Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[TwilightFF] - Esmes happy eternity. One-shot.

En till oneshot, ur Esmes POV. Innehåller hennes tankar genom hela bokserien.. Och innan, när hon var människa.
Hoppas ni gillar den, kommentera :D:D



När jag förlorade min son, min lilla pojke, kändes det som att hela världen rasade under mina fötter. Jag trodde att jag aldrig skulle bli lycklig igen. För, hur skulle jag kunna bli det? Min son var död. Borta. Jag skulle aldrig få se honom igen. Jag skulle aldrig få höra honom skratta eller se honom se. Jag skulle aldrig uppfostra honom från en bebis till ett barn, och sen från ett barn till en man. Jag hade så många planer för vårat liv. Vi skulle ha blivit en lycklig family, och han skulle varit en bra man. Även om han bara var några dagar gammal, kunde jag se hela våran framtid tillsammans. Jag kunde se honom som en man, med en vacker fru. Jag ville även bli farmor någon dag. Jag kunde redan se mina barnbarn springa runt i våran trädgård.

Men så hände det. Min son dog. Min son togs ifrån mig. Och varenda plan jag hade för vår familj, gick i spillor. Jag kunde inte se meningen med livet längre. Varför skulle jag leva utan min son? Så, jag gjorde det. Jag hoppade från en klippa. Jag trodde att mitt liv var över. Att jat var död. Och jag var glad, för jag trodde att jag skulle till himlen. Jag skulle få vara med min son igen. Han skulle få vara i sin mammas famn igen, där han hörde hemma.

Och då.. hittade Carlisle mig, och han räddade mig. Han gav mig livet tillbaka.

Jag var aldrig arg på honom för det han gjorde. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag hade aldrig sett någonting vackrare.

I början av mitt nya liv, tänkte jag på min son hela tiden. Carlisle hade berättat att jag skulle förlora mitt mänskliga minne med tiden, och jag visste att han hade rätt. Allting från mitt mänskliga liv var redan väldigt suddigt. Och jag ville inte glömma honom, min son. Han söta ansikte, blåa ögon, lilla näsa och munn.. Hans bruna hår, hans små händer och fötter.. Han var så vacker. Jag kan fortfarande se honom tydligt i mitt huvud. Även om jag inte tänker på honom lika mycket längre.

Men Carlisle gav mig inte bara en annan chans att leva ett lyckligt liv. Han gav mig också e son, Edward. Den 17åriga pojken som hade varit döende i spanska sjukan, som hade förlorat sina föräldrar. Edward, som Carlisle hade räddat från döden, innan han räddade mig.

Jag har alltid sett Edward som min son. Han hjälpte mig att komma över förlusten av min lilla pojke. Han hade gett mitt liv en mening igen. Edward hade förlorat sina föräldrar, och jag hade förlorat min son. Så han blev min son, och jag blev hans mamma. Jag kunde inte bli mer lycklig. Jag hade en underbar man och son.

Tio år efter Edwards förändring, lämnade han oss. Han var borta i några år, och jag saknade honom fruktansvärt mycket. Jag visste att Carlisle saknade honom också. En del av våran familj var borta. Men jag visste att han skulle komma tillbaka, när han var redo. Och det gjorde han, och ännu en gång kunde jag inte bli lyckligare. Eller, det var vad jag trodde.

Några år senare hittade Carlisle Rosalie. Hon hade nästan blivit dödad av hennes fästman och hans vänner. När jag såg den stackars flickan.. Det gjorde mig så ledsen. Carlisle bestämde sig för att rädda henne, även om Edward tyckte att han hade blivit galen. Men han var bara en far som ville att hans son skulle bli lycklig. Ja, han trodde att Edward och Rosalie kunde bli ett par, men de passade helt enkelt inte ihop. Inte någonstans. De har alltid sett varandra som syskon, aldrig något mer. Jag fick iallafall min dotter. Och jag trodde att mitt liv var komplett.

Men sen fann Rosalie sin själsfrände Emmett. Jag var så glad för hennes skull, för hon hade varit så obekväm med det här livet. Hon var olycklig. Hon hade alltid velat ha barn, precis som jag, men hon visste att det var omöjligt för någon av oss att få det. Så jag trodde och hoppades att Emmett kunde göra min dotter lyckligare. Och det gjorde han. Han gjorde faktiskt hela familjen lyckligare. Förutom att han alltid har varit en skämtare som alltid kunnat få en skratta, så fick Edward en bror, och Carlisle och jag fick ytterliggare en son.

Jag skrattar alltid när jag tänker på hur jag fick min nästa dotter och son. Alice och Jasper. Edward och Emmett var och jagade, och de bara dök upp. Alice kunde berätta allting om oss innan hon bara frågade vilket rum hon kunde flytta in i. Hon valde Edwards rum och lämnade hans saker i garaget. Han blev så rädd sen när han kom hem. Men han lärde sig snabbt att älska Alice som en syster och de har varit bästa vänner sen dess.

Vi var sju nu, men det kändes som om någonting saknades. Jag hade Carlisle, och han hade mig. Rosalie och Emmett hade varandra, och Alice och Jasper också. Men Edward var ensam. Jag tyckte så synd om honom. Tack vare hans gåva visste han precis hur mycket vi älskade våra partners. Han kände kärleken vi kände för varandra genom våra tankar, men han kände aldrig själv den kärleken. Han sa att det var okej, att han trivdes bättre ensam. Han har alltid tyckt att han varit ett monster. Och ingen vill vara med ett monster, ingen kan älska ett monster.

Jag trodde att kanske.. kanske hade han varit för ung när Carlisle räddade honom. Kanske skulle han fortsätta vara ensam, föralltid. Jag hade förlorat mitt hopp om att hitta någon för honom. Och det krossade mig nästan. För jag kunde se någonting i Edwards ögon, som ingen annan kunde se. Genom mina mamma-ögon, kunde jag se att han led.

Och så kom Bella. Och hon förändrade allting. Jag kunde se kärleken och lyckan i min sons ögon när han tittade på den där vackra flickan. Det var aldrig någon tvekan om deras kärlek för varandra. För Bella sken likt en sol i Edwards närvaro, hon också. Och när Edward blev kär i Bella, blev hela familjen det också.

Bella fyllde arton den 13e september 2005. Och Alice ville ha en stor fest för att fira henne. Även om Bella inte ville, så kom hon till vårt hus med Edward på kvällen. Alice hade fixat allting. Ljus, rosor, en enorm tårta.. Och vi hade presenter till henne. Bella hade sagt till oss att hon inte ville ha några presenter, men vi hade inte lyssnat på henne. Den där kvällen, som Alice hade planerat så perfekt, slutade nästan på det värsta sättet. Ett enkelt skärsår från ett papper, och vi alla ville döda henne. Jag ville döda henne. Jag ville ha hennes blod. Min dotters blod. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna förlåta mig själv. Även om jag hade lättare att kontrollera mig själv, än vad Jasper hade. Tack vare Carlisle och Edward, hände ingenting. Och Bella överlevde.

Edward mådde så dåligt på grund av det. Han kunde inte tänka på någonting annat än att han och hans familj nästan hade orsakat Bella hennes död. Han var den gamla Edward igen, men vi trodde att det skulle bli bättre om vi bara lät det ta tid. Men då sa han det, de orden jag aldrig ville höra. Han ville att vi skulle flytta - ifrån Bella. Han ville att vi skulle lämna vår dotter/syster/bästa vän kvar i Forks och flytta. Han ville lämna hans livs kärlek, hans andra halva. Allting krossades den dagen. Det kändes som när jag hade förlorat min lilla pojke för så många år sen, men den här gången hade jag förlorat min dotter. Och min son förlorade sitt liv.

Vi såg inte så mycket av Edward på väldigt länge. Han ville inte vara i närheten av oss när han led så mycket som han gjorde. Han visste att vi alla var sårade och han ville inte att vi skulle vara tvungna att stå ut med hans smärta också. Min stackars pojke. Jag kan inte ens föreställa mig vad han gick igenom. Och Bella, min kära Bella.. Hon trodde att vi inte älskade henne längre. Om hon bara hade vetat hur mycket vi älskade och saknade henne.

Och sen gjorde hon som jag gjorde när jag var människa och hade förlorat det viktigaste i mitt liv. Hon hoppade från en klippa. Jag var på jakt med Carlisle, så jag fick inte veta något. Men när vi kom hem så berättade Rosalie allting för oss - Alice syner, att hon hade åkt tillbaka till Forks, och hittat Bella vid liv. Att Edward hade åkt till Volturi i Italien och att Alice och Bella var påväg för att stoppa honom.

Min korkade son.
Mina modiga döttrar.

Tack och lov kom de hem oskadda alla tre. Och Edward bestämde att vi skulle flytta tillbaka till Forks. Jag hade aldrig varit så lycklig förut. Vi skulle komma hem, och jag hade fått min son och dotter tillbaka. Edward var lycklig igen. Vi var en familj igen.

Fler hemska saker hände, men Edward lämnade aldrig Bella igen. Han tänkte aldrig ens tanken på att göra det. Alice hade lovat Volturi att Bella skulle bli vampyr när de var i Italien, för annars skulle inte de ha fått komma hem. Och om du lovar Volturi en sak - är det bäst att du håller det. Edward gillade det inte, men det var vad Bella ville.

Bella har varit vampyr i tre år nu. Hon är ännu vackrare än förut. Och som pricken över i:et i "livet", har Bella och Edward blivit välsignade med en dotter.

Hon heter Renesmee Carlie Cullen. Hon är tre år nu, även om hon ser ut att vara sju år. Hon är väldigt vacker, precis som sin mamma. Hon har Bellas mänskliga bruna ögon, Edwards bronsfärgade hår och Charlies lockar. Hon är väldigt modig, talangfull, intelligent, underbar och så mycket mer. Hon är väldigt unik, nästan en av sin sort. Och jag älskar henne med varenda del av min kropp, precis som hela familjen gör. Hon gör våran familj hel.

Jag fick min man. Jag fick mina barn. Jag fick mitt barnbarn.

Jag fick mitt lyckliga slut. Eller, mitt liv har inget slut. Så, jag fick min lyckliga evighet.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
loppan24 - 15 okt 09 - 21:26- Betyg:
Åhh vad fin, vad bra du skrev :):)
Om du är intresserad av twilight fanfics så kan jag tipsa om mina :)!
Återigen jätte bra novell!
becxa - 15 okt 09 - 17:08- Betyg:
fy fan va...

bra ;ooo
fick gåshud *visar upp*, för den var så bra :o
missan3cute - 14 okt 09 - 21:57
såååå himla bra!!!! awesome!!!
vemvet - 14 okt 09 - 21:27- Betyg:
Fin <33. Du skriver bra.

Bara en liten grej. Enligt boken så hade Renesmee Charlies lockar.
Sandra353 - 14 okt 09 - 19:45- Betyg:
Naaw vad vakert, så unerbart vackert. Mer sånna här noveller till oflket.
Nä men det var verkligen jätte bra (:
aspiration - 14 okt 09 - 19:37
åhh!
Slutet var pricken över i:et :P
izzzzy - 14 okt 09 - 19:16- Betyg:
NAWW, jätte fin!
Jag älskade den här novellen så mycket!!
Skit bra!!!!!!!!!

den förtjänar mer än en 5 ;)

Skriven av
Evvi
14 okt 09 - 16:59
(Har blivit läst 266 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord