Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~ Källarbarn - en mörk historia ~ [oneshot]

Här kommer en VÄLDIGT skum och mörk oneshot som jag egentligen inte vet varför jag skrev; jag kände bara för att skriva och så växte den här fram. Gilla den eller inte, upp till er, själv vet jag faktiskt inte alls vad jag tycker om den om jag ska vara ärlig x) Den är väldigt... annorlunda och förbannat psykiskt sjuk.
Tänkte också säga att jag arbetar på en oneshot om Romeo och Bambi, men medan ni väntar på den får ni hålla till godo med den här... sjuka novellen xD


Vad ser man för typ av människa när man hör ordet ”mördare”? Antagligen en stor och robust typ med mycket skinn på näsan, en aning för grova och valkiga händer och en säkerligen rätt pantad hjärna med psykisk instabilitet.
Så vad skulle ni säga om jag gav er ord som ”liten och späd”, ”blek och storögd med en aning för smala och ljusa läppar och på tok för långt och mörkt hår” eller ”lång och nästan skrangligt byggd, påminner en smula om en förvuxen fölunge”?
Faktum är dock att jag inte ser mig som en mördare, även om det är vad många i smyg skulle kalla mig om de fick veta. Jag ser mig inte som en som tog en annans liv, även om det faktiskt var vad jag egentligen gjorde. Jag ser det hellre som att jag gjorde vad som behövde göras; hon förtjänade inte livet längre. Det var
min tur att få uppleva rampljuset nu, min tur att få sola mig i glansen från pappas rikedom. Kalla mig sjuk, kalla mig dräpare eller försök förstå mig för att även jag ville få chansen att klä mig i fina och dyra pälsar samt sminka mig en aning mer än behövligt.
Faktum är att jag inte vill se mig som en ond person med ett svart inre, även om jag tog livet av min egen syster.


***

Man skulle kunna gissa på att det var ljudet av droppande vatten som förde mig tillbaka till medvetande, även om det egentligen var ljudet av en person som väste lågt. Vattendroppandet hade jag blivit så van vid att det inte längre störde min nattsömn, de dova väsningarna var däremot en annan sak.
”Alice...” Trots att jag frös så att jag skakade och inte fått en god natts sömn på flera dagar, så lät min röst som en sjungande kanariefågel. Detta fick dock bara väsningarna att öka i styrka.
”Alice, lägg av!” Irriterat satte jag mig upp och strök de bruna lockarna ur ansiktet. ”Jag kan inte sova!”
Irriterat betraktade jag den mörka skuggan som satt hopkrupen längs den murade väggen och stirrade upp mot det lilla källarfönstret med galler för. Gång på gång sträckte hon sina bleka och magra små händer mot den enda ljuskällan vi hade, klöste längs murbruket och utstötte ett läte likt en orm på jakt. När jag återigen fräste hennes namn snodde hon runt och jag kunde möta de blodsprängda ögonen som satt placerade i barnets ljusa ansikte.
”Jag måste ut!” Hennes röst skar sig av panik och hon vände sig återigen mot väggen och återgick till sitt patetiska flyktförsök. ”Jag står inte ut längre, jag måste ut!
”Vi vet att det aldrig kommer att ske.”
Återigen kom det ormliknande ljudet från min lillasysters mun.
”Inte om vi bara accepterar läget som det är och ligger här och ruttnar bort. Du får så gärna göra det men själv ska jag ut härifrån! Och det nu!”
Tyst betraktade jag hur hon hoppade mot väggen, grävde in sina redan nerslipade naglar i den och sprattlade med såväl armar som ben för att få fäste. Och jag gäspade stort och uttråkat när hon gång på gång dråsade i backen och fräste av ilska.
”Bara lägg dig och sov, eller håll käft åtminstone. Vissa här behöver sin skönhetssömn.”
Min röst dröp av arrogans vilket fick den magra varelsen på andra sidan källarrummet att morra av ilska och vända sig mot mig.
”Det var bara tur att han valde dig”, fräste hon ilsket och hukade sig likt en katt inför ett språng. ”Bara för att du är äldst!”
”Nej, sötnos, han valde mig för att jag är snyggare, bättre och har större bröst än dig.”
Det hotfulla läte min syster framkallade bekymrade mig dock inte det minsta. Istället fick det mig bara att vända ansiktet mot henne och le överlägset.
”Face it, syrran, du kommer aldrig nå upp till min nivå. Du kommer dö plattbröstad, smal och blek som ett lik. Hur mycket du än försöker så kommer pappa alltid sätta mig först och det vet vi båda två.”
Alice gav ifrån sig ett kvävt ljud, gick ner på alla fyra och rörde sig sakta mot mig med de vattnigt blå ögonen lysande i mörkret.
”Det skulle han inte göra om du försvann”, viskade hon och jag fnös.
”Som om det skulle hända, vi är båda bundna till honom och till det här stället; jag kommer inte försvinna någonstans.”
Alice gav ifrån sig ett fnittrande läte och cirkulerade runt min sovplats.
”Om du inte vore här skulle det vara mig pappa tittade på med beundran i blicken, mig han gav alla de där vackra sakerna som en gång var mammas och mig han tog med ut på alla de där galatillställningarna och festerna. Jag skulle vara hans egen lilla prinsessa!”
Skrattande föll jag tillbaka ner på det kalla cementgolvet och rullade in mig i den noppriga filt som skulle föreställa mitt täcke.
”Kanske det, men nu är jag här och det kommer jag också att förbli.” Jag lyfte på huvudet en aning bara för att kunna le försmädligt mot henne. ”Och vi vet båda två att jag alltid kommer förbli pappas favorit eftersom jag är den som är mest lik mamma.”
Alice väste igen och drog sig undan för att återigen börja krafsa på väggarna. Själv vände jag ryggen åt henne, slöt ögonen och rullade ihop mig till en boll för att försöka hålla värmen. Till skillnad från min lillasyster hade jag för länge sen accepterat läget som det var och gett upp tanken på att någonsin få ett normalt liv igen. Sen mammas död för sju år sen hade även våra liv förändrats. Pappas sjuka dyrkan av sin hustru hade lett honom raka vägen till sina döttrar. I rädsla för att vi i likhet med mamma skulle dö och därmed lämna honom, låste han in oss i husets källare och kom bara ner någon gång om dagen för att förse oss med vatten och mat. Enda gångerna jag fick komma upp för att se världen var när det vankades fest eller någon annan tillställning som krävde att pappa hade med sig en bordsdam.
Denna dam var alltså jag.
Jag hade dock slutat klaga för länge sen. Till skillnad från Alice fick jag chansen att då och då klä mig i fina kläder, sminka mig dyrt och fixa till mitt brunröda hårsvall. Visserligen krävdes det vissa uppoffringar från min sida, såsom att umgås mer intimt med min far men det var sådant jag för länge sen slutat bry mig om. Så fort det vankades sex stängde jag av såväl min kropp som min skalle och lät pappa göra vad helst han ville med mig. Bara jag fick chansen att efteråt slumra i hans stora dubbelsäng så stod jag ut med vad som helst.
Man kan väl i korthet säga att jag vid en ålder av endast 16 år hade gett upp mitt liv fullständigt.

***

Ibland undrar jag dock varför människor är så fruktansvärt blinda. Hallå, ser ni inte vad som pågår bakom fasaden!? Ser ni inte hur den där mannen ni alltid tar i hand, bugar för och höjer till skyarna ligger med sin egen dotter!? Kan ni inte se igenom hans artigt fånflinande ansikte och förstå att den unga kvinna hans feta arm vilar runt är hans barn!!? Kan ni inte se de mörka ringarna under hennes ögon och därmed förstå att hon annars lever under jord med endast en smula ljus från ett källarfönster till vän?
Och kan ni inte förstå att det döda i hennes ögon kommer sig av att hon varje natt får dela bostad med liket av sitt eget syskon?


***

Det som väckte mig den här gången var varken droppandet från de trasiga rören eller väsandet från min tre år yngre syster. Istället slog jag bara upp ögonen utan att ens veta vad som fått mig att kvickna till igen.
Arg och besviken på mig själv över att jag återigen lämnat det sköna tillstånd som kallas sömn, satte jag mig upp och drog ena handen genom håret medan jag väntade på att ögonen skulle vänja sig vid mörkret. Dock uppfattade jag den kyliga blicken som vilade på mig innan detta hade skett.
”Alice, vad gör du?”
Förvåningen måste ha tillfredsställt henne för min syster gav till ett kvittrande skratt och rörde sig sakta mot mig.
”Du får faktiskt skylla dig själv att du underskattat mig”, sa hon lågt och stirrade in i mina mörka ögon. ”Jo, du får faktiskt skylla dig själv.”
Less på hennes patetiska försök att spela mentalsjuk knyckte jag på nacken och gav henne en nedlåtande blick.
”Vad sjutton snackar du om, din knäppskalle?”
Återigen ett skratt och hennes svarta hår dansade runt det bleka ansiktet,
”Jo jo, kom ihåg det sen när du träffar mamma, kom ihåg att du grävde din egen grav.”
”Du är fan sjuk i huvudet.”
”Och vems fel är det, vems fel är det!?
Det hysteriska tonfallet i hennes röst fick mig faktiskt att dra mig undan en smula och betrakta henne vaksamt.
”Gå och sov, Alice, du mår inte bra.”
Och det kyliga lilla leende som tog form i hennes ansikte fick mig faktiskt att rysa till.
”Nej, Ally, det är inte jag som ska sova, inte den här gången.” Hon fnittrade lågt och kom närmare. En aning skrämt tryckte jag mig mot den kalla väggen och svalde.
”Jag fattar inte vad du snackar om.”
De blå ögonen skrattade innan munnen gjorde det.
”Du kommer förstå det snart, Ally min vän, du kommer förstå det väldigt snart.” Och hennes vita tänder blixtrade ikapp med månskenet.

Såhär i efterhand kanske ni undrar om jag är arg på henne för vad hon gjorde mot mig. Men sanningen är att jag inte känner någon ilska alls. Inte ens då hon kastad sig över mig, satte sina små händer runt min hals och började klämma åt kände jag någon ilska. Allt jag kände var en stor sorg.
När sen synen började svika och mitt inre skrek efter syre tog jag tacksamt emot det. Jag hade redan gett upp mitt liv och visste om att jag på något sätt skulle sluta såhär, Alice hade dock fortfarande livsglöden kvar. Så därför förlät jag henne faktiskt när hennes händer sakta klämde mig till dödsriket, för det sista jag hörde från henne var att hon grät.

***

Jag ångrar faktiskt ingenting, inte ens att jag ströp Ally. Äntligen får jag min chans att synas, även om det sker på bekostnad av mitt eget förstånd. Jag kan faktiskt förstå att Ally inte kämpade emot när mina händer klämde livet ur henne, för det liv jag lever nu - hennes liv – dödar mig långsamt inombords. Jag anser dock att det i alla fall är bättre än innan; nu får jag i alla fall se en bit av världen några gånger i månaden. Och pappa älskar mig, visst gör han, annars skulle hans smekningar aldrig vara så ömma när vi är tillsammans om det inte låg kärlek bakom dem.
...
Jag måste intala mig det där för att överleva. Lika mycket som jag måste intala mig själv att jag inte är en mördare, även fast jag ströp min storasyster. Nåväl, en dag ska vi alla dö.


Jao... skum vare ja xD Nåväl, kommentera kan ni ju alltid göra vare sig ni gillade den eller ej :)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)
Fjaril - 22 mar 10 - 20:55- Betyg:
Asså hur kan du skriva saker som är så psykiskt skruvade men fortfarande så fruktansvärt himla underbara!? Människa det bör vara orimligt! När jag skriver störda saker slutar det med DELETE <:

Kram på en fin novell! Jag är grymt avundsjuk och imponerad!
amandisa - 11 dec 09 - 15:54- Betyg:
okej, den var sjukt läskig, men ändå bra :)
poetensvilkor - 17 nov 09 - 15:03- Betyg:
den här mentalt skumma novellen... GAAAH ÄLSKA :>
_Live_life_ - 24 okt 09 - 13:24- Betyg:
sjukt bra.
sjukt vacker.
allmänt sjuk.

du är så bra så det inte finns.
Madvis - 20 okt 09 - 19:44- Betyg:
Wow. Bra skrivet! :D
InTheShadows - 20 okt 09 - 17:47- Betyg:
hemskt (y) vacker. :D
PsychicPlay - 20 okt 09 - 17:32- Betyg:
så himla hemsk, men vacker.
älskar allt du skriver, myes <3
alliiis - 20 okt 09 - 09:47- Betyg:
Jag tyckte den var jätte bra!
Hemsk, och en aning skum kanske,
Men jätte bra skrivet !!! Skriv mera skumma oneshots! :D

Skriven av
EMORAiNBOW
20 okt 09 - 00:52
(Har blivit läst 373 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord