också att min mamma är glad över att jag hittat någon jag älskar och som älskar mig tillbaka, det är bara det att vi är så unga som stör henne. Fast jag tror mer att det är Adrians ålder som stör henne.
Efter frukosten städade vi undan och gick en runda nere på stan. Där tog vi en fika innan vi drog oss vidare och tittade på alla jul utsmyckningar och granar klädda i glitter. Någonstans i närheten spelades julmusik på högsta volym och alla sa god jul till varandra. Och mängder av folk hade ställt upp en massa marknadsstånd med jul prylar så att det skrek om det!
Helt underbart i mina ögon och öron!
Mamma envisades sedan med att bjuda oss alla på jul lunch inne i stan och hur vi än protesterade, förlorade vi. Jag blev tvungen att krama henne som tack då notan inte skulle bli billig. Inne på restaurangen som vi åt på hade de en liten julgran mitt på golvet, pyntad och gardinerna var jul röda och kristall kulor hängde ovanför fönstren. Det är inte klokt hur allt kan bli som en julsaga på en dag! Men om jag bara visste att min julsaga skulle vändas senare, kanske jag inte hade firat den lika högt som gjorde nu.
Vi hade så trevligt, Adrian och jag, mamma och tvillingarna, vi kändes nästan som en enda stor familj där vi gick omkring och tittade på alla marknadsstånd och julpynt.
När dagen började mörkna tändes alla lampor. Det var som att alla stjärnor på himlen steg ner till marken och lyste upp staden och månen tog hand om himlen för ett tag på egen hand.
Vid fyra tiden drog vi oss tillbaka till lägenheten, upp till tvillingarna för att på börja kvällen.
Justin och Dennis serverade glögg och äggpunsch till alla och vi drack gladligen upp det och skrattade och berättade julhistorier.
Det var då det ringde på dörren och eftersom de andra skrattade och pratade högljut för fullt gick jag iväg gör att öppna den själv. Då kom jag även tänka på Adrians hemlighet, hans lilla överrasknings julklapp till mig. Jag log då ännu bredare och kunde knappt bärga mig tills jag fick reda på vad det var. Då jag hackade upp kedjan på dörren skrattade jag tyst för mig, i bakgrunden hörde jag tvillingarna slå vad om något och jag skakade lite på huvudet åt deras påhittighet. Jag satte handen på handtaget och trycke ner den och när dörren öppnades försvann mitt leende. Hjärtat slog över ett slag.
”Hej Maria.”
_________________
Det var kapitel 23.
Kommentera? <3
- Airya
NI ÄR BÄST <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 30 nov 09 - 21:46- Betyg:  | | FORTSÄTTNING NUUUUU !! du kan inte sluta så här.. fast jag har en känsla om VEM, men jag vill veta säkert :D !! |
|
|
|
