Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[TwilightFF] - La tua Bella mi amore. Del 4.

Här kommer en ny del :D Innan ni läser den här måste jag erkänna en sak, jag har gjort fel.
Jag har skrivit sju månader, när det skulle varit sex månader ><
Hon skrev sex, men jag fick för mig att det var sju, haha.. Men nu står det sex månader iallafall och jag ska ändra på dom andra :P
Sen är det lite spanska i den här också, men jag har skrivit på svenska bredvid så ni ska förstå :)
Ahja, jag hoppas ni gillar den :D Gör ni det så kommentera, annars slutar jag översätta den ^^



Massaker.


De tydligaste minnena jag har från mitt mänskliga liv är de sista stunderna av långvarig ångest för min död. Det är konstigt - att de enda stunderna jag övervägde att minnas var mina sista. Var det för att jag då visste att jag skulle dö? Var det för att min död var den viktigaste punkten i mina första sjutton år?

Nej.

Nej, jag visste att dessa sanningar inte gjorde någon skillnad för mitt minne. De verkliga skälet att jag kan minnas min död med en sådan varaktig tydlighet var att det brändes så mycket, smärtan var så plågsam att den var olidlig. Det är en smärta som aldrig kommer att kunna jämföras med en annan. Lågorna höll mig vaken. Jag var inlåst i ett brinnande helvete i tre dagar och inte ens de lyckliga minnena av mina föräldrar eller vårt sorglösa liv tillsammans kunde bryta igenom den rökridå av brand som fick mitt hjärta sluta slå. De sjutton år före min död sattes i brand av detta enda bestående minnet.

Jag skrek då också. Jag minns mina skrik väldigt tydligt. Jag grät och skrek för att hålla mina tankar borta från smärtan som brände överallt i min kropp.

Skriken jag hörde nu var inte mina egna. Det var Bellas. Och det gjorde bara smärtan ännu värre. Det gjorde ännu ondare.

"Sluta!"

Hon skrek högt, och jag försökte koncentrera mig på hennes röst för att inte skrika själv. Jag skulle inte ge Jane den tillfredsställelsen.

En skarpare bult av smärta flög genom min kropp, och jag kröp ihop hårdare och bet ihop tänderna för att hindra mig själv från att skrika. Jag ska inte skrika, jag vill inte skrika, skrik inte..

Jane måste ha tagit illa upp över min tystnad, för nu sköt smärtan igenom min ryggrad, varm och svidande. Ryggen välvde och böjde sig själv, i ett förgäves försök att skaka av smärtan som egentligen inte fanns där på riktigt. Döden var ingenting jämfört med detta. Döden var enkel. Giftiga tänder genom mänskliga ådror verkade coolt och stillsamt i jämförelse.

Jag bet ihop tänderna hårdare mot bruset av smärtan som spottade i halsen och hotade att explodera från mina läppar. Jag lutade mitt bultande huvud mot det kalla stengolvet, men det gjorde ingenting för att lugna elden och jag kunde inte ligga kvar där. Min kropp ryckte från sida till sida som en marinettdocka. Det var tillräckligt svårt att försöka behålla min tystnad - jag kunde omöjligt hålla min kropp still samtidigt som jag höll tyst.

"Jane?"

Jag hörde svagt Aros röst genom bruset av brändernas sprakande i min kropp.

Och så, precis lika snabbt som det hade börjat, var smärtan borta, och jag föll ihop på golvet. Utmattad, slapp, livlös..

Ja herre?

Jag försökte sucka av lättnad, men jag hade upplösts temporärt. Jag kunde inte röra mina ben. Jag ville bara stanna där jag var - ensam och rädd för deras grymhet - medan jag fortfarande kunde. Efter det jag precis hade genomlidit, var detta intet salighet. Mina tankar gungade fortfarande efter smärtan jag hade upplevt - eller trodde att jag hade upplevt - men för tillfället var min uthållighet allt jag kunde tänka på. Jag var fortfarande här. Jag var inte död. Inte aska.

"Han är okej"

Jag hörde en bekant röst. En familjär röst. Familj. Alice.

Mitt sinne verkade fungera i en egendomlig långsam takt - nästa lika långsamt som en människas sinne, medan jag kämpade för att återhämta mig.

Alice. Alice var här. Hon tröstade någon. Tröstade Bella.

Bella.

Bella!

Jag reste mig upp så snabbt att många av de omgivande vakt medlemmarna drog sig tillbaka i larm. Jag var marionett igen, dockan med trasiga trådar, bara det att jag hade nya trådar nu medan jag mindes orsakerna bakom min smärta. Och dessa trådar kunde inte kontrolleras av Volturi. Inte ens Chelsea kunde befria mig från bandet som jag hade bildad med den vackra, storögda, eteriska varelsen i mina systers armar.

Hon såg ut att vara rädd, och hon skakade i min systers famn medan hon försökte ta sig loss. För ett kort och hemskt ögonblick trodde jag att uttrycket i hennes ansikte var på grund av tortyren som Jane provocerade. Men sedan hörde jag den lilla häxans raseri återkastas genom hennes huvud, och jag slappnade av.

Bella var trygg.

Jag gick till Alices sida och sträckte försiktigt ut armen. Hon förstod vad jag ville och utan att tveka gav hon Bella till mig. Jag kramade henne hårt, och tryckte henne tätt intill mitt bröst, på samma skyddande sätt som Alice hade gjort. Och det verkade som hon mötte min famn med lika mycket lättnad som jag. Var det mina egna partiska önskningar, eller andades hon darrigt in min doft på samma sätt som jag andades in hennes?

Aros skratt ekade i rummet, medan jag höll mina armar runt Bella.

"Detta är ju fantastiskt!"

Hans entusiasm var okontrollerad. Jag hade inte behövt vara en tankeläsare för att förstå innebörden bakom hans förtjusning.

Jane, å andra sidan, tyckte inte att Bellas immunitet var rolig.

Hennes talang är svag. Men hennes kropp är ännu svagare.

Hon var svartsjuk Som en vildkatt fräste hon, och förberedde sig för att ta ett språng mot oss.

En fysisk smärta skulle bota denna typ av knep.

"Bli inte upprörd, kära vän. Hon gäckar oss alla"

Han sjöng glatt ut orden medan han höll en hand på hennes axel. Hon debatterade med sig själv invärtes för ett ögonblick, om det var värt att förnedra hennes förmåga för att lyda hans order. Sen, tack och lov, drog hon sig tillbaka. Men hon slutade inte stirra på Bella med förakt, även när hon attackerade henne. Eller försökte, för hon lyckades inte skada Bella. Jag andades ut en suck av lättnad.

Aro skrattade igen - ljudet genomborrade mina öron likt ett fysiskt slag. Allt verkade så mycket mer hotande nu. Mina sinnen var hårt spända. Och det berodde utan tvekan på Janes tortyr. Smärtan hade bara ökat min oro.

"Du är väldigt tapper, Edward, som uthärdade under tystnad. Jag bad Jane att göra det mot mig en gång - av ren nyfikenhet"

Aro skakade på huvudet med beundran. Jag skakade på huvudet med avsky.

"Så,"

Aro suckade och tonen i hans röst var olycksbådande slutgiltig.

"Vad gör vi med er nu?"

Jag stelnade till, och jag kände Alice göra detsamma bredvid mig. Det var det, det. Bella började darra, men om det var av rädsla eller kyla visste jag inte, men jag var rädd för att hålla henne närmare min kropp, eftersom det skulle få henne frysa ännu mer.

"Det finns förstås ingen chans att du har ändrat dig?"

Aro var hoppfull.

"Din begåvning skulle bli ett utmärkt tillskott i vårt lilla sällskap"

Även när han sa orden, ryggade jag ifrån dem. Det lilla sällskapet som han talade om var i själva verket den största och mäktigaste gruppen mördare i hela världen. Volturi var civiliserade, och även om några av dem inte njöt av morden de regelbundet utförde, var det deras rutin - och de hade slutat tycka någonting om det. Människor var djur för dem. Och när de är i maktposition, kunde sådana som Volturi vara farliga. Aro var farlig, trots sin yttre charm. Jag var tvungen att vara försiktig. Väldigt försiktig.

"Helst.. inte"

Jag svarade Aro kort, medan Alices tankar virvlade i en rasande fart, och sökte efter några resultat som mina ord kunde ge oss. Genom hennes ögon, och min gåva, såg jag orden som Aro valde att säga ett ögonblick innan han yttrade dem.

"Alice? Skulle du kunna tänka dig att ansluta dig till oss?"

Han hade bestämt sig för att låta besvikelsen över mitt svar passera, för att höra Alices beslut. Det stod redan klart att av oss alla tre var det Alice han var mest intresserad av. Bellas var fascinerande, men inte fullständig. Min egen förmåga liknade hans egen på så många olika sätt. Men Alice.. Med min syster vid sin sida, såg han sig själv som en gud.

Problemet var att vampyrer inte ens kunde drömma om att uppnå en sådan status, men det förstod inte Aro. Även om elixir av blod ger makt, till de makt-törstiga, kan det aldrig vara tillräckligt. Tyvärr skulle Aro aldrig bli helt nöjd. Hans törst skulle aldrig släckas och hans aptit på makt skulle bara växa. I en värld av mångfald och svek kunde det inte bara vara allvetande.

"Nej tack"

Alice svarade snabbt. Aros förväntningar sjönk obetydligt, men han hade tydligen väntat att avvisas. Hans planer skulle inte misslyckas. Han var gammal och patient. Han kunde vänta..

"Och du, Bella?"

Han höjde ögonbrynen. När han sa det pratade han långsamt, alltid medveten om att det han visar skapade en fasad för hans hänförda publik. Hans vakter gjorde honom såklart inte besviken. Den chockande tystnaden jag fräste och kokade i var nog med mängder av intriger att prata om.

"Vad menar du?"

Caius hade äntligen öppnat munnen för att säga någonting, och bröt igenom sina blandade reaktioner av chock, upprördhet och ilska.

"Nog ser du hennes potential, Caius"

Aro skakade på huvudet.

"Jag har inte sett en sån lovande talang sedan vi hittade Jane och Alec. Kan du föreställa dig möjligheterna när hon blir en av oss?"

Jag bet ihop mina tänder i ilska. Caius kanske inte såg det, men Aro inbildade sig möjligheterna ganska tydligt i hans tankar. Jag tyckte inte om vad jag såg där. Min Bella i en grå kappa.. Röda, känslolösa ögon och ett ondskefullt leende.. Hur vågar han jämföra min ängel med hans monster?

Caius rynkade pannan och ryckte beskt till. Jane också, men det förvånade mig inte.

Vinet hon dricker är gjort av druvor..

Janes tankar var svidande, och jag tolkade Shakespeares citat som en förolämpning.

Hon är helt vanlig. Patetisk. Ovärdig.

Bella pep plötsligt till.

"Nej tack"

Bellas röst var lika mjuk och ljuv som vanligt, men den var svag och rädslan skar igenom den. Aro suckade och för första gången gungade hans tålamod och självsäkra sinne till.

"Så olyckligt. Vilket slöseri"

Han tänkte sorgset på Bellas otvivelaktiga död, som snart skulle..

Felixs önskemål var i det ögonblicket inom räckhåll. Jag blev plötsligt rasande.

"Om vi inte ansluter oss till er så dör vi, är det så?"

Jag fräste, rasande.

"Jag misstänkte nästan det, när vi fördes till det här rummet. Så mycket för era lagar"

Aros ögon avlyssnade något. Jag svor inombords för mig själv. Trots mina försök att hålla min lugn, hade jag halkat. Jag hade halkat ut på svag is. Mina ord - med varsamt mått - hade varit fientliga. Jag snäste ihop tänderna, irriterad, men ville inte erbjuda någon mer anklagelse mot mig på min rättegång.

Fråga mig ingenting. Vad du vet, vet du. Från och med nu kommer jag aldrig säga ett ord.

Jag ryste till vid minnet på de välkända svar av berömda ord som jag kom att tänka på: plågor kommer att öppna dina läppar.

"Givetvist inte. Vi har redan samlats här, Edward, i väntan på Heidis återkomst. Inte för er"

"Aro"

Caius fräste, och tittade plötsligt upp.

"Lagen kräver dem"

Jag insåg nu att jag hade varit en idiot. Jag hade koncentrerat mig så hårt på Aros tankar och avsikter att jag helt hade missat vad som borde varit uppenbart. När allt kom omkring så var inte Aro den enda mannen som bestämde här. Caius och Marcus hade lika stor makt över beslutet om våran framtid som Aro hade, även om Marcus för länge sedan hade förlorat viljan att bry sig om sådana frågor. Men där min uppmärkssamhet hade riktats mot Aro, drogs den till det teatrala fasad han hade byggt upp, hade jag glömt att ta Caius tysta beräkning på allvar. Och medan Aro velat böja sina egna regler som de passade honom själv, skulle inte Caius göra det.

Ändå kunde jag se en olycklig brist i giltigheten av hans anklagelse, och jag var fast besluten om att ta upp det.

"Vad menar du?"

Caius rynkade pannan och den pappers spröda kvaliteten på hans hud blev sorgsen över hans kinder. Han tog upp ett finger och pekade på min Bella.

"Hon vet för mycket"

Han morrade hotfullt och avslöjade den verkliga ilskan under hans uttråkade yttre för första gången.

"Du har röjt våra hemligheter"

Jag flinade - det här var vad jag hade väntat mig.

"Ni har också ett par människor med i er lilla charad"

Jag visste från hans tankar att Gianna bara var en av många.

"Ja,"

Han log. Det verkade som om hans ansikte inte var van vid ett sådant uttryck, och resultatet var skrämmande - kanske ännu mer än rynkan i hans panna.

"Men när vi inte längre har någon nytta av dem kommer de att bidra till vårt underhåll. Det är inte din plan för den här. Om hon förråder våra hemligheter, är du då beredd på att göra slut på henne? Det tvivlar jag på"

Jag sa ingenting. Jag visste att jag inte hade någonting att säga till försvar för hans argument. Han hade vunnit.

"Jag skulle aldrig.."

Bella viskade, men Caius stirrade förbi henne, som om han inte hade hört någonting - och hon tystnade.

"Och du har inte för avsikt att göra henne till en av oss"

Han fortsatte i en professionell, fristående ton.

"Därför gör hon oss sårbara. Men detta innebär förstås bara att hennes liv är förverkat. Du kan gå om du vill"

Han hånade mig, smärtade mig med sin seger, och det var tydligt att det inte fanns någon väg ut från det här. Jag blottade ilsket mina tänder, som bara sporrade hans triumf.

"Det var väl det jag trodde"

Caius var självbelåten.

"Om inte..."

Aro blandade sig i samtalet igen.

"Om du inte har för avsikt att göra henne odödlig?"

Om situationen inte hade varit så förfärlig, skulle jag ha skrattat åt hur ynkligt hoppfull han lät när han frågade. Jag såg att han inte ville att Bella skulle dö. Han såg det som ett slöseri - ett enormt slöseri. Men till skillnad från mig, ser han inte det faktum att ta ifrån henne sin mänsklighet som ett slöseri. Nej, det ser han inte. Hennes mänsklighet var för honom - ett slöseri.

Jag pressade ihop mina läppar och övervägde. Där var det igen - den lilla öppningen bland molnen. Det var ett ljus i slutet av vår tunnel, om vi bara kunde nå den. Jag kunde inte vara allför ivrig - Aro skulle direkt förstå att det var ett trick - men om jag sa att jag funderade på det... skulle dom låta oss gå då?

"Och... om jag har det?"

Jag vände mig sakta om för att se på Aro. Jag visade inga uttryck. Jag hade tagit på mig min mask - samma mask som jag hade använt för att gömma mina känslor för Bella för sex månader sen.

Aro log. Han gillade den här vändningen i samtalet.

"Då är du förstås fri att resa hem och hälsa så gott från mig till min vän Carlisle"

Han tog fram sin pappers tunna hand och hans tankar blev mörkare.

"Men jag är rädd att du måste mena det"

Och bara sådär, var vi fångade igen. Caius flinade. Han såg segern i vår undergång.

Jag var fullkomligt förlorad. Jag kunde omöjligen avslöja mina innersta tankar för Aro - Ilskan, hated, oron.. Under de senaste timmarna hade jag samlat tillräckligt med information om hans vakt för att veta exakt hur jag skulle ta mig ur röran jag hade ställt till med. Det var mina observationer av Jane och Demetri.. De noggranna studierna jag hade gjort av Aro och Marcus.. Jag kunde omöjligt släppa in Aro i mitt huvud.

Det fanns ett större dilemma också. Jag visste att jag inte kunde backa upp de obetänksamma ord jag sagt tidigare, men min tvekan skulle avslöja lika mycket som mina tankar. Jag tittade på min Bella, hopplöst.

Vad jag såg gav mig inga tvivel om att jag var det monstret som jag alltid hade misstänkt att jag var. Jag fångade ett dussin känslor som flamrade i det varma ljusskenet i hennes ögon: skräck, oro, ilska, ångest, hopp, tillit... kanske till och med kärlek. Men den mest framträdande känslan genomborrade mig när jag insåg att den var riktad mot mig. Smärta.

Jag hade lämnat henne, och därmed hade jag lämnat ett märke. Jag hade sårat henne.

"Mena det,"

Hon viskade direkt till mig för första gången sedan vår bitterljuva återförening ute i solljuset.

"Snälla"

Smärtan och sorgen i hennes ton och uttryck förlamade mig.

Sanningen var att jag inte visste. Jag visste inte vad jag ville. Jag var inte medveten om något annat än min egen önskan om att fly med Bella och skydda henne. Under den senaste timmen hade mina tankar och åsikter helt rivits upp. De fina broderier av mina egna övertygelser och ideal - som jag hållt så nära i över hundra år - var nu strimlade. Jag hade trott att Bella var död, och allt jag ville var att vara i hennes famn igen. Och nu var jag det, mitt i mitt ögonblick av svaghet. Jag hade tänkt mig en himmel, eller bara föras tillbaka till jorden, och se henne en sista gång.. Och sen ner tillbaka till helvetet, där jag är nu.

Jag hade trott att jag var villig att spendera mitt liv borta från Bella, bara för att skydda hennes mänskliga liv.

Nu visste jag ingenting längre.

Medan jag höll på att drunkna i min egen inre oro, blev jag medveten om en smidig rörelse bredvid mig. Alice, som hade förstått min oro, dansade fram mot Aro för att ge honom sin egen tolkning.

NEJ!

Jag var tvungen att stoppa henne, hålla henne tillbaka med ord eller handlingar. Men eftersom Alice inte var någon tankeläsare, gled hon förbi mina fingrar med en snabb sväng. Hon hade sett min rörelse på sitt eget sätt. Aros grumliga, fladdrande matta ögon fylldes av ljus när han såg Alice närma sig i spänd förväntan.

Hon nådde hans sida, och de båda höll upp sina händer i samma ögonblick. Aro blundade och sänkte huvudet när deras hud möttes.

Jag bet chockat ihop mina tänder medan jag såg vad han såg i Alice huvud.

Aro tog sin tid. Minnena han valde ut var specifikt relaterade till Alices gåva - allting annat var ointressant och kastades åt sidan. Det var Alice första minne från när hon vaknade upp.. Hennes första vision av Jasper, och sedan hennes andra syner om mig och vår familj.. Ett snabbt storyboard av våra liv började ta form - han såg oss skriva in oss på vår första skola, och vår andra.. Hur vi tog fördelar av Alices syner och alla hemliga samtal som jag och Alice hade delat.. Och sen såg han Bella. Min kära Bella såg söt ut genom Alices kärleksfulla ögon när hon såg våran relation växa, och hennes visioner om oss började ta form..

Plötsligt skyndade han sig, han var angelägen om att få den informationen han ville ha nu. Jag såg bara glimtar av Alice separation från Bella och mig själv - en vägskylt där det stod "Biloxi" på.. En övergiven byggnad i utkanten av en livlig stad.. Och sedan var vi nästan här, skyndandes mot Volterra, och Alices visioner hade förändrats. En minut var Bellas liv i fullständig kaos, och nästa..

Och nästa. Alice gamla vision om Bella som en stark, vacker nyfödd vampyr var tillbaka på platsen där den en gång stolt hade stått i förgrunden i hennes sinne. Men den här gången fanns det ingen annan vision. Den här gången dödade jag henne inte.

Det gick inte att ta miste på Bellas öde. Från och med nu skulle det inte avledas. Inte nu.

Bella...

Aro försökte sätta fingret på förändringen, och jag såg med lika stor förväntan som förskräckelse när han krympte ner Alices syn till det ögonblicket jag öppnade mina ögon för henne på torget. Naturligtvis fanns det andra visioner - visioner för oss alla att bli dödade av händerna på hans vakter, till exempel, men det ältade inte Aro. Det var Bellas slutliga öde som var av verklig betydelse, och som det såg ut än så länge så skulle Bella bli en av oss snart.

Jag försökte känna någonting. Vad som helst. Jag tittade ner på hennes nyfikna och levande ansikte, och försökte bara känna någonting. Det spelade ingen roll vad. Bara jag kunde känna något. Fruktan, ånger.. till och med hopp. Men jag var förlamad. Chocken - eller kanske konflikten, var begravd djupt i mitt bröst. I mitt huvud virvlade tankarna, men mina känslor var stilla och tysta.

Den Bella i Alices vision liknade den Bella som stod vid min sida, men vilken ville jag ha? Jag visste redan svaret: Det spelar ingen roll. Så länge det var Bella, skulle jag vilja ha henne. Men fanns det ingen chans att jag kunde rädda hennes själ?

Aro öppnade ögonen, och han flinade ogenerat på min systers lättade ansikte.

"Så fascinerande!"

Han ropade med spänning, och skrattade.

Alice log torrt.

"Det var roligt att höra"

Aro skakade på huvudet i beundran och förundran.

"Att se vad du har sett,"

Aros röst var glad.

"Särskilt sådant som inte har hänt än"

Han skakade på huvudet igen.

"Och som kommer att hända"

Alices försäkran var lugn och övertygande.

"Ja, ja"

Aro höll med, medan hans huvud fortfarande gick igenom de nya uppgifterna han hade samlat från Alices tankar.

"Det är förutbestämt! För all del, inga problem"

I sitt tillstånd av spänning, kunde inte ens Aro inse att saker och ting kunde förändras. Jag, å andra sidan, letade desperat efter det svar jag ville ha.. Det sätt att rädda min Bella från undergång.

"Aro"

Caius gnällde, och han lät mer som en fem-årig pojke än som en av de äldre i Volterra. Även Jane stack underläppen i ett barnsligt uttryck och Felix hm-ade sorgligt.

"Bli inte arg, kära Caius. Tänk på möjligheterna. De ansluter sig inte till oss idag, men vi kan alltid hoppas på framtiden. Tänk dig vilken glädje unga Alice skulle skänka vårt sällskap... Och jag är förfärligt nyfiken på hur Bella kommer att bli!"

Jag kunde inte uppbringa tillräckligt med energi för att känna mig orolig över dessa sanningar i Aros närvaro. Jag nålades fortfarande på plats av vad jag hade sett genom Alice ögon. Fanns det verkligen inget hopp? Skulle allting jag göra föra Bella till samma hemska öde som jag själv hade genomgått? Hade mina egna själviska beslut att behålla henne förseglat hennes framtid, eller kan hon fortfarande räddas?

Edward...

Alice gnällde nästan barnsligt.

Sluta lek med mina visioner.. Jag måste koncentrera mig..

"Så vi är fria att gå nu?"

Nu när Aro åtminstone var riktigt övertygad, kunde jag se att vår väg var klar för flykt. Vi kunde lämna Volterraoch vara hemma i Forks inom 24 timmar.

Forks. Hem. Vad jag har saknat det. Mer än vad jag trodde var möjligt. Forks hade inte bara Bella, utan också minnen - de lyckligaste ögonblicken i mitt liv fanns i den lilla obetydliga staden. Jag kände de första riktiga vågorna av lycka skölja över mig när jag tänkte på dessa minnen. Jag skulle komma hem.

"Ja visst"

Aro var vänlig.

"Men kom och hälsa på igen. Det har varit förtjusande!"

"Och vi kommer att hälsa på er"

Caius varnade, och hoppet jag hade känt skingrades omedelbart.

"För att försäkra oss om att ni uppfyller er del av avtalet. Jag skulle inte vänta för länge i ert ställe. Vi erbjuder inga andra chanser"

Jag ryste. Jag brydde mig inte om att läsa hans tankar, hans ord var hotfulla nog. Jag nickade snabbt en gång. Det skulle inte vara en bra idé att säga emot.

Caius flinade, och drog sig tillbaka till Marcus.

Marcus...

Den förkrossade mannen höjde inte sin blick för att möta mina ögon. Jag kände en annan våg av medlidande när jag fångade den riktning hans funderingar hade tagit honom i. Den långa böljande kvinnan med stora varma ögon, alltid med ett leende på läpparna..

Ett långt, nedvärderande stön väckte mig ur mina tankar. Vakterna började bli hungriga.

"Åh, Felix,"

Aro suckade och log.

"Heidi kommer vilket ögonblick som helst. Tålamod"

Felix stönade igen, och såg mot flickan vid min sida med en längtan som var för mycket för min smak. Hans tidigare fantasier vimlade både genom hans tankar och mina.

"Hmm. Då är det bäst att vi ger oss av så snart som möjligt"

Jag pratade snabbt. Inte nog med att jag inte ville att Bella skulle vara här när dessa vampyrer gav efter för den hunger som de hade undertryckt sedan hon kom hit - jag hade sett i deras tankar vad kvällens måltid skulle bestå av. Detta skulle vara en fest för att fira festivalen som hölls i staden. Och det var inte något jag skulle vilja att Bella skulle bevittna.

"Ja, det vore nog klokt"

Aro gillade inte tanken på att hans nya pris kunde massakreras så snart.

"Olyckor kan hända. Men var snälla och vänta därnere tills det blir mörkt"

"Givetvist"

Jag svarade snabbt, även om mitt hjärta föll vid tanken på att tillbringa längre tid i det här helvetet. Men jag visste att Aros förslag var klokt. Hur skulle vi kunna komma ut från staden medan solen fortfarande sken så starkt på himlen?

"Och här,"

En idé hade tagit form i Aros sinne och han vinkade åt Felix.

"Ta den här, så är du inte fullt så uppseendeväckande"

Han hade tagit av Felix den långa gråa kappan. Felix sa ingenting, men hans sinne var plötsligt fullt av rädsla. Vad betydde det? Var han avskedad? Ilska flög upp och han stirrade på mig med oförställt hat medan Aro kastade den dyra kappan till mig.

Jag motstod lusten att rulla ögonen medan jag svängde med kappan och satte på mig den. Jag kunde inte låta bli att notera att Aro medvetet hade valt en som skulle passa mig perfekt, och den glädje som steg i Aros tankar kunde ha presterat som en glädje som skapats av Jasper.

"Den klär dig"

Aro sjöng glatt ut orden.

Jag skrattade bara med mörka nöjen åt hans entusiasm.

Åh.

Alice ögon blev stora av oro.

Edward, vi har inte tid. Heidi kommer..

Mitt nöje dog plötsligt och jag tittade bakåt medan steg började klinga bakom oss. Pratet av engelska turister närmar sig sakta med säkert kammaren.

"Tack Aro"

Jag la min arm runt Bellas midja.

"Vi väntar därnere"

Aro vinkade med en hand mot Demetri, och vakten förstod direkt hans order.

Demetri följer med er ut.

Aro tyckte om att kommunicera med min gåva.

"Farväl mina unga vänner!"

Sjutton sekunder kvar, Edward. Vi måste gå.

"Kom, vi går nu"

Jag styrde Bella mot dörren som Demetri hade vinkat mot.

Alice gick med oss, som en skyddsmarkering på Bellas andra sida. Alice räknade ner sekunderna i sitt huvud och turisternas röster närmade sig.

"Inte tillräckligt snabbt"

Några vällande turister sa menlösa kommentarer från andra sidan dörren. Jag kunde höra deras hjärtslag, känna doften av deras upphetsning.

Vi var försenade.

Besättningen av turister anlände för avlivning, och vi hade kommit därifrån försent. Nu skulle Bella se den sanna naturen av vår sort.. Jag kunde bara hoppas att hon skulle tillåta mig att be om förlåtelse igen innan hon ville att jag skulle försvinna.

"Välkommen, gäster!"

Aro ropade ivrigt till turisterna som började komma in i rummet.

"Välkommen till Volterra!"

Ett amerikanskt par trängde sig igenom de gamla dörrarna och log oroligt mot honom. Till svar nästan strålade han, samtidigt som han andades in deras dofter. Ännu fler turister staplades in i rummet och doften blev överväldigande.. De måste vara fyrtio, kanske till och med femtio, och deras kroppar glödde färskt i det dunkla rummet.

En kvinna i synnerhet utmärkte sig från folkmassan.

Hon var väldigt liten - bara lite större än Alice - men också väldigt gammal. Klänningen var gammaldags och för omodern för den här tiden. Hon såg ut att kunna vara en resande, eller kanske en siare kvinna. Hennes hud var svart och sträckte sig över hennes ben, och hennes långa gråa hår hängde på ett egendomligt sätt ner från hennes huvud, som för att blotta halsen ännu mer.

"¡Raúl!"

Hon skrek.

"Raúl … Perdone, pero por favor, ¿Ha visto a Raúl?" Raúl... Förlåt, men har någon sett Raúl?

Hon såg sig nervöst omkring och sökte efter hennes Raúl, och märkte kanske för första gången, något som de andra ännu inte insett.. mörkret.. kylan... de bleka, hungriga varelserna i skuggorna.

"Esa gente no es gente" Dessa människor är inte människor.

Hon gnydde, och drog sakta ett rakblad inifrån vecket i hennes klänning.

"¡Ellos son los hijos del demonio! Frío...tan frío...¡Ellos pertenecen a la muerte misma! Oh señor, ¡Esta habitación! ¡Esta habitación apesta a muerte! Señor ten piedad...Señor perdona … Raúl! Raúl! ¿Alguien ha visto a mi Raúl?!" De är barn till djävulen! Kallt... så kallt.. De hör till döden själv! Åh Gud, det här rummet! Detta rum luktar död! Herre, förbarma dig.. Gud förlåter.. Raúl! Raúl! Har någon sett min Raúl?!

Jag märkte att Bella hade vänt sig för att titta på kvinnan, och jag tryckte hennes ansikte mot mitt bröst. De sista ord från ett offer var inte något jag ville att hon skulle höra, oavsett om hon förstod språket eller inte.

Men Bella darrade mot mitt bröst, och jag var rädd att hon redan förstod alldeles för mycket.

"Padre nuestro, que estás en los cielos, santificado sea tu nombre," Fader vår som är i himmelen, helgat varde ditt namn..

Kvinnan fortsatte be, hennes ord strömmade fortfarade ut skräckslaget.

"Santificado sea tu nombre … santificado sea tu nombre … venga a nosotros tu reino …" Helgat varde ditt namn... helgat varde ditt namn... ditt rikte...

En enorm engelsk turist snubblade och slog till den gamla kvinnan - Natalia - från sidan. Radbandet gled ur hennes händer och hon skyndade sig och fånga det igen och höll sedan ett hårt grepp om det. Om hennes tro var sann, kunde hon hindra sitt öde med hjälp av det.

"¡Raúl!"

Hon skrek ut hans namn en gång till. Vem var Raúl? En man eller en son? Hennes tankar var för panikslagna för att jag skulle kunna vara säker.

Kom, Edward!

Det tog några sekunder innan jag uppfattade Alices rop på mig i tankarna. Men när jag gjorde det knuffade jag mig igenom gången, fortfarande med Bella tätt mot min sida. Alice följde snabbt efter oss och hennes ansikte var dystert.

Vi måste gå! De kommer börja väldigt snart. Så fort som Heidi kommer borde vi gå... Demetri kommer att föra oss bort härifrån.

Jag gav henne en skarp och tacksam nick och tittade genom den utsmyckade korridoren efter denna Heidi som jag hade hört så mycket om. Jag behövde inte söka länge - de sista turisterna hade gått igenom dörren och nu var det bara en kvinna som stod nyfiket framför oss. Demetri visslade bakom oss och hon blinkade åt honon - rörelsen gjorde att de blå kontaktlinserna lossnade och hennes röda iris syntes.

Jag drog ihop näsan i avsmak medan jag såg på henne. Detta var ingen skönhet. Detta var ett försök att ansluta sig till den gemensamma men dåraktiga tro att en kvinna klädd i en minikjol och en tajt t-shirt skulle vara önskvärd.

"Demetri,"

Hennes röst var sammetslen och låg. Demetris tankar sviktade, ögonen drogs till hennes lår, och med svårighet tvingade jag mig själv att inte strypa honom där han stod. En massaker var påväg att ske bara några centimeter från Bella, och vi blev försenade för att Demetri ville flirta?

"Fin fångst"

Han log brett åt de löjliga kläder som Heidi bar. Hon log tillbaka, fascinerades av hans godkännande.

"Tack. Ska du inte vara med?"

Demetri suckade och andades längtansfullt in den söta doften.

"Jag kommer snart. Spara några åt mig"

Jag väntade inte på att höra Heidis svar, medan jag trängde mig förbi henne. Hon gick iväg med en nyfiken blick på Bella, men vi var redan halvvägs nere i korridoren när jag hörde dörren stängas. Trots att jag gjorde allt jag kunde så lyckades jag inte stänga ute de sista orden från den intuitiva spanska kvinnan bakom oss.

"Libranos de todo mal," Fräls oss från ondo..

Hon bad tyst, men Herrens bön skulle inte kunna hjälpa henne nu. Jag kunde bara hoppas att hennes himmel skulle vara lika lycklig som min hade varit.

"Libranos de todo mal," Fräls oss från ondo..

Jag klamrade Bella hårdare mot mitt bröst medan Natalia klamrade sitt radband allt hårdare mot sin hals.

"¡No! ¡No!" Nej! Nej!

Hon skrek, och genom hennes tankar såg jag Heidi gripa tag i hennes arm med ett flin.

"¡Raúl! Raúl, mi amor, ¿Dónde estás?" Raúl! Raúl, älskling, var är du?

Skrik och gråt steg i luften, och jag hörde en mjuk slamra när vi svängde i hörnet av korridoren. I Natalias tankar och ögon kunde jag se radbandet falla till golvet.

Inte ens en sekund senare, färgade den första droppen blod den heliga skogen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Sandra353 - 18 okt 09 - 21:00- Betyg:
Vädligt jättte bra. Oh jag har längtat efter den här delen :)
Längtar till nästa del. Hälsa till henne
Timsann - 17 okt 09 - 20:33- Betyg:
bra att du skriver en sån lång del :) jag loggades till och med ut när jag läste den för att den var så lång xD
längtar till nästa!^^
jerra - 17 okt 09 - 19:19- Betyg:
Usch! Men såå bra!
kiww - 17 okt 09 - 16:42- Betyg:
Äntligen en ny del, har väntat på det haha. Riktigt bra :)

Skriven av
Evvi
17 okt 09 - 16:24
(Har blivit läst 312 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord