Märkliga ting (oneshot) skol novell |
Jag hade då en märklig dröm igår natt, och eftersom vi håller på med att skriva noveller i skolan, så skrev jag om min dröm till en novell.
Varning: Den är skum! xD HaHaHa..
Märkliga ting
”För att börja med en kort inledning. Det var söndagen den sjunde som något av det mest märkligaste jag varit med om i hela mitt korta liv, som jag bevittnande något oförklarligt.
Jag kan än idag fortfarande inte förklara det. Ni får helt enkelt klura på det själva.
Detta är min historia.”
Det var mitten av november, en grå kylig morgon. Resten av familjen satt då på en solig plats i Arizona, Amerika. På gården var jag ensam med min mormor och morfar.
Med en varm känsla i bröstet tittade jag ut genom fönstret i köket och såg fem underbara hästar betandes i hagen, jag log då lyckligt och suckade lätt.
Tänk sig att ha fem egna hästar! Det är varje häst tjejs dröm, och jag lever i den.
Utanför fönstret såg jag morfar med krokig rygg kratta löven och jag åt snabbt upp det sista av flingorna och ställde sedan in skålen i diskmaskinen. Snabbt drog jag på mig de gröna stövlarna och en tjockare tröja och skuttade ut i den friska luften.
När jag närmade mig hagen gnäggade Pinky, min minsta häst, en minishetlandsponny och jag ropade glatt hej tillbaka. Min blick gick över hela hagen tills den stannade på nykomlingen i hagen, Klasstanten och jag stelnade till.
”Tanten?” Frågandes och chockad stirrade jag på henne. Själv tittade hon på mig med spetsande öron och djupa ögonen jag föll för.
”Hur hände detta?” Tyst tittade jag på henne och såg min omkring. Morfar var inte kvar längre och blicken vilade snabbt på Klasstanten igen. Den stora hästen stod en meter under mark.
Benen syntes inte, men kroppen och huvudet kunde man se och runt om henne låg det mängder av gammalt hö. Förvirrad kliade jag mig på huvudet.
”Jag förstår inte…” Mumlade jag för mig själv. Höet var så gammalt att det var svart på sina ställen och skulle någon häst äta av detta skulle den bli allvarligt sjuk. Förmodligen till och med dö.
Då genast blev jag orolig om något hänt de andra. Pinky såg som vanligt ut och den svarta lilla ponnyn längre bort verkade också må bra.
”Okej, men vart är de andra två?” Snabbt hittade jag den andra stora hästen, Lille Karl och även han såg frisk ut. Jag kan bara inte förstå vad som hade hänt med Klasstanten? Vem är det som mitt i natten gräver och stort hål i hagen och sedan på något sätt fått ner en häst in den!
När det kommer till höet, de måste, vilka det nu var, ha hämtat det från gödselstacken där vi även slänger gammalt ensilage.
Väldigt fundersam över detta tittade jag på hästen, hon såg i alla fall ut att må bra.
”Men vart är Karl Göran då?” Det lilla fölet på fem månader som är son till det svarta stoet syntes inte till någonstans! Men lättanden kom snabbt då jag såg honom lite längre bort i hagen. I hagen finns det en damm med träd som omringar den med täta mellanrum, där stod han och gömde sig.
Jag började då gå emot honom, men stannade lika snabbt! Kalla kårar kröp upp längs ryggraden och jag ryste till.
Det var med stumhet jag bevittnade något som inte borde kunna hända. Fastfrusen i novemberkylan stirrade mina ögon fast på fölet som gjorde ett ljud ifrån sig, som lät mer som ett dovt ylande nere i halsen. Längre bort bland träden dök plötsligt två snövita vargar upp med en svag ton av färgen grå i pälsen. De var inte större än en hund, men tänder vassare och större vad jag någonsin hade sett i mitt liv.
Scenen med vargarna galopperandes mellan träden kändes som en evighet. Deras glufsande skrämde mig och då vände jag mig om. Lät benen löpa fritt mot min mormor och morfars husvagn, ståendes bredvid vårt stora hus. Medveten om de två snövita vargarna i hagen och fölet som ropat till sig dem drog jag upp dörren till husvagnen.
Draperiet som hängde och motade ut flugorna hamnade hela tiden i kläm då jag i panik försökte stänga och låsa dörren. Jag föreställde mig deras mjuka tassar med vassa klor puffa upp dörren.
Det som kändes som timmar tog en halvminut att få den stängd och jag såg min mormor stå utanför. Ögonen tårades då jag såg henne titta på vargarna.
”Mormor! Kom!” Ropade jag genom det stängda fönstret. Men hon bara skrattade.
”Inte kommer de skada mig!” Sa hon då och log mot mig.
Då hon sa det stannande vargarna till i hagen. En av dem gick ut och plockade upp en rejäl pinne, vandrande långsamt fram och stod femtio meter mellan min mormor.
”Mormor akta dig!” Skrek jag då, men försent och vargen slängde med huvudet åt ena sidan och tillbaka. Släppte den i rörelsen och den rejäla pinnen ven genom luften. Träffade med en hård smäll på hennes vänstra smalben. Hon skrek till och föll nästan på grund av hennes dåliga balans, men klarade sig och då gick hon med raska steg mot husvagnen.
”Skynda dig! Gick det bra?” Jag öppnade dörren åt mormor och stängde så snart hon var inne och låste den.
”Jag mår bra, fick lite ont bara.” Sa hon och ställde sig bredvid mig vid fönstret.
Utanför stod Klasstanten, nykomlingen, med spetsande öron i sin håla och de andra tre betandes. Fölet däremot stod med de två snövita vargarna bland träden.
Jag förstod inget och visste inte om jag ens ville. Sen kom jag tänka på morfar!
”Vart är morfar? Vet han vart nyckeln är till kassaskåpet? Han kanske kan hämta geväret och skjuta vargarna!” Mormor svarade med att han stod vid fiskdammen, bakom husvagnen och rensade vattnet. Jag nickade snabbt och knappade in hans mobilnummer på telefonen.
Jag berättade snabbt allt för honom och såg honom springa in i huset, bara att han aldrig kom tillbaka.
Mörkret hade nu fallit över den kyliga novemberdagen och vargarna såg vi inte längre till. Så både jag och min mormor gick in till huset. Där fann vi morfar sittandes vid köksbordet.
”Skulle inte du hämta geväret?” Röt jag upprört åt honom, men han bara tittade på mig och log sedan.
”Ring grannen.” Sa han bara.
Jag gjorde som han sa och ringde grannen. Samtidigt som jag hörde tonerna i luren såg jag hur det rök från deras skorsten för fullt. Utanför satt grannen i gungstolen och putsade sitt gevär. Hans trogna nu, gamla hund låg vid hans fötter. Samtidigt som jag såg på dem såg jag även hur han halade upp sin telefon ur fickan.
”Hallå?” Svarade en mörk röst. Jag berättad då snabbt om vad som hänt här och frågade om han inte kunde skjuta vargarna åt oss. Han skrattade bara.
Det var inte fören då som jag såg två vita kroppar med en form som en hund hängandes från en stolpe bredvid honom. Den vita pälsen som de båda vargarna hade, var nu färgade i rött.
Den kvällen blev vi bjudna på middag hos grannarna.
”Vad hände då med mina hästar, kanske ni undrar nu? Klasstanten kom ur sin håla, vi fick däremot ta en lyftkran för att få upp henne och vi fick bort det gamla höet och fyllde igen hålet. Vad som hände med fölet, Karl Göran, det vet vi inte. Han försvann samma kväll och vi hittade honom aldrig igen.”
________________
Vad tror ni fölet var för något egentligen? xD Haha, luska på det ni! x)
Kommentera? (A)
|
|
|
|
