Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[TwilightFF] - La tua Bella mi amore. Del 5.

En ny del :) Kommentera!! :D



Påväg hem.

Jag ignorerade Demetris förtjusning medan han förde oss mot väntrummet som låg över deras grymma festlokal. Skriken och gråten var långt bakom oss nu. Och förutom den löjliga musiken som spelades ur de dolda högtalarna var det tyst. Väggarna i dessa rum är nog ordentligt isolerade, eller så berodde den kvävande tystnaden på den plötsliga bristen på hjärtslag under oss.

Jag skakade på huvudet. Det lugna, sofistikerade sätt som de hanterade sina brott på hade bara gjort att det var ännu mer motbjudande för mig.

"Gå ingenstans innan det blir mörkt"

Jag nickade hårt mot Demetri, som genast försvann ut genom dörren som vi precis gått igenom. Han hade bråttom tillbaka till massakern därnere.

Så fort han försvann, vände jag mig om och tittade på den vackra flickan bredvid mig.

"Hur är det?"

Jag undersökte hennes bleka ansikte. Det verkade inte som om hon hörde mig. Hennes glasartade ögon stirrade bara på min axel. Hennes kropp skakade mot mig, och när hon öppnade munnen var allt som kom ut genom hennes läppar ett krossat, strypt skrik.

"Bella?"

Inget svar. Hon var skälvande nedanför min armbåge, men när jag skulle släppa henne, såg jag att hennes händer höll ett fast grepp om den lånade kappan, medan hon drog efter andan i det svala luftkonditionerade rummet. Jag lossade dem lätt, men försiktigt, från kappan och höll hennes händer i mina.

"Bella?"

Oroligt försökte jag igen.

"Sätt henne ner innan hon faller"

Alice nickade mot de plyschklädda och silkeslena sofforna mittemot Giannas skrivbord.

"Hon håller på att bryta ihop"

En tår rann ner från Bellas kind, som snabbt följdes av en annan. Och snart strömmade tårarna ner från hennes kinder. Hon släppte ut ett raspande skrik och jag längtade efter att ta tillbaka allt. Jag önskade - inte för första gången - att jag aldrig hade åkt till Volterra. Om jag fortfarande hade varit kvar i mitt elände i Brasilien, skulle allt vara bra. Bella skulle inte gråta, och vi skulle vara trygga. Hon skulle inte vetat om fasorna i min värld.. behövde inte ha bevittnat den där vallningen av människor till slakten därnere.

En annan snyftning ekade genom rummet, och Bella började skaka ännu mer.

"Såja Bella, såja"

Jag försökte lugna ner henne samtidigt som jag vägledde henne mot soffan som Alice hade angett. Men det verkade inte som om hon ville röra sig.

"Jag tror att hon har fått ett hysteriskt anfall. Du kanske borde ge henne en örfil"

Jag blängde frenetiskt på Alice. Bella hade precis bevittnat en skrämmande uppvisning av likgiltighet för mänskligheten. Hon hade sett och hört det sista ögonblicken av så många av sitt folk. Tänk om hon aldrig återhämtar sig från detta trauma?

"Det är ingen fara, du är trygg nu. Allt blir bra"

Med en liten ansträngning halv-lyfte jag henne till soffan och drog upp henne i mitt knä. Nästan instinktivt, kröp hon in i stensprickorna i min kropp och jag slöt mina ögon i salighet. Jag hade glömt hur bra hon passade in i min famn.

"Shh"

Jag viskade i hennes öra.

"Det är ingen fara, du är trygg. Jag är här"

Oavsett om hon kunde höra mig genom hennes kvävningar, kände jag hennes kropp darra långsammare. Jag öppnade mina ögon för att se hennes tårar minska i antal.

"Alla de där människorna"

Bella snyftade, och jag böjde huvudet i sorg.

"Jag vet"

Natalias sista ögonblick spökade i mina tankar ytterliggare en gång.

"Det är s-så fruktansvärt"

Jag kupade min hand runt hennes hals och förde hennes skakande huvud närmare mitt bröst. Jag kände hennes våta tårar sippra igenom materialet på Felixs kappa.

"Ja, det är det. Jag önskar att du hade sluppit se det"

Bella tog ett djupt, lugnande andetag och jag hörde hennes hjärtslag bli långsammare medan hon torkade ögonen med kappan. Jag försökte att inte uppehålla mig vid hennes varma små händer som klängde på mina bröst, och jag misslyckades totalt.

"Är det något ni vill ha?"

Giannas glada och artiga röst hördes bakom oss, och jag vände mig om och blängde på henne.

"Nej"

Jag svarade henne kort, och hon tittade nyfiket på Bella. Giannas intresse växte trots mitt korta svar och uppenbarliga fientlighet. Men hon nickade bara och gick iväg, fortfarande leendes. Gianna var väldigt bra på sitt jobb.

"Vet hon vad som pågår här?"

Bellas ton var förvånansvärt hård när hon frågade. Hon förstod sig inte alls på vad som hände här, det var inte hennes värld. Hon hörde inte hemma här.

"Ja. Hon vet allt"

Jag svarade motvilligt. Jag tyckte inte om att min Bella frågade om Gianna. Det fanns en grymhet i den fåfänga kvinnans tankar som jag bad att min ängel aldrig skulle utsättas för.

"Vet hon att de kommer att döda henne förr eller senare?"

"Hon vet att den möjligheten finns"

Bella såg förvånad ut, och jag valde mina nästa ord väldigt noga. Trots allt så hade Bella en gång sagt att hon önskade sig någonting som liknade Giannas största önskan.

Men jag tvivlade på att Bellas syn på odödligheten någonsin var så känslolös som Giannas. I det ögonblicket tänkte Gianna på de stackars turisterna som hon precis hade sett gå ner till den festande kammaren. Hon inbillade sig smaken. Föreställde sig själv som en vacker, odödlig gud - en av de kejserliga Volturis vakter. Undrade hur det skulle kännas att ha en sådan makt i sina händer. Bita en muskulös man i halsen och dricka hans blod, för att återfå sin styrka..

"Hon hoppas att de ska bestämma sig för att behålla henne"

Bellas kinder bleknade av mina ord.

"Vill hon bli en av dem?"

Jag nickade, och blev plötsligt rädd. Bellas ögon var uppspärrade av fasa.. avsmak. Jag hörde de ord hon tidigare sagt i Aros närvaro, att hon fortfarande ville bli odödlig.. Men se på henne nu..

"Hur kan hon vilja det?"

Bella viskade.

"Hur kan hon se de där människorna gå in i det där vidriga rummet och vilja bli en del av det?"

Bellas röst skar sig på de sista orden, och hennes ord fick smärtan skjuta igenom min kropp igen. Jag kände mitt hjärta sjunka ner i magen, kände hålet i mitt bröst börja blöda igen. Detta var en smärta som var mycket värre än illusionen Jane provocerade. Bella hade äntligen sett det verkliga monstrena bakom min sort, och hon hatade det. Bella hatade mig. Bella skulle lämna mig.

Herregud. Åh, herregud, nej. Nej.

Bella rynkade pannan och sträckte ut sin ena hand för att röra vid min kind. Kunde hon se längtan bakom mitt omsorgsfulla komponerade uttryck? Skulle hon dra sig undan den smutsiga varelse hon tillslut hade insett att jag var? Var hon påväg att berätta för mig nu att det inte finns något hopp om en försoning? Jag stadgade mig för den vreden jag visste att jag skulle känna.

Och så brast hon i gråt igen.

"Åh, Edward!"

Hon snyftade, och kramade min arm medan hennes kropp skakade i en splittrad rytm till hennes bultande hjärtslag.

"Vad är det?"

Jag var ängslig. Jag lindade mina armar runt henne och smekte hennes rygg. Hennes egna armar kastades runt min hals - Jag kunde känna hennes puls genom huden på hennes handleder och jag frossade till av den brännande värmen mot min döda kropp.

"Ä-är det fullkomligt galet av mig att vara l-lycklig just nu?"

Hennes röst skar sig två gånger.

Åh, Bella. Jag drog henne närmare - så nära som jag tillät mig själv - tills jag kunde känna hennes bröst röra sig upp och ner mot min bröstkorg medan hon andades. Hennes hjärta var så nära mig, att jag för ett ögonblick kände mig lika mänsklig som hon var.

"Jag förstår vad du menar. Men vi har många anledningar att vara lyckliga. Vi lever, till att börja med"

"Ja,"

Hennes varma andedräkt tände bränderna under mina bröst en gång till.

"Det är en bra anledning"

"Och vi är tillsammans"

Bella tvekade, innan hon nästan motvilligt nickade. Jag väntade med spänning på ett svar som inte kom.

"Och med lite tur, lever vi fortfarande imorgon"

Jag återgick till mina tidigare ord, eftersom det var uppenbart att Bella var lyckligare för att vi levde än för att vi var tillsammans.

"Förhoppningsvis"

De t var det enda hon sa, och jag kämpade mot smärtan som genom mina tvivel för Bellas känslor hade börjat växa igen. Mitt huvud snurrade. För ett ögonblick hade det verkat som om Bella hade tröstats av min närvaro, men i nästa stund var hon olycklig igen. Vad jag längtar efter att få höra vad hon tänker. Vad tänker hon om mig nu?

"Det ser ganska lovande ut"

Alice pep lyckligt till bredvid oss.

"Jag kommer att träffa Jasper om mindre än ett dygn"

Alice hade tur. Hon kunde lita på sin framtid.

Jag vände mig tillbaka mot Bella med ett lugnande leende, men hon verkade märkligt övergiven från dessa goda nyheter. Vid åsynen på hennes olyckliga ögon, glömde jag min egen misär. Jag tog bort håret från hennes ansikte och försökte identifiera orsaken till hennes sorg.

Jag studerade henne noga, och hon tycktes göra detsamma med mig. Hennes ögon var runda i hennes ansikte och det rann fler tårar från dem. Hennes hår var fett, otvättat och spretigt, och hängde ner som en gardin som döljde hennes ansikte för Gianna, som fortfarande betraktade oss från sitt skrivbord. Axlarna gungade fram, hennes kropp pucklade sig själv i ett instinktivt försök att skydda sig. Hon var vacker, men de var tydligt att de senaste dagarna inte hade varit de bästa i hennes liv. När hade hon sovit sist? Ätit? Duschat?

"Du ser trött ut"

Jag viskade, halvt ovillig att störa tystnaden som lagt sig över oss. Jag spårade ömt de lila blåmärkerna under hennes ögonlock. Blek och vacker som hon var, hade hon kunnat tagits som en vampyr, om det inte hade varit för hennes stadiga hjärtslag och djupet i de där stora chokladbruna ögonen..

"Och du ser törstig ut"

Hennes panna vek sig av oro när hon lutade sig framåt, och hennes ögon brände mina.

Hon var orolig. Var hon rädd för att jag skulle skada henne på grund av min törst?

Jag ryckte på axlarna.

"Det är inte så farligt"

Medan jag pratade brände det i min hals. Men det var oviktigt. Det var en annan brand som brände så mycket mer och som hotade att bli överväldig. Den var bosatt i magen, och den blev allt varmare medan hon låg i min famn. Min kropp hungrade efter Bella mycket mer än vad den någonsin hade gjort efter hennes blod.

"Är du säker? Jag kan sitta med Alice..."

Föreslaget hade formulerats till en fråga.

Jag slappnade av. Nu förstod jag. Min älskade korkade Bella oroade sig inte för sig själv - det var mitt eget missnöje som hon övervägde. Ändå skulle jag hellre dö än låta henne lämna mina armar just nu. Om hon bad om frihet, skulle jag då låta henne gå? Det var jag tveksam på.

"Var inte löjlig"

Jag suckade mot hennes kind.

"Jag har aldrig haft bättre kontroll över den sidan av mig själv än just nu"

Jag snarare kände mer än såg den röda rodnaden på hennes kinder stiga. Bella sa ingenting, men jag längtade efter att få veta vad hon tänkte. Jag ville veta varför hon rodnade. Än en gång kämpade jag förgäves med att komma in i hennes huvud, men det var lika blockerat som vanligt.

"Jag antar att jag borde ringa flygplatsen"

Alice pratade lugnt.

"Det går inga direktflyg. Vi kom hit via New York, men den här gången kanske det skulle bli bättre att flyga från en större italiensk flygplats.. Vad tycker du, Edward? Hur flög du hit?"

Jag stelnade till, och Alice fångade omedelbart min reaktion och förstod anledningen till den.

Det är okej. Om... Om du inte vill tänka på... Den tiden... Jag förstår...

"Om jag ska vara helt ärlig, Alice, så är jag inte säker på vilka flygplatser jag stannade på påväg hit"

Skamligt erkände jag det som ännu var ett bevis på hur död jag hade varit utan Bella.

"Vi gör vad du tycker är bäst"

Alice nickade och i hennes tankar var hon nyfiken.

"Jag måste stjäla en till bil"

Hon funderade högt.

"En snabb. Jag hoppas att Porschen fortfarande är tillgänglig"

"Porschen?"

Jag frågade, och det dröjde knappt en sekund innan hon visade mig. Jag skrattade högt åt vad jag såg. Typiskt Alice att stjäla en gul 911 Turbo av alla bilar.

"Valde du den mest uppseendeväckande bilen du kunde hitta?"

Jag skrattade igen.

Alice sa ingenting - istället fokuserade hon på mina ord och mitt ansikte. Ett leende spred sig över hennes ansikte som svar.

"Vad?"

Jag rynkade pannan.

Bella sa nästan exakt samma sak till mig imorse. Och du ler igen. Skrattar. Efter allt som hänt de senaste timmarna. Det är roligt att se.

"Jag skulle inte dra allt för hastiga slutsatser om jag var du"

Mitt humör blev genast surt igen vid påminnelsen om vad som hade inträffat nyligen. Jag tittade till Bella för att få komfort, och tillfredelsen var omedelbar genom de vackra bruna ögonen.

Det är inte allt för hastigt. De kommer inte skada oss, Edward. Volturi har mer än Bella på hjärtat - hon kommer vara helt säker för de närmaste årtiondena.

"Och förresten,"

Alice fortsatte säkert.

"Nu när jag har gett Aro absoluta bevis för våran framtid, är jag säker på att det inte kommer bli några problem"

"Det var farligt"

Jag bannade henne förstrött - mina tankar fokuserade bara på vårat samtal till femtio procent, eftersom jag granskade varje detalj i Bellas ansikte när jag placerade en hårslinga bakom hennes öra.

"Du visste hur intresserad han var av dig, men du visade honom din gåva ändå"

Alice fnös.

Jag vet att det var dumt, men vi hade inget val. Din åsikt i frågan var alltför komplicerad - vi skulle ha varit fast där i dagar om du hade svarat honom. Dessutom så fick vi till det där i slutet, eller hur?

"Det var nära ögat. Det fanns en miljon olika saker som kunde hänt oss i det där rummet. Du hade verkligen tur"

"Jag vet"

Hon svarade enkelt.

"Ibland är inte framtiden så tydlig som vi vill att den ska vara. Ibland måste vi fatta beslut som är baserade på vår instikt, istället för vår intuition"

Vi tog en paus, och båda tänkte på vad som kunde ha hänt där nere, men var rädda för att säga det högt. VI skulle behöva ta itu med minnena senare. Det skulle inte vara bra att kasta bort våran rädsla.

Jag rullade en annan av Bellas hårslingor runt mitt finger, och frossade till av den mjuka konsistensen... den perfekta doften..

Då hände det någonting märkligt. Alice tankar hade drivit igenom oändliga möjligheter för våra öden, men nu vände sig hennes tankar till den information Aro hade sett i hennes tankar. Jag såg än en gång en vägskylt till Biloxi. Men det fanns nya bilder också - på avstånd såg jag en äldre kvinna, som höll ett grepp om en rollator.. en fallfärdig gammal byggnad i ett nedslitet gathörn.. videobandspelaren som James hade lämnat efter sig..

"Vad var allt det där pratet om sångare?"

Jag rynkade pannan, men Alice hade tvingat sina tankar ifrån henne och visade nu envist bara vårat samtal med Aro.

"La tua cantante"

"Just det"

Alice koncenterade sig på orden som Aro hade sagt på italienska. Bella tittade upp på oss i min famn. Rörelsen fick hennes saftiga doft att snurra genom luften, och jag andades girigt in den.

"De hade ett namn på sådana som doftar som Bella gör för mig"

Jag pratade högre och långsammare så Bella skulle kunna uppfatta orden.

"De kallar henne min sångare - eftersom hennes blod sjunger för mig"

Alice skrattade åt det och alla tankar på vad som än fanns i Biloxi var borta.

Bella lutade huvudet bakåt och tittade upp för att se mig i ögonen. En underbar rosa rodnad steg på hennes kinder, bara några centimeter bort från mina läppar och branden i mitt bröst flammade upp ännu en gång. Jag ville kyssa denna kind. Skulle hon låta mig göra det?

Alice tog nonchalant upp sin telefon och slog numret till flygplatsen i Rom. Jag brydde mig inte om hennes samtal, utan fokuserade på ängeln i min famn istället.

Hon var så vacker, så oskyldig... Men vad var det jag såg i hennes ögon? Var det rädsla?

Jag lutade mig långsamt neråt, och hon stelnade till.

Jag kysste henne mjukt, överallt förutom hennes läppar.

Eld rasade under mina läppar - jag hade glömt hur varm hennes hud var under mina läppar, hur bra det kändes att kyssa henne. Hon var så mjuk, så väldigt varm. Med en blixt av smärta, tänkte jag på den allra sista gången jag kysste henne såhär - det var i skogen, när jag sa adjö..

"Vänta!"

Hon kvävde fram orden, och sträckte ut sina armar mot mig.

Jag såg den gesten som ett offer. Hon lät mig komma tillbaka, tillbaka till hennes famn, i himlen. Min himmel. Det fanns ingen Sankt Peter eller grindar, det fanns bara Bellas varma famn, så kärleksfull och tillitsfull.

Kunde jag göra det? Acceptera den här himlen, när jag innerst inne visste att jag hörde hemma i helvetet?

Jag kysste hennes panna försiktigt. Jag bad att hon skulle glömma mig snart nog, så hon kunde lyckas med sitt liv.

"Var rädd om dig"

Sen sprang jag. Bort från himlen och tillbaka till helvetet, där jag hörde hemma.

Jag suckade när jag lutade mig bort och kom ihåg den där kyssen. Jag hade trott att det var den sista någonsin. Men nu är jag här, tillsammans med henne, och kysser hennes panna ytterliggare en gång. Kunde det vara den sista kyssen den här gången?

Alice stängde nöjt av telefonen.

"Våra flygbiljetter är bokade"

Hon lät glad, lättad.

"Jag ringde Jasper också. Han har försökt få tag på mig i timmar. Jag berättade för honom när vi kommer till Seattle. De kommer alla vara där och välkomna oss hem"

Rosalie också.

Hon varnade mig.

Är det okej?

Jag morrade tyst.

"Edward, ha ett hjärta"

Alice var sträng.

"Jag är också arg på henne, men enligt Jasper ångrar hon det verkligen"

"Du förstår inte,"

Jag pratade genom mina tänder.

"Du hörde henne inte. Sättet hon sa det på... Som om det inte hade spelat någon roll..."

"Jag vet. Men det är bra nu, Edward. Hon mår bra"

"Och det är inte tack vare Rosalie"

Jag visste att det var fel av mig att säga en sådan sak - Bellas fara var lika mycket mitt fel som Rosalies - men hon gjorde mig fortfarande förbannad. Jag behövde någon annan att skylla på. Tanken på att jag nästan varit ansvarlig för Bellas död lamslog mig.

Det är okej, Edward

Alice försökte lugna ner mig.

Vi kommer att klara oss. Och Bella lever, du håller henne i din famn. Jag kan lämna er ifred om ni vill vara ensamma...

Jag skakade på huvudet. Jag litade på Alices visioner, men jag kunde inte låta henne vandra ensam här. Jasper skulle aldrig förlåta mig. Och förresten så hade jag fortfarande inte en aning om hur Bella kände. För några timmar sedan hade jag varit säker på att hon fortfarande älskade mig. Hon hade hoppat från en klippa för att få ett avslut på det lidande som jag hade orsakat när jag övergav henne. Men nu.. nu hade jag ingen aning. Hon påstod sig ha hoppat från en klippa för skojs skull. Det var inte min Bella... Tänk om hon hade förändrats allt för mycket under de senaste sex månaderna för att jag skulle kunna vara intressant för henne? Tänk om hon var arg på mig för att jag hade utsatt hennes liv för fara ytterliggare en gång?

Kärlek är inte kärlek, om man inte älskar trots förändringar, påminde jag mig själv. Jag hoppades bara att Bella trodde samma sak. Jag kysste tankspritt hennes huvud igen. Jag noterade att hon kröp inte bort från mina läppar. Men hon visade inte heller någon reaktion, jag fick inget svar.

Tiden verkade flyga iväg i en omöjlig fart. Jag stirrade in i Bellas ögon, för att komma ihåg varje detalj jag såg - och konstaterade att tiden gick ovanligt snabbt när jag gjorde det.

Det var mycket senare när jag tillslut släpade mig tillbaka till verkligheten. Vi var fortfarande under jorden och de ljusa lamporna som hängde i taket var konstgjorda, precis som allt annat i rummet, så jag kunde inte vara helt säker på vad klockan var. Allt jag visste var att solen äntligen hade sjunkit bakom horisonten, eftersom jag hörde steg som gick mot oss. Några sekunder senare blev jag medveten om Alec, som framtädde i mörkret bakom oss.

"Ni är fria att gå nu"

Han var vänlig.

"Men vi ber er att inte dröja kvar i staden"

"Inga problem"

Min röst var kall. Min avsikt var att få Bella ut ur Volterra så snabbt som möjligt.

Alec kastade ett kritiserande öga mot Bella när hon gick förbi honom.

Bella, verkligen.. Skönheten som finns i hennes namn finns uppenbarligen inte i hennes utseende. Kanske när hon blir en av oss...

Jag reste ett ögonbryn mot honom. Om han bara vågade fortsätta tänka så.. Alec log bara till svar, och gick därifrån. När han var helt utom synhåll, kom Gianna fram till oss och beskrev för oss hur vi skulle ta oss ut. Alice gav henne en lång nedvärderande blick. Jag såg hennes framtid genom Alices ögon, men Gianna hade valt sitt öde. Det var försent för att klandra henne för sin dumhet nu.

Vi lämnade den hemska byggnaden genom samma lobby som jag hade kommit. Turistingången.

Bella vände på huvudet för en sista blick, men jag tittade inte bakåt.

Stanna hos Bella.

När vi var utom synhåll från de skyhöga slottet visade Alice hastigt sina planer för mig.

Möt mig vid stadsporten. Jag väntar där.

Jag nickade, och hon gled smidigt in bland skuggorna och försvann.

Eftersom solen hade gått ner, hade nattlivet i staden vaknat till liv. Män och kvinnor paraderade runt i långa slängkappor, inte helt olik min egen. Jag passerade en berusad ung man med falska huggtänder, som han bar stolt med ett flin, och jag rullade ögonen.

"Löjligt"

Vi gick tillsammans under tystnad, och även om jag ibland kände en rysning från Bellas kropp, sa hon ingenting. Det var först när hon märkte att Alice var borta som hon verkade rädd.

"Var är Alice?"

Hon hade panik. Jag skyndade mig att lugna henne. Det var för hennes egen säkerhet som hon borde vara orolig för, och inte Alices.

"Hon hämtar era väskor där hon gömde dem imorse"

Efter att jag hade förklarat slappnade Bella av.

"Hon stjäl en bil också, eller hur?"

Det fanns ett spår av hennes gamla humor i hennes ton nu. Jag flinade åt henes intelligens.

"Inte förrän vi har kommit ut"

Vi skyndade oss genom de farliga gatorna, men med en trött Bella gick det så långsamt att det kändes som vi gick i årtusenden. Jag skrattade, delvis av lättnad, men också med verklig humor, när vi nådde en mörk bil som väntade i skuggan av stadens portar. Alice satt i framsätet, och rynkade näsan i motvilja medan hon betraktade instumentbrädan. Den var inte så ny - eller snabb - som modellen hon hade hoppats på.

"Jag är ledsen,"

Alice bad om ursäkt medan jag gled in i baksätet med Bella, jag ville vara så nära henne som möjligt. Alice lät verkligen förfärad över tanken att köra den här bilen till flygplatsen.

"Det fanns inte så mycket att välja på"

"Ingen fara, Alice. Alla bilar är inte en Porsche med turbo"

Alice tänkte längtansfullt tillbaka på den bilen som hon hade stulit tidigare idag, och suckade.

"Jag blir nog tvungen att köpa mig en sådan på riktigt. Den var suverän"

"Du ska få en i julklapp"

Och med det, hade jag kommit på ett sätt att gottgöra min favoritsyster.

Alice strålade, och jag kunde se början till försoning i hennes ögon.

"Gul"

Jag log och vände min uppmärkssamhet tillbaka till ängeln i mina armar. Hon stirrade fortfarande på mig med sina trötta, vaksamma ögon. Jag lindade in henne i den lånade kappan så gott jag kunde.

"Du kan sova nu, Bella. Det är över"

Jag hade menat att mina ord skulle vara lugnande, men av någon konstig anledning hade de haft motsatt effekt. Bellas ögon vidgades av rädsla och ett flimmer av förtvivlan sköt genom hennes drag. Jag hade bara sett Bella i sådan smärta en gång förut - den 16e september förra året.

"Jag vill inte sova"

Hon skyndade sig att svara.

"Jag är inte trött"

Hennes ögonlock hängde medan hon uppenbart ljög.

"Försök"

Hon skakade på huvudet, och jag suckade.

"Du är fortfarande lika envis"

Jag kunde inte hindra den kärleksfulla tonen från att sippra genom mitt ogillande.

Bella höll fast vid sitt ord. Hon tillbringade bilresan genom att vila vid min sida, med ögonen vidöppna.

Det kändes fel.. nästan ogudaktigt, att skåda en sådan syn. Jag kunde inte.. kunde inte våga titta rakt in i ansiktet på en sådan skönhet. Bella... Min söta, älskade Bella, ren och kysk som Artemis, men lika förförisk som Afrodite. Men ingen gudinna - varken Artemis eller Afrodite - kan jämföras med henne. Bella utklassade dem. Jag har försökt att uttrycka hennes storhet i ord tidigare, men ändå vill jag fortsätta att försöka. Men mina försök var förgäves - Bellas perfektion var någonting som inga ord skulle kunna komma i närheten av att beskriva på ett rättvist sätt.

Tiden strömmade genom ett felaktigt timglas i fel takt ytterliggare en gång. Var det möjligt att vi redan var i Florens och kunde byta kläder och transporter? Och knappt en timme senare, på ett annat plan påväg bort från Rom? Om Bella kände detsamma så visade hon det inte. Genom majoriteten av vår resa hade vi varit tysta. Jag visste att vi skulle vara tvunga att prata någon gång, och det var snart. Men nu nöjde jag mig med att bara titta på henne. Nu lät vi våra blickar sköta vårat samtal. Allt annat skulle vara för mycket nu, och jag skulle övervinnas med overklighet i tjugo timmar.

Endast en gång var Bella nära att förlora striden mot sin trötthet. Och när vi knappt hade varit i luften i fem minuter, passerade en ung flygvärdinna vår mittgång. Jag hörde henne fråga människor om de ville ha någonting.

"Mår du bra?"

Jag tittade på Bella, och var orolig att jag inte lade ner tillräckligt med uppmärksamhet åt hennes hälsa.

"Är det åksjuka? Är du uttorkad?"

Bella skakade på huvudet och log.

"Nej, nej. Jag mår bra"

"Är du säker?"

Hon nickade till svar, men stuntade i att säga något mer förrän vagnen med drycker kom fram till oss.

"Kan jag få en cola, tack?"

"Bella"

Min ton var anklagande. Jag förstod hennes avsikter omedelbart, men hon behövde vila. Varför var hon så angelägen om sådant som inte var bra för henne?

Bella rynkade på pannan och betalade för drickan iallafall. Jag såg ogillande på när hon öppnade den och tog en klunk.

Jag spetsade mina läppar, och hon stönade och förklarade.

"Jag vill inte sova. Om jag sluter ögonen nu kommer jag att se saker jag inte vill se. Jag kommer att drömma mardrömmar"

Hennes bekännelse genomborrade mig, och jag förbannade mig själv för att vara så tanklös. Det var klart att hon var rädd för att sova - de monstren hon träffade idag, eller snarare igår, eftersom det är efter midnatt - skulle med säkerhet plåga henne i hennes drömmar. Jag mindes ömt en tid i frid, en tid då Bellas drömmar kretsade runt mig. Men det var det förflutna nu. Jag hade gett upp det livet.

För hennes skull.

Vi var tysta under resten av resan.

Det var tidig morgon när vi anlände till Seattle - solen var gömd bakom det vanliga lagret av moln. Alice studsade ivrigt på platsen bredvid mig när vi landade. Hon hade riskerat sitt liv för att rädda mig i Italien. För henne var vår ankomst tillbaka till Amerika en seger. För mig... jag var inte säker på vad det var. Jag kunde inte vara säker förrän jag visste vad Bella tyckte och kände - mitt öde var sammanflätat med hennes, och berodde helt och hållet på hennes beslut.

Vi såg Jasper först.

Han stod ensam och tittade ängsligt över mängden människor, och hans tankar fokuserade inte på någonting annat än Alice. Jag log när min överambitiösa syster äntligen lugnat mötte hans blick för första gången sedan denna röra jag hade ställt till med.

Hon gick långsamt fram till honom och log. De behövde inte fysisk kontakt för att slutföra ögonblicket - det var där, i deras känslor. Jaspers hjärta svälde - Jag fångade den kärlek han kände som strålade ut från henne i hans tankar. Alla andra känslor skingrades. Rädsla, smärta, förlust... Allt var borta. Allt som återstod var kärlek. Han såg de olika typerna av kärlek som de delade - philia, eros, agape, storge. Alice representerade allting för honom. Det fanns inga känslor han kunde släppa med henne vid sin sida.

Jag vände mig bort. Ögonblicket var så privat, så perfekt, att även om jag inte kunde låta bli att tränga mig in, önskade jag att jag kunde stänga dem ute. Jag tänkte tillbaka på min egen återförening med Bella - till den okontrollerbara salighet jag hade upplevt då. Även behäftat med de fasor som följt, visste jag att jag skulle njuta av den känslan resten av min bittra evighet.

Esme och Carlisle väntade en bit bort. Jag la märke till Carlisles arm runt Esmes axlar - en tröstande gest. Hon såg ut att vara nervös, men så snart vi började gå mot dem slappnade hon av. Hennes uttryck smälte till en fruktansvärd lättnad. Jag kunde nästan se spåren efter tårarna på hennes kinder, men naturligtvis kunde hon inte gråta.

Med en så snabb rörelse att jag knappt kunde uppfatta den, hade Esme sprungit fram till oss och omfamnat flickan vid min sida. Fortfarande med armen runt Bella, kunde jag känna Esmes mjuka med kraftfulla andhämtning. När hon pratade levererades orden med största uppriktighet, och jag log när jag tog in den kärlek som strålade ut från min mammas röst och tankar.

"Tack så mycket"

Hon viskade i Bellas öra, innan hon drog sig tillbaka och såg på mig med sådan ilska att jag var mer orolig för min säkerhet nu, än vad jag hade varit i Aros närvaro igår.

Hon tog ett steg framåt.

Jag svalde.

Hon lindade sina armar runt min midja.

Jag slappnade av.

"Utsätt mig aldrig för något sådant igen"

Hon morrade och kramade mig hårt. Jag kramade henne tillbaka och andades in hennes förtrogna, moderliga doft som hållt mig jordad genom så många årtionden av kaos. Esme. Jag flinade brett. Fram till det ögonblicket hade jag inte insett hur mycket jag har saknat henne.

"Förlåt, mamma"

Jag strålade fortfarande, och Esme kramade mig ännu hårdare - hårt nog för att orska mig fysisk smärta. Ändå hade jag inget emot det. Esme var min mamma i alla bemärkelser, och ändå har jag inte kallat henne det tillräckligt ofta.

"Tack, Bella"

Carlisle var uppriktig, och Esme lossade äntligen sitt grepp om mig.

"Vi står i tacksamhets skuld till dig"

"Knappast"

Bellas lät lika trött som hennes ben var. Carlisle höjde ett ögonbryn när hon gungade till, och jag skyndade mig att stödja henne.

"Hon är helt slut"

Esme döljde inte sitt ogillande över Bellas trötthet, som om Bellas envishet var mitt fel.

"Vi måste köra hem henne"

Jag log och nickade samtidigt som Esmes tankar målade upp den perfekta bilden för hennes ord: vårt hus på ängen, omgiven av skog. Forks. Hem.

Bella var fortfarande vaken, men vid det här laget var hon mer som en sömngångare, medan hon snubblade fram genom folkmassan. Jag längtade efter att lyfta upp henne i min famn och bära henne till bilen, men visste att det var okokt att föreslå det. Jag var inte ens säker på att hon ville att jag skulle hålla henne. Esme verkade lägga märke till mitt dilemma, och hon sträckte ut en arm och lindade den runt Bellas midja. Jag gjorde samma sak och tillsammans halv-bar vi henne ut i den fuktiga morgonbrisen i Seattle.

På parkeringen väntade Emmett och Rosalie. Jag stelnade till, och en varnande morrning steg sig i min hals.

"Låt bli"

Esme blängde på mig.

"Hon mår jättedåligt över det här"

"Det borde hon göra"

"Det är inte hennes fel"

Bella la sig i, och jag gjorde en grimas mot henne. Den stackars flickan var på kanten av ett delirium.

"Låt henne gottgöra det"

Esme vädjade låg.

"Jag åker med Alice och Jasper"

Jag blängde och stod på mig. Inte nog med att jag inte ens ville titta på Rosalie, visste jag att Bella skulle vara mer bekväm med Alice i bilen. Jag kunde inte ens överväga möjligheten för oss att få två separata bilar. Jag var självisk nog att vilja ha mer när jag spenderat hela natten vid hennes sida.

"Snälla Edward"

Bellas röst var mjuk. Och jag insåg att jag inte hade något val. Bella ska aldrig behöva vädja om något. Jag skulle inte - kunde inte - neka henne någonting. Inte igen.

Jag suckade, och bogserade Bella mot bilen. Emmett och Rosalie gled in i framsätet utan ett ord, och det jag hörde i min systers tankar var olikt allt jag någonsin hört förut. Den skuld hon kände misshandlade min fientlighet. Jag satte mig i baksätet, med Bella i knät igen.

"Edward,"

Rosalie började förbereda sig. Ord som hon hade planerat virvlade genom hennes huvud, men jag bestämde mig för att jag inte behövde höra dem. Jag visste att hon var uppriktigt ledsen. Men det gjorde inte saken bättre mellan oss, även om det var tvungen att göra det. Men vi har trots allt århundranden att bygga upp vår relation igen.. Det vill säga om inte Volturi kommer till oss först.

"Jag vet"

Jag svarade kort. Och jag visste. Min systers tankar var enkla och ytliga. Liksom Aro, kunde hon inte förstå andra människor så bra. Hon hade ärligt trott att hennes telefonsamtal skulle vara det bästa för mig.

Jag trodde att Rosalie skulle lämna det så - hon tyckte att den här konversationen var lika obehaglig som jag tyckte - så det var med chock och respekt som jag lyssnade på vad hon sa sen.

"Bella?"

Bellas huvud, som hon hade lutat mot mitt bröst, hoppade till av förvåning.

"Ja, Rosalie?"

Rosalie tog ett djupt andetag.

"Jag är verkligen ledsen, Bella. Jag mår så dåligt över det som har hänt, och jag är oändligt tacksam över att du var tillräckligt modig att rädda min bror efter vad jag gjorde. Snälla, säg att du förlåter mig"

Rosalie kröp ihop medan hon pratade, och orden lät konstiga från hennes munn, men jag visste att de var uppriktiga. Rosalie var vänlig men också stolt. Det var sällsynt för henne att erkänna fel. Hon menade verkligen varenda ord.

"Självklart, Rosalie. Det är inte alls ditt fel. Det var jag som hoppade från den där jäkla klippan. Det är klart att jag förlåter dig"

Det var tyst i bilen ett tag, alla tre var roade och upptagna med att försöka begripa Bellas uttalande (på engelska lät det såhär "Oaf schorse, ‘Osalie. Ish noss oar faulsh att all. Mm one oo gumphed oaf damniff. Oaf schorse iforgivoo", haha) Slutligen sänktes den spända atmosfären av Emmetts skratt.

"Det räknas inte förrän hon är vid medvetande igen, Rose"

Han skrockade, men det fanns värme i hans röst som lugnade henne.

"Jag är vid medvetande" ("Mmschonshoss", på "engelska")

Bella suckade.

Jag kunde inte låta bli att skratta medan jag tryckte hennes sömniga huvud mot min axel.

"Låt henne sova"

Och så sov hon, för första gången sen hon flög till Italien. Det tog mindre än två minuter innan hon var inne i en djup dvala. Vi - Emmett, Rosalie och jag - var tysta under resten av vår långa resa hem, ingen ville störa den sovande flickan i min famn.

Det var med en masochistisk entusiasm som jag tittade ut genom bilfönstret, och väntade på att se en bekant jaktmark eller en fridfull äng som jag hittat under vår tid här. Men de ställen jag sökt upp återförde minnen från en tid av lycka som var förbi. För varje sekund som gick tvivlade jag på min plats i Bellas liv. Varför hade hon inte svarat på mina detaljer? Varför hade hon varit så långt borta när jag pratade med henne? Kan hon ha gått vidare? Om hon hade det kunde jag väl inte missunna henne det som jag hade bett henne att göra?

Det var sent på morgonen när vi nådde utkanten av Forks. Och på mindre än en minut hade Emmett kört till Charlies hus. Jag tittade upp mot huset och slog tillbaka bruset av känslor som höll på att övervärmla mig. Sovrummet som jag smitit in i sen i februari förra året... Jag försökte låta bli att titta, men i ögonvrån såg jag skogen bakom huset. Smärta sköt genom min kropp igen då synen av träden påminde mig om mina synder. De bästa och sämsta perioderna av mitt liv, begränsad till en liten fläck mark. Min kärlek och min förlust, båda här - tillsammans. Med Bella.

"BELLA!"

Charlie Swan kom springandes ner från uppfarten, redan klädd i sin uniform. Hans ögon var sura, men också vilda av lättnad och ilska när han stannade. Hans munn blev till ett tecknat "O" av förvåning när han såg mig.

"Charlie"

Bella mumlade i min famn. Hennes röst var så svag att jag inte kunde säga om hon hade vaknat eller pratat i sömnen.

"Såja, det är okej. Du är hemma nu. Sov bara"

"JAG FATTAR INTE ATT DU VÅGAR VISA DIG HÄR!"

Bellas pappa var rasande. Hans tankar, som alltid, var vaga, immateriella, men jag fick en tråd av ilska i hans tankar, och ilskan i hans röst gick inte jämföra med det här. Jag ryckte till av styrkan i hans hat som var riktat mot mig.

"Sluta pappa" ("Stoppitad" på "engelska")

Charlie stelnade till och stannade för att titta orolig på henne.

"Vad är det med henne?"

Han undrade utan tvekan varför min Bella inte kunde gå själv.

Nej. Inte min Bella. Inte längre. Hon var hans Bella också.

"Hon är bara väldigt trött, Charlie"

Jag förklarade lågt för att inte störa henne mer än nödvändigt.

"Snälla, låt henne vila"

Charlie verkade ta illa upp av mina ord.

"Tala inte om för mig vad jag ska göra! Ge henne till mig. Släpp henne!"

Jag gjorde som han sa omedelbart, eller jag försökte åtminstone. Bella grep tag i min tröja med envisa fingrar när jag skulle lyfta ner henne. Charlie, som fortfarande var rasande, drog hänsynslöst i hennes arm.

"Sluta nu, pappa!"

Bella öppnade sina trötta ögon för att se på honom.

"Det är mig du ska vara arg på"

Jag ville protestera, ville berätta för henne att det var skrattretande - att hon inte hade gjort något fel alls. Bella var den förfördelade parten i det här brottet, och jag var den skurkaktiga gärningsmannen, som väntade på mitt straff från polischefen själv.

Men Charlie verkade hålla med henne.

"Det kan du lita på att jag tänker vara. In med dig"

Bella stönade.

"Okej. Släpp ner mig"

Den förlamade känslan av förlust jag kände när hon gled ur min famn ersattes omedelbart av rädsla om att hon inte skulle kunna ta sig upp för trappan, så utmattad som hon var. Jag såg henne svänga och snubbla genom två steg, innan hon full mot marken. Jag fångade henne i min famn innan Charlie ens hann blinka.

"Låt mig bära henne upp"

Jag var glad att jag hade fått ännu en chans att hålla henne ytterliggare en gång.

"Sedan lovar jag att försvinna"

Bella krävde ut ett ord.

"Nej!"

"Jag håller mig i närheten"

Min röst var så låg så Charlie inte skulle höra något. Men han rynkade pannan ändå, och var uppenbarligen missnöjd.

"Visst,"

Charlie spottade.

"Gå"

Han viftade med armen i en riktning mot huset, vilket tydde på att han ville att jag skulle gå först.

Jag gick mot huset och in genom dörren med Bella i famnen. När jag kom in i huset konstaterade jag med ett pang att det luktade exakt som jag kom ihåg det.

Det var när jag kom till hennes sovrum som den verkliga tortyren kom. Hennes doft var överväldigande där i hennes personliga utrymme, men problemet var inte min törst. Bellas sovrum hade inte förändrats ett dugg sedan jag hade gett mig av, och av någon anledning skrämde det mig. Hade de senaste månaderna inte förändrat henne, som de hade förändrat mig? Eller var hon också avtrubbad av vår separation att de här månaderna inte betydde någonting? Det fanns ingenting i hennes rum som pekade på att jag hade missat något viktigt i hennes liv.

Jag hade tagit min tid med Bella, men nu hostade Charlie otåligt till, och förde mig tillbaka till verkligheten. Jag la ner Bella på den bekanta sängen, och minnen jagade mig när jag gjorde det. Hennes ögonlock stängdes när jag försiktigt lossade hennes fingrar från min tröja. Jag kysste båda händerna innan jag försiktigt la ner dem på hennes mage.

"Jag kommer tillbaka"

Jag viskade mitt löfte, innan jag gick förbi hennes pappa och ut ur hennes rum.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Twilighthyper - 6 nov 09 - 22:07- Betyg:
Det kommer väl en del till!?
Sandra353 - 24 okt 09 - 18:16- Betyg:
Ohh jätte bra :D verkligen jätte gulligt. Precis som Timsan så vr det jätte roligt. Jag skrattade så snart komemr väl någon hit och undrar vad som är fel med mig.

Men så fint :D <33
Timsann - 24 okt 09 - 17:04- Betyg:
tummen upp till den här! den var jättebra som vanligt<3 (det var roligt när Bella pratade medan hon halvsov haha xD)
kiww - 24 okt 09 - 14:47- Betyg:
Finally! Skitbra1 :)
PiLLOWFiGHTx - 24 okt 09 - 12:31- Betyg:
Så himla braaaa.. som vanligt!
xSuperCookieDuck - 24 okt 09 - 10:41- Betyg:
Woho änu en del! 8D Me like ^^

Skriven av
Evvi
24 okt 09 - 00:38
(Har blivit läst 315 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord