Vi sa för allitd ( kap 22 ) |
Kapitel 22
De sa att det var ett mirakel att Adrian överlevde operationen. De sa att han låg i koma och kanske aldrig skulle vakna igen. Men de sa aldrig hur livet i honom kämpade emot mörkret och att han kunde vinna.
Adrian vaknande, han vann över mörkret när alla sa att jag borde säga adjö. De sa då att änglarna måste ha haft oss under deras vingar när Adrian överlevde mot alla odds och öppnade ögonen en minut från döden. Jag har aldrig trott på Gud och gör det inte nu heller, utan jag väljer att tro på ödet. Om det var Gud eller ödet vet jag inte, men vad det än var så kan jag inte vara så tacksam och lycklig som jag är nu. Adrian andas på egen hand nu, ingen maskin behöver göra det åt honom och jag behöver inte se honom ligga blek under en massa slangar. Hans röst som varit så tyst så länge, finns åter igen runt om mig.
Jag ringde Rasmus samma dag, han verkade faktiskt väldigt glad och bad mig hälsa så mycket till Adrian vilket kändes lite konstigt då jag vet att de inte direkt är så förtjusta i varandra. Men jag blev glad att han också var det, det kändes bra då. Två dagar senare åkte min mamma tillbaka hem till Sverige och fyra dagar senare det kom ett brev på posten. Det stod mitt namn på det, det stod ingen avsändare på det, så jag gick in till köket medan Adrian vilade inne i sovrummet.
Eftersom jag inte brukar få brev blev jag nyfiken och lite tveksam på samma gång, jag undrar vem det kan vara ifrån, tänkte jag för mig själv medan jag rev upp det och vecklade upp brevet. Det fanns inget namn skrivet på det, men det var uppenbart vem det var ifrån och att inte ha hört något från honom på över ett år fick mig att sjunka ihop på köksgolvet. Omskakad och chockad, jag som trodde att jag aldrig mer skulle få höra något från honom. De första orden var dimmiga men blev tydligare efter ett tag…
”Jag vet inte hur jag ska börja. Har skrivit så många brev som jag slängt eller rivit sönder för orden tycks inte passa in. Jag vet inte ens vad jag säga, orden räcker nog inte till. Jag vet inte hur många gånger jag lyft luren och hållit fingrarna mot knapparna, men inte vågat slå dem. Kanske är jag feg, rädd för att höra din röst. Du är så långt borta och jag saknar dig faktiskt. Jag vet inte vad mamma har sagt till dig, och jag vet inte vad du har sagt till henne.
Minns du när vi var små? När du var rädd för att somna för att du trodde att något monster skulle komma fram under natten och ta dig? Du brukade alltid sova hos mig då.
Maria, jag är rädd för att somna om nätterna. Jag önskar så djupt att du var här, och kanske har jag alltid älskat dig mer än vad jag vågade inse själv. Rädd för att något monster skulle ta dig ifrån mig och mig ifrån dig. Vi hörde alltid ihop.
Du sa för ett år sedan att du älskade mig. Men du älskade mig aldrig på riktigt det sättet.
Jag älskar dig.
Något säger mig att du inte vill veta av mig längre, men det gör inget. Jag förstår dig.
Jag har bara en fråga, kommer vi någonsin ses igen? Svaret vet jag redan. Aldrig.
Jag har slutat lyfta luren och detta är sista brevet jag skriver och det enda jag skickat.
Lev ditt liv älskade syster och grattis till förlovningen.” När jag läste den sista raden rann tårarna och hjärtat det värker. Mamma måste ha ringt honom och berättat samma dag Adrian vaknande.
”Maria vad är det?”
Adrian hade kommit in till köket och såg mig nu sitta på golvet och gråta.
”Min bror.”
Sa jag bara och Adrian ändrade ansiktsuttryck från oroligt till bekymrat. Han sa inget mer utan satte sig bara tyst bredvid mig med armarna runt om mig.
”Jag vet inte vad jag ska göra.”
Fick jag till slut fram. Adrian vet om vad som gäller mellan min bror och jag, det tog ett bra tag innan jag hade vågat berätta för honom, men han vet. Han vet att jag älskar honom och han vet att Tobias älskar mig mer.
”Om du vill träffa honom så kanske han kan komma hit?”
Jag vände blicken mot honom, log genom gråten och kysste honom mjukt. Skakade sedan på huvudet.
”Nej.”
Adrian nickade tillbaka och kramade om min kropp hårt och jag kramade tillbaka.
Hösten kom och gled mot sitt slut och vinterns kyla började tränga på. Det var inte längre augusti och månaderna passerade snabbt mot december, snart har jag bott i London i två år.
Det är otroligt hur snabbt tiden kan gå.
Tvillingarna, jag och Adrian shoppade julpynt och två plastgranar som vi tänkte pynta upp en i deras lägenhet och en i min och Adrians tillsammans med Rosalinda. Jag är inte heller längre arbetslös, en kusin till Rosalinda driver ett litet café som jag jobbar för nu och än så länge trivs jag som fisken i vattnet där.
Och till julafton blir det tvillingarna, Rosalinda, min mamma och Adrian och jag som firar den ihop i vår lägenhet.
I mitten av december när Adrian var ute på något som tydligen var ”hemligt” och som jag skulle få reda på vad det var sen på julafton, stod jag och tvillingarna i deras kök och bakade julkakor, Jag måste säga att när vi stod där och bakade kunde jag nog inte riktigt släppa Adrian ut ur mina tankar, hemligheter och överraskningar klarar jag inte av. Man blir ju bara överdrivet nyfiken.
”Varför så allvarlig, Maria?”
Jag vaknade ur mina tankar av Justin som stod med en bussig glimt ögat och Dennis bakom honom, jag kunde inte hjälpa att genast bli misstänktsam.
”Vad har ni hittat på?”
Men jag hann aldrig säga något mer innan jag hade mjöl över hela mig! Båda två stod beväpnande med mjölpåsen och ett varsitt stort flin över hela ansiktet.
”Jaså, är det så ni vill ha det så!”
Genast snappade jag åt mig den andra påsen med mjöl.
”Det är krig.”
Med sänkta ögonbryn och vapen i våra händer startade kriget och mjöl flög tvärs över köket och äggulor och skal hade vi alla över oss. Hela köket såg ut som ett slagfält på mindre än två minuter och roligare kunde vi nog inte haft!
Det hela slutade med att köket inte längre såg ut som ett kök och att vi satt på golvet och var täckta av mjöl, ägg, socker och choklad. Men trots detta fick vi ändå bakat några lussebullar och knäck, men de tog slut ganska fort då vi blev hungriga och inte orkade laga någon mat. Så det blir nog till att köpa in mer ingredienser, eller köpa julkakor färdig då det säkert finns en risk till att det slutar i mjöl krig igen. Det tog oss däremot cirka en timma att städa upp i köket så att det i alla fall såg något rent ut. Efter det blev klockan ganska mycket och jag gick ner igen till Adrian som nu hade kommit hem. Och hur mycket jag än frågade om hans "hemliga" uppdrag log han bara och gjorde mig ännu mer fundersam. Så efter ett tag gav jag upp och hjälpte honom med att plocka fram kvällsmat.
Under natten hade jag en märklig dröm som nästan kändes verklig på samma gång. I drömmen dog aldrig Bill och resten av bandet, de levde och var fulla av liv som jag mindes dem. Planet störtade aldrig och jag följde med dem. Vi umgicks allihop tillsammans och vi förlorade aldrig varandra. Men efter ett tag ändrades drömmen, de bleknade snabbt bort och jag stod inne i en tom hall. Någonstans hörde jag röster, och inom en sekund såg jag min familj gå in genom ytterdörren. De skrattade och var lyckliga, men de såg inte mig. Som om jag inte fanns där och aldrig hade funnits. Något inom mig brast då och jag log. Jag var inte längre den som hade förstört våran familj, de var hela och hade inte längre gamla märken under skinnet. Medan jag såg dem le och skratta med varandra gick jag förbi dem, kysste deras kinder och försvann ut genom dörren innan de hann stänga den. Utanför hörde jag fortfarande deras röster, men som ganska snabbt tonade bort och radhusen försvann. Plötsligt förändrades omgivningen. Allt blev vitt och tomt. Det vita blev sen mörka träd, hotfulla och skrikandes. Jag började springa men kom ingenstans.
Jag snubblade och en svart vålnad la sig över min kropp. Pressade mig mot marken, försökte skrika med inget ljud kom fram. Hjärtat skenade och skräcken satte sina klor i ryggraden på mig. När jag trodde allt var över, livet och döden, grep någon tag i vålnaden. Slog bort den och en hand sträcktes mot mig. När jag lyfte min ena hand mot den och skulle precis greppa tag försvann jag ner i ett svart hål. Det enda jag hann se av personen var två smaragd gröna ögon innan jag vaknade och såg Adrian sovandes tungt bredvid mig. Själv andades jag häftigt och torkade snabbt bort tårarna under ögonen. Detta var då en av de konstigaste och skrämmande drömmar jag haft på väldigt länge.
Men andningen blev ganska snabbt häftigare och attacken våldsammare. Då, skrek jag rakt ut i ren och skär skräck och märkte aldrig hur mycket jag grät och skakade. Adrian däremot vakande med ett ryck, tände lampan snabbt. Chockad och livrädd såg han mig i fullständig ångestattack med att skrika och gråta. Jag kunde knappt andas och varje gång jag andades in gjorde det ont.
"Herregud! Maria!"
Skrek Adrian till och flög upp ur sängen, kastade sig om min kropp och höll mig fast i hans starka grepp så att de häftiga skakningarna blev något mildare.
"Vad är det?! Maria?"
Men jag kunde inte svara, som om allt var blockerat av en stor mörk mur. Adrian grät nu han också. Han visste ju inte vad som stod på och hans annars så lugna blåa ögon speglade rädsla och chock. Efter ett tag slutade jag att skrika och skakade bara nu och andades än lika våldsamt som förut.
"Maria du skrämmer mig. Snälla, vad står på?"
Grät han fram och kysste min hjässa.
"Vad står på? Varför skrek du? Jag älskar dig, Maria?"
Jag kunde inte svara och Adrians blöta kinder nuddade mina. Skakningarna började så smått avta, men att andas var lika svårt än. Desperat pressade Adrian sin kropp mot min medan han höll ett hårt grepp runt mig och började vagga våra kroppar mjukt fram och tillbaka.
"Schh, vad det än var så är det borta nu, såja..."
Hans röst lät som en mjuk ton medan jag bröt ihop i ännu gråtattack.
"Nej..."
Viskade jag.
"Det är aldrig borta."
Och Adrian förstod. Bills död, min familjs alla problem och Tobias. Historien mellan mig och Rasmus och den kvällen jag blev våldtagen. Det försvinner aldrig hur jag än fortsätter att leva mitt liv. På något sätt kom nu allt upp på en och samma gång, allt jag förträngt och alla känslor jag stängt in. Plötsligt simmade upp mot ytan tillsammans.
"Sluta aldrig att kämpa Maria, för att jag kommer alltid att kämpa med dig så länge jag kan, hur tufft det än är."
Adrian kysste mina läppar och lugnade mina andetag. Inombords härjade det en gång tystna kriget, bara att denna gång var vi två som slogs mot det.
________________
Wow, fick ihop en ny del fast jag inte tänkte skriva mer på den... :O Bara att den blev helt weird.... :S
Kommentera (A)
- Kramar Airya
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ackbarian - 8 nov 09 - 01:11- Betyg:  | | :D | | ciitronvatten__ - 7 nov 09 - 17:29- Betyg: | | iiiih, underbara människa :D åh, det är så bra ! som vanligt :D nu fåru fan i nte sluta skriva ;) |
|
|
|
