(m/m) we're gonna make it after all - del 2 |
när jag väl kommer igång att skriva så brukar det bli en hel del X) så det blir nog en lite för lång del om jag ska ta med hela slutet i den här. så därför blir det kanske 3 eller 4 delar istället.
men hoppas ni gillar den här även om den är lång :D och kommentera! *titta menande på alla som läser* :D
Jag kunde fortfarande inte riktigt förstå vad det var han hade sagt. Skulle Matthew flytta härifrån? Jag då? Vad skulle hända med oss två? Det var långt till London. Jätte. Min syster hade bara åkt hem en gång sen hon flyttade till London. Varför flyttade alla jag tyckte om just dit för?
Tusen tankar flög runt i huvudet och jag kunde inte öppna munnen förrän Matthew tog tag i min hand.
”Men skolan då?” frågade jag tyst.
”Det finns en bra skola där. Så jag.. får väl börja i en ny klass..”
Nej. Det kunde inte bli så här.
”Men.. hur länge då? Ska ni inte flytta tillbaks?”
Han skakade på huvudet.
”Jag tror inte det. Jag vill inte heller det här Logan. Inte alls. Det är inte min idèe”, sa han ledset.
”Du kan väl.. bo hos mig? Det skulle vara okej för mamma. Och vi får ju plats båda två i min säng..”
Jag tystnade och såg på honom. Jag hörde ju själv att det inte var realistiskt. Jag slog istället armarna om honom. Hårt hårt. Det tog ett bra tag innan någon av oss sa någonting men efter en stund öppnade Matthew munnen.
”Vi.. kan ju ändå höras. Det finns.. mail och.. telefon.”
Jag svalde hårt och nickade. Man kunde inte kramas genom telefonen. Man kunde inte pussas. Man kunde inte ligga bredvid varandra i sängen och somna tillsammans.
”Jaa.. vi kommer klara det. Vi kan göra det. Eller hur?”
Matthew nickade tyst och strök bort några tårar.
”Det är klart. Vi kommer klara det. Jag älskar dig.”
Jag pussade honom mjukt och försökte låta bli att gråta.
”När.. åker ni då?”
”Om några veckor.”
Dom där veckorna gick alldeles, alldeles för snabbt. Varje dag bara rusade förbi. Jag ville knappt sova, jag ville inte missa ett ögonblick av tiden jag hade kvar med Matthew. Jag kunde inte förstå att han skulle flytta. Att vi inte skulle gå ur skolan tillsammans. Att han skulle vara i ett annat land. I en annan världsdel. Men vi skulle fortsätta höras. Det var klart att vi inte skulle göra slut. Vi skulle klara det.
En kort stund en fredag var jag ändå tvungen att vara ifrån Matthew en stund då han skulle åka för att träffa sin farmor.
”Kan jag inte bo hos Jennie? Snälla. Det skulle gå”, sa jag och såg på mamma.
Jag satt vid köksbordet och försökte att inte bryta ihop. Jennie var min syster alltså.
”Det går inte. Det förstår du väl Logan.”
Jennie bodde på ett internat så jag förstog ju innerst inne jag med att det inte gick. Och vi hade verkligen inte pengar till att köpa en egen lägenhet till mig i London. Och mamma skulle inte vilja att båda hennes barn flyttade heller. Dessutom skulle Jennie antagligen komma tillbaks nästa år igen. Men jag kunde inte tänka mig att vara utan Matthew. Det gick inte.
Men så kom den där dagen Matthew skulle flytta. Jag följde med till flygplatsen och vi hade hållit varandra stenhårt i handen hela bilresan dit. Jag ville inte släppa.
Jag hjälpte till att bära Matthews handbagage och jag försökte le lite när vi satt och väntade på flyget. Jag gjorde det inte lättare för Matthew om jag satt och grät hela tiden. Matthews föräldrar lät oss vara ensamma och jag var tacksam för det.
”Ringer du direkt du har landat?” frågade jag tyst.
Han nickade.
”Jag lovar.”
Rösten som kom från högtalaren var den värsta jag hört. För det var den som sa ”Samtliga resenärer som ska flyga till London kan nu gå till gate 2.”
Jag kramade krampaktigt Matthews hand och reste mig upp samtidigt som honom. Han la armarna om mig och vi kramades hårt.
”Jag älskar dig Logan”, sa han tyst med tårarna rinnandes nerför kinderna.
Hade inte hans mamma kommit och sagt att dom var tvungna att gå så hade jag nog aldrig släppt Matthew. Men nu blev jag tvungen.
”Jag älskar dig.”
Jag följde honom med blicken och när han försvunnit in vid gaten mot flyget stog jag kvar vid fönstret och tittade på alla flygplan som stog där utanför. Jag visste inte vilket flyg som var Matthews men jag stog kvar tills alla hade lyft. Och sen rann tårarna ännu snabbare..
Den första månaden var allra värst. Det gjorde ont varje dag att veta att Matthew var borta. Men vi hade hörts varje dag både på telefon och mail. Och trots att Matthew var lika ledsen som jag så verkade han ha det bra. Det var så klart mycket kallare i London och han tyckte att det var mycket lortigare på något sätt. Men han hade varit och kollat på sin nya skola i alla fall och han hade sagt att den verkade bra, men att han var nervös för att börja där. Och han sa att han saknade mig varje dag.
6 månader senare.
Jag trodde aldrig att det skulle bli så här. Jag trodde att vi skulle vara ett undantag. Ett par som klarade av att ha ett distansförhållande. Men det verkade inte bli så. Vi hördes alltmer sällan. Istället för att höras flera gånger per dag så hördes vi max en gång varannan vecka. Jag hade skickat mail och inte fått svar förrän flera veckor senare. Jag hade ringt men kommit till mobilsvar. Och när jag varit på en jätte bra konsert så var det inte Matthew jag ringde för att berätta hur kul det hade varit. För några månader sen hade vi gjort ett försök att träffas men jag hade inte haft råd. Vi hade det inte så bra med pengar i familjen för tillfället. Pappa hade varit sjukskriven länge för en ryggskada och mamma tjänade inte så jätte bra. Matthew hade haft ungefär samma problem. Hans föräldrar tjänade bättre men dom hade nyss köpt en lägenhet i centrala London och det var inte billigt. Så det hade inte blivit av. Och antagligen skulle det inte bli senare heller. Men jag hoppades fortfarande. Och jag visste att Matthew gjorde det också. För trots att han hörde av sig alltmer sällan så var det han som hade sagt i telefonen för några veckor sen att han älskade mig och att han ville att allt skulle bli som vanligt igen.
3 år senare.
Jag var 20 år nu. 20 år och några dagar. Jag hade gått ur skolan för två år sen med bra betyg. Och det mesta kändes väldigt bra just nu. Jag bodde fortfarande hemma i Jacksonville och det var lika soligt som vanligt. Men nu när jag höll på att packa min väska kom jag på att jag hade glömt att köpa ett paraply. Och att åka till London utan ett paraply var nog ingen bra idèe. Och nej jag skulle inte dit för att träffa Matthew. Jag hade ägnat dom senaste två åren till att kämpa för att försöka komma över Matthew och jag hade faktiskt lyckats ganska bra. Jag skulle aldrig glömma honom men jag hade gått vidare. Precis som han. Det var ingen mening att vi skulle sitta på olika platser i världen och vara ledsna båda två. Ingen av oss mådde bra av det. Så vi hade ingen kontakt längre. Jag visste ingenting om hur Matthews liv var nu.
Jag skulle till London för att hälsa på min syster. Hon hade kommit hem efter att hon pluggat klart men sen hade hon åkt tillbaks för att jobba där. Någon slags modetidning. Jag visste inte så noga. Men det skulle bli kul att träffa henne. Jag skulle åka till flygplatsen tidigt imorgonbitti så det blev en tidig kväll.
När jag satt på flygplatsen kunde jag inte hjälpa att minnen kom tillbaks. Jag hade inte varit på flygplatsen sen den där dagen för 3 år sen. Jag kom så väl ihåg ångesten jag hade känt. Men jag hade kommit över honom. Jag hade gått vidare. Det försökte jag intala mig i alla fall.
Jag hade inte hunnit fixa något paraply men förhoppningsvis skulle det finnas på Londons flygplats. När det ropades ut i högtalaren att mitt plan snart skulle gå reste jag mig upp och gick mot gaten. Nu hade jag ett antal flygtimmar framför mig.
Jag kände mig stel i benen när jag äntligen gick av. Men det kändes skönt att vara framme. Nu skulle jag bara vänta på min väska och leta på min syster. Jag hade inte sett henne än men det var ju en stor flygplats. Jag började gå mot rullbandet och tog samtidigt upp mobilen och ringde Jennie.
”Logan! Jag skulle precis ringa dig.”
”Vart är du någonstans?”
”Det har kommit upp en sak på jobbet och jag kan inte komma ifrån just nu. Men det ska inte ta lång tid! Kan du vänta där på mig?”
Jag suckade lite. Jag visste inte hur lång tid det skulle ta och jag hade ingen lust att bara sitta på flygplatsen och vänta.
”Kan vi inte mötas någonstans då senare då? Om du säger någon stor byggnad så kan jag säkert hitta dit. Så går jag och äter någonstans så länge.”
Hon var tyst en stund och jag förstog att hon inte gillade idèen. Även om jag var 20 nu så var jag fortfarande lillebror.
”Okej då. Men virra inte bort dig någonstans. Jag försöker komma härifrån så snabbt som möjligt.”
Jennie förklarade vilken tunnelbana jag skulle ta in till stan och vi la sen på.
Efter en stund kom min väska och jag tog ner den från bandet. Det kunde bli kul att se London själv först. Om jag höll mig på dom stora gatorna skulle jag nog inte tappa bort mig. Jag tog tag i min dragväska och drog upp bagen på ena axeln för att sen ta mig ut från flygplatsen.
När jag kom ut såg jag mig omkring. Men det var inte så himla mycket att se faktiskt. Dom där Londonbilderna jag hade i huvudet skulle antagligen stämma bättre när jag kom in till stan. Det regnade faktiskt inte och jag bestämde mig för att strunta i att kolla efter ett paraply. Jag började följa en ström med människor och hoppades att dom skulle till tunnelbanan. Jag var inte van att känna mig så här vilsen men det var spännande att vara på ett nytt ställe också.
Människorna hade varit på väg till tunnelbanan och efter 5 minuter kom tåget som skulle in till centrum och efter ytterligare 20 minuter klev jag av tåget i just centrum. Det var verkligen annorlunda än Jacksonville. Det var.. Inte lika exotiskt utan mer grått. Men det var häftigt. Det var höga byggnader, massvis med folk och lika mycket trafik. Jag stog en stund och bara såg mig omkring men då flera stressade människor hade gått in i mig började även jag gå. Jag började faktiskt känna mig hungrig så det skulle bli gott med mat.
Men det där med att det inte regnade höll inte i sig särskilt länge utan efter en stund kände jag några regndroppar mot pannan och sen blev det bara fler och fler. Jag drog upp huvan på tröjan och skyndade mig sen in på en pizzeria.
När jag hade ätit upp och gått ut från pizzerian hade Jennie fortfarande inte ringt. Fastän jag hade lovat mig själv att inte tänka på Matthew när jag var här så var det så klart det jag ändå gjorde när jag gick längs gatorna i stan. Men jag slog snabbt undan tanken igen. Vi hade gått vidare båda två. Jag hade kommit över den där förälskelsen.
Jag såg mig omkring på dom olika husen och byggnaderna. Det var fint i London faktiskt. Det lilla jag hade sett hittills. Jag och Jennie hade inte bestämt vad vi skulle göra än men förmodligen skulle vi gå på bio ikväll och se någon film. Jag svängde runt ett gathörn och var absolut inte beredd på att jag skulle möta någon som gick så snabbt utan att se sig om. Men plötsligt så hade jag krockat med någon och den personen tappade en påse han hållit i.
”Shiet se dig..” Personen såg upp på mig och avbröt sig.
Och jag som hade tänkt be om ursäkt fick inte heller fram ett ord. Alla tankar på att glömma, alla år med kämpade för att gå vidare, och alla intalningsförsök om att jag kommit över min kärlek spelade ingen roll längre.
Håret var lite längre men fortfarande lika mörkt, det fanns en antydan till skäggstubb, den vanliga svarta sommarjackan var bytt till en lite tjockare. Men det var han. Det var samma vackra bruna ögon, det var samma fina ansikte och det var samma kyssvänliga läppar. Det var Matthew. Matthew, 20 år. Förälskelsen som jag nyss intalat mig var borta blommade upp igen. Fjärilarna flög runt som tokiga. Värmen jag alltid känt i bröstet när jag tänkte på honom brände och det kändes som det skulle gå hål i bröstkorgen. Jag tror inte ens att jag blinkade.
”Logan..”
Rösten var en aning mörkare än den varit sist vi pratat i telefon men den var lika underbar som vanligt. Påsen låg fortfarande på marken men ingen av oss gjorde någon ansats att ta upp den. Vi bara såg på varandra.
”Jag..”, började jag men visste inte hur jag skulle fortsätta.
Jag ville kasta mig runt hans hals, jag ville fråga varför han helt plötsligt slutat höra av sig, jag ville gå därifrån och visa att jag kommit över honom, jag ville skrika på honom och förklara hur ledsen jag varit, och jag ville säga hur mycket jag älskade honom. Men innan jag hade hunnit bestämma mig hur jag skulle göra så hade Matthew slagit armarna om mig. Och just då kändes det så rätt. Jag kramade honom så hårt jag kunde och drog in hans välbekanta doft.
”Matthew..”, viskade jag och höll honom hårt intill mig.
Jag struntade i folk som muttrade om att vi stog i vägen och jag struntade i att jag blev blötare och blötare. Det kändes som en evighet sen jag kramade honom och samtidigt som om det var igår. Så efter en stund, jag visste inte om det var 5 minuter eller en halvtimme, släppte vi varandra.
”Shiet Logan!” log Matthew stort och såg på mig. Hans leende såg verkligen äkta ut. ”Vad, alltså hur..”
Han verkade ha lika svårt som jag att kunna bilda meningar.
”Följ med mig hem”, lyckades han till slut säga.
Jag visste inte riktigt hur det hade gått till men vi hade tagit oss till en lägenhet, snubblat uppför trappan och näst intill ramlat in i hallen. Och så fort Matthew hade stängt dörren efter oss hade vi kastat oss på varandra. Tungorna hade lekt med varandra, händerna hade rört sig vant över kropparna och kläder hade dragits av. Jag förstog inte hur jag hade kunnat lura mig själv att jag var över Matthew. Jag skulle aldrig bli det. Plötsligt låg vi i sängen och kyssarna var allt annat än lugna.
”Gud vad jag har saknat dig Logan”, andades Matthew fram.
”Jag har saknat dig med. Shiet. Jag fattar inte att det verkligen är du”, sa jag och kysste honom häftigt igen. Han var om möjligt ännu snyggare nu när han var några år äldre, manligare. Jag lutade mig över honom och kysste honom häftigt samtidigt som han drog fingrarna genom mitt hår och pressade sin kropp mot min. Så plötsligt hörde vi en dörr öppnas och jag såg snabbt på Matthew.
”Är det dina föräldrar?”
Vi hade ju knappt pratat någonting sen vi träffades. Matthew skakade snabbt på huvudet. "Fan.. vi måste klä på oss”, väste han och for upp ur sängen.
”Hallå?” hördes en glad röst från hallen. En tjejröst. Och det var inte Matthews mammas.
Jag drog på mig byxorna och såg med stora ögon på Matthew.
”Vem!?” mimade jag.
”Jag kommer!” ropade han tillbaks och drog på sig tröjan och såg snabbt på mig igen. ”Min tjej”, sa han tyst och bet sig i läppen.
”Susan, det här är.. Logan. Min kompis ifrån Jacksonville”, sa Matthew då vi stog i hallen alla tre. ”Logan, det här är Susan. Min tjej.”
Susan, en blond tjej som såg lite snobbig ut höll ut handen mot mig.
”Trevligt att träffas”, sa hon utan entusiasm. ”Vad gjorde ni där inne?”
Matthew drog handen genom håret.
”Jag skulle visa utsikten från sovrumsfönstret bara. Den är ju så fin.”
Jag fattade ingenting. Varför hade han en tjej?! Varför hade han inte sagt något?! Och vadå, var han helt plötsligt straight nu? Men kyssarna hade ju känts så äkta. Det hade verkligen verkat som att han ville ha mig. Att han hade saknat mig.
”Jag ska nog gå nu”, mumlade jag.
”Nej men du kan väl stanna på fika? Jag ska ändå iväg snart igen”, sa Susan och gick in i köket.
Jag såg på Matthew och jag kunde se förtvivlan i hans blick.
”Stanna. Snälla”, sa han tyst.
Och för en stund såg han ut precis som han gjort då han var 17 och inte ville flytta. Jag nickade och gick in i köket. Jennie hade ju ändå inte ringt än så.
”Så vad gör du här i London då?” log Susan. ”Matthew har inte sagt att du skulle komma.”
”Nej.. han visste inte. Det.. blev bestämt ganska snabbt. Jag är här för att träffa min syster.”
Susan nickade och hällde upp kaffe. Jag var inte ens särskilt förtjust i det, men det var väl det minsta problemet just nu.
”Jasså”, sa hon bara och såg sen på Matthew. ”Satt du upp dom där hyllorna?” frågade hon och tonen var inte särskilt vänlig.
”Nej jag har inte hunnit”, sa han bara och såg snabbt på mig igen.
Jag ville så gärna få prata med honom själv. Och jag förstog inte varför han var tillsammans med Susan. Hon verkade inte alls vara hans typ. Jag lyssnade inte så noga på vad dom fortsatte prata om men när hon sa ”Jag måste nog rusa igen nu” såg jag snabbt upp.
Tydligen hade hon bara haft rast. Jag vände snabbt bort blicken när hon pussade Matthew. Han hade kanske verkligen gått vidare. Egen lägenhet. Tjej.
Jag hade varit fånig som hade trott att vårt hångel betytt någonting. Det skulle nog snart vara glömt.
Så fort Susan stängt dörren öppnade jag munnen.
”Och varför skulle jag stanna för? Jag hade klarat mig bra utan att ha fikat med din flickvän”, sa jag och tog upp bagen och hängde den över axeln. Men Matthew tog snabbt tag i min hand.
”Gå inte. Låt mig få förklara. Snälla?”
Och ännu en gång fick jag så svårt att bestämma mig. Jag hoppades fortfarande att han visst skulle känna som jag, samtidigt ville jag bara dra därifrån och försöka glömma igen.
”Förklara då”, muttrade jag och ställde ner väskan.
”Okej.. Jag kommer att låta hemsk nu men jag älskar inte Susan. Jag..”
”Men du gillar tjejer?” avbröt jag.
”Jag gillar både och.. kan jag få förklara nu?”
Jag hade inte ens tänkt på att det hade kunnat vara på det sättet. Jag var tyst och han fortsatte.
”Jag tar det från början. Jag vet att jag var ett ass som slutade höra av mig. Men det var för att jag inte klarade det. Jag klarade inte av att höra din röst och veta att jag kanske aldrig mer skulle se dig. Jag stog inte ut med tanken att inte kunna pussa dig. Jag hatade att ha ett distansförhållande så jag försökte gå vidare. Och jag vet att jag borde ha förklarat för dig hur jag kände. Men det var typ omöjligt att gå vidare. Jag tänkte jämt på dig. Så jag tänkte att det kanske kunde hjälpa om jag distraherade mig. Så jag började träffa tjejer. Jag brydde mig inte i vilka dom var, bara dom fick mig på andra tankar. Och så där höll jag på i typ ett år. Sen träffade jag Susan och det blev lite mer seriöst än med dom andra tjejerna. Men jag var inte förälskad. Bara lite kär kanske. Hon fick mig att glömma. Och sen flyttade vi till den här lägenheten i år. 4 månader sen bara. Jag har aldrig varit lycklig så som jag var med dig. Men jag tänkte att det här var det näst bästa. Men det är fan inte bra alls. Inte för mig. Inte för Susan. Hon tror ju att jag är lika kär som hon. Fan..”
Han drog handen genom håret och såg upp på mig igen.
”Jag älskar dig fortfarande Logan.”
Det kändes både underbart och gjorde ont att höra dom där orden. Jag ville säga att jag älskade han med, att jag aldrig slutat. Men det gick inte. Jag kunde inte få ut det. Men jag hade fått en del förklarat i alla fall.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 19 okt 09 - 14:06- Betyg:  | | *gråter* nästan allla fall(A) så sorliga och gulliga människor. uj uj:/ jätte jätte bra:D:D | | Mp3 - 18 okt 09 - 16:26 | | Jag gillar den här :) | | WalkingTheDemon - 18 okt 09 - 15:47- Betyg: | | Åh :( <3 |
|
|
|
