[TwilightFF] - För hennes skull. One-shot. |
Här kommer en till översättning av en engelsk novell :P
Den är skriven av samma författare som till den andra "La tua Bella mi amore"
Men det här är bara en oneshot, men den är också ur Edwards POV, i NM.
Men det här är när han lämnar Bella..
Läs och kommentera :D
Förresten så tackar hon för era tidigare kommentarer :)
Jag hade inget val första gången jag dog. Det var antingen en evighet som levande död, eller en långsam och plågsam död medan spanska sjukan brände genom min kropp.
I slutet hade det valet inte varit mitt.
Andra gången jag dog, hade jag ett val. Jag skulle antingen skada henne eller mig. Jag valde mig. Jag förstörde mitt eget liv för Bellas säkerhet, för att skydda hennes mänsklighet.
För hennes skull.
"Följ med mig på en promenad"
I tre dagar hade jag övat för att få fram den här känslolösa tonen i min röst.
Hon svarade inte, men tog min hand när jag sträckte ut den mot henne för sista gången. Känslan av hennes varma mjuka hud under mina egna döda händer.. Hon gick långsamt, snubblade över något medan jag drog henne med mig. Jag önskar att jag kunde vara försiktigare med henne, men jag ville att hon skulle skynda sig. Jag ville bara få det överstökat. Klippa alla band, medan jag hade saxen i handen.
Efter några sekunder gav jag upp. Jag ville ha henne inom synhåll från Charlies hus, intalade jag mig själv. Naturligtvis var det inte det verkliga skälet till att jag stannade. Nej, den verkliga anledningen till att jag inte kunde förmå mig själv att gå ett steg till, var för att jag visste hela tiden att när vårat samtal var slut så skulle jag gå ensam tillbaka. Utan henne.
Min plan var enkel: jag skulle hålla mig till sanningen. Jag skulle vara ärlig. Jag skulle inte låta henne se hur svårt det är för mig. Det var det jag upprepade i mitt huvud när jag stannade och lutade mig mot ett träd i utkanten av skogen. Jag funderade på vad jag skulle säga, och försökte hindra mig själv från att tänka på smärtan. Jag hade en roll att spela. Jag kunde inte låta min kärlek till henne stå i vägen för det här. Hon förtjänade så mycket bättre.
"Okej, vi måste prata"
Hennes röst hade en hård men samtidigt förväntansfull ton, med en antydan av hennes bedårande lekfulla ilska. Jag försökte att inte tänka på det faktum att det syftade på mig den här gången. Jag öppnade min munn för att säga någonting, men fann mig själv andas in hennes underbara doft istället. Den brände min hals och mina lungor.. en sista gång.
"Vi ska flytta, Bella"
Med hennes doft på mina läppar var de fyra orden det enda jag kunde få fram för tillfället. Jag svor inombords eftersom jag bara hade vräkt det ur mig sådär.
"Varför nu? Ett år till så-"
"Det är dags, Bella"
Jag avbröt henne snabbt, för att inte låta hennes protester påverka mitt beslut. Men hon verkade inte protestera... Hade hon redan accepterat att vi skulle sluta såhär? Eller älskar hon mig inte lika mycket som jag älskar henne?
Det spelade ingen roll. Oavsett hennes känslor för mig, visste jag att jag fortfarande älskade henne. Och var det verkligen inte bättre såhär? Skulle hon inte kunna börja om lättare om hon inte älskade mig överhuvudtaget?
Det var det jag försökte intala mig, även om det fortfarande gjorde ont.
"Hur länge till skulle vi kunna stanna i Forks?"
Jag fortsatte, medan jag gjorde allt för att smärtan inte skulle synas i mitt ansikte.
"Carlisle ser knappt ut som trettio, och påstår sig vara trettiotre nu. Vi måste hur som helst börja om på nytt snart"
Oberoende av det faktum att jag älskar dig. Oberoende av det faktum att jag bara flyttar från Forks för att befria dig från det här livet. För att skydda dig.
Medan jag pratade förändrades någonting i hennes ögon. Hennes lekfulla raseri och beslutsamhet krympte. Det som ersattes var två känslor som jag aldrig ville se i min Bellas ansikte - ångest och rädsla.
"När du säger vi.."
Hon viskade bara orden, och ångesten sipprade in i hennes röst. Jag fick anstränga mig så mycket jag kunde för motstå frestelsen att omfamna henne.
"Så menar jag min familj och mig"
Hon skakade på huvudet, fram och tillbaka i förnekelse. Jag insåg att hon hade missförstått, hon trodde att jag menade att hon skulle komma med mig. För en gångs skull slösade jag inte bort tid genom att fundera över vad hon tänkte på. Jag stirrade bara på hennes ansikte, medan jag önskade att det hon trodde att jag menade var sant.
"Okej. Jag följer med er"
Snälla. Snälla, följ med mig.
"Det går inte, Bella"
Jag skakade på huvudet, fortfarande med blicken på hennes ansikte. Memorerade det.
"Dit vi ska... Det är inte rätt plats för dig"
"Där du är, är rätt plats för mig"
Jag önskar att det var det.
"Jag är inte bra för dig, Bella"
Det var bara ren sanning. Jag var inte bra för henne. Hon förtjänade bättre.
"Var inte löjlig,"
Hon protesterade, precis som jag vetat att hon skulle göra.
"Du är det bästa i mitt liv"
"Min värld är inte för dig"
Håll dig till sanningen. Var ärlig. Låt henne inte se hur svårt det här är för dig.
"Vad som hände med Jasper - det var ingenting, Edward! Ingenting!"
Hon bad, och hennes vackra ansikte såg eländigt ut. Jag var tvungen att påminna mig själv att inte röra henne, trösta henne. Att prata lugnt medan jag svarade.
"Du har helt rätt. Det var bara vad man kunde vänta sig"
"Du lovade! I Phoenix lovade du att stanna!"
"Så länge det var bäst för dig"
Jag avbröt henne med ännu en sanning. Jag hade lovat att stanna hos henne, men så länge det var bäst för henne. Och det var det inte längre. Jag var en enda stor fara för henne.
"Nej! Det här handlar om min själ, eller hur?!"
Hon skrek nu.
"Carlisle berättade om det där, och jag bryr mig inte, Edward. Jag bryr mig inte! Du kan ta min själ. Jag vill inte ha den utan dig - den är redan din!"
Åh, om hon bara visste.. Om hon bara visste hur nära det var att jag höll med henne. Att acceptera hennes erbjudande och ta hennes själ ifrån henne föralltid. Jag kunde aldrig neka henne saker som hon bad mig om. Det var åtminstone väldigt svårt.
Men hon bad inte för sig själv. Det gjorde hon aldrig. Hon bad om någonting som bara jag ville. Och jag skulle inte ge efter för mina egna själviska önskningar.
För hennes skull, påminde jag mig själv.
Ja. Det var för hennes skull som jag stod i skogen, och döljde smärtan i mitt ansikte med en svart och död mask. Det var för hennes skull som jag hade skickat iväg min familj långt bort från Forks. Det var för hennes skull som jag skulle dö. Det var för hennes skull som jag skulle begå den värsta formen av hädelse.
"Jag vill inte att du ska följa med mig, Bella"
Det var för hennes skull som jag sa att jag inte älskade henne längre.
"Du... vill.. inte... ha mig med?"
"Nej"
Klippa alla band. En kniv i mitt hjärta. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde ett litet sår i hennes finger, bli till ett stickade raseri, en tortyr jag inte kunde fly ifrån?
"Det förändrar ju saker och ting"
Hon pratade lugnt.
Jag kunde inte se henne i ögonen längre. Jag tålde inte att hennes röst kunde vara så lugn efter det jag hade sagt till henne. Det var ju så osant som något någonsin kunde bli!
Jag kunde inte höra henne prata så rationellt efter att jag hade sagt till henne att jag inte älskade henne. Gjorde det mig till ett monster? Att jag ville att hon skulle lida för att jag ljög om att jag inte älskade henne. Ja. Ännu ett skäl till varför hon förtjänade så mycket bättre.
Lugna ner dig. Låt henne inte se hur svårt det här är för dig, intalade jag mig själv ännu en gång.
"Jag kommer naturligtvis alltid att älska dig.."
I ett ögonblick av verklig dumhet började jag återgå tillbaka till mina ursprungliga planerade ord.
"..på sätt och vis. Men det som hände häromnatten fick mig att förstå att det är dags för en ändring. För jag är.."
...så kär i dig att jag är villig att låta dig gå.
"..trött på att låtsas vara någonting jag inte är, Bella. Jag är inte mänsklig. Jag har låtit det här pågå alldeles för länge, och det är jag ledsen för"
Det var jag. Så, så ledsen. Om jag bara hade lämnat henne den där första natten i hennes rum där jag hade insett att jag älskade henne. När jag hade insett att jag måste lämna henne. Om jag bara hade lämnat henne innan hon älskade mig tillbaka...
"Var inte det"
Hon viskade fortfarande.
"Gör inte såhär"
Men det var försent. Jag hade redan gjort det.
"Du är inte bra för mig, Bella"
Jag ljög och orden fick min mage att vända sig i smärta. Om hon bara visste hur perfekt hon var för mig, på alla sätt och vis. Hur hon hade förvandlat mitt mörka liv till världens lyckligaste, någonsin. Hur min värld skulle vara helt fri från allt värdefullt när hon lämnade det. Hur meninglöst det skulle bli för mig att leva utan henne.
Jag bet ihop tänderna för att hindra mig själv från att säga de ord som hotade att brista ut ur min mun..
Bella!
Jag ville skrika ut hennes namn.
Bella, jag älskar dig. Bella, snälla låt mig inte gå.
Snälla, låt mig inte gå...
"Om det verkligen är vad du vill"
NEJ!
Jag visste att det var det enda ordet som jag skulle kunna säga om jag tillät mig själv att prata, så jag nickade bara. En nick, och jag hade samtyckt till min död. Från det ögonblicket var jag inte riktigt levande. Jag var en skugga av det jag hade varit i Bellas närvaro.
Bella hade gett mig livet tillbaka. Så många decennier efter mitt hjärta hade slutat slå, hade hon fått det börja röra sig igen. Hon hade väckt det till liv.
Nu, med en nickning, tystnade det. Kallt, dött och smärtsamt. Jag underade om smärtan skulle försvinna när jag inte längre kunde se henne. Hur kunde hon tro mig? Hur kunde hon låta detta hända?
Be mig, Bella. Be mig stanna. Snälla, snälla be mig att inte gå. Jag skulle aldrig neka dig om du bad mig.
Jag kunde inte röra mig. Min kropp var förstenad. Genom dimmig smärta i mitt hjärta insåg jag att det var en sak jag måste göra innan jag bröt ihop fullständigt. Jag var tvungen att gå.
"Men jag skulle vilja be dig om en tjänst, om det inte är så mycket begärt"
Jag var tvungen att fortsätta titta på henne. Det här kunde vara sista gången jag såg det där ansiktet. Hennes vackra ansikte. Det vackraste ansiktet som någon någonsin skådat.
Nej. Inte kunde vara. Skulle vara.
Hennes ansikte var vridet av smärta, så som mitt ansikte skulle vara om jag hade låtit mig själv visa mina känslor. Vad jag längtade efter att få röra vid hennes hud, för att ta bort rynkorna i hennes panna.. kyssa henne hejdå ordentligt.
Medan jag pratade, tittade hon upp för att låta sina ögon möta mina. Tårarna som läckte ut genom dem kunde inte dölja den vackra bruna färgen, och för ett ögonblick tillät jag mig själv att vara de tårarna. Jag dränkte mig i hennes ögon, jag lät dem dra ner mig i deras djup, lät dem skölja bort smärtan som brände inuti mig.
Hon såg. I en oändlig bråkdel av en sekund lät jag henne se hur mycket smärta det här orsakade mig.
Jag gömde snabbt mitt ansikte bakom masken igen, medan jag väntade på hennes svar.
"Vad som helst"
Vad som helst?
Följ med mig Bella. Rädda mig från mig själv. Snälla.
"Gör inget ansvarslöst eller dumt. Förstår du vad jag menar?"
Den själviska delen av mig hoppades att hon förstod. Förstod att jag frågade henne det här eftersom hon är min värld, eftersom jag fortfarande älskar henne.. För om jag får henne att skada sig själv är jag verkligen värd den här smärtan. Då var jag värd att leva i det helvete som jag kommer få leva i utan henne.
Hon nickade, och den där nickningen gav mig hopp. Jag kunde se i hennes ögon att hon verkligen menade det. Gud, de där ögonen.. Hur skulle jag kunna överleva en dag utan dem?
Jag skulle inte överleva. Det visste jag. Men min smärta spelade ingen roll, så länge hon var i trygghet. Bara tanken på hennes trygghet, fick mig själv hålla tyst ännu en gång.
"Jag tänker förstås på Charlie"
Jag tänker på mig själv, Bella. Jag är lika självisk, som alltid.
"Han behöver dig. Var rädd om dig - för hans skull"
Jag behöver dig. Var rädd om dig - för min skull.
"Jag lovar"
Hon nickade igen, och sanningen fanns fortfarande i hennes ögon. Jag visste att hon skulle hålla det här löftet. Jag kunde dö i frid nu. Men jag skulle lova henne en sak tillbaka, en sak som säkertligen skulle döda mig om jag höll det. Men jag skulle hålla det.
För hennes skull.
"Och jag ska lova dig någonting i gengäld"
Jag sa orden så långsamt som möjligt, så jag kunde stanna hos henne längre.
"Jag lovar att det här blir sista gången du ser mig. Jag tänker inte komma tillbaka. Jag tänker inte utsätta dig för något liknande igen. Du ska få fortsätta med ditt liv utan att jag blandar mig i det. Det kommer att bli som om jag aldrig har existerat"
För hennes skull, påminde jag mig själv igen medan smärtan hotade att överösa mig över de sista orden jag sagt. Jag ville inte att hon skulle glömma mig. Jag ville att hon skulle komma ihåg mig, vilja ha mig.. Föralltid.
Snälla, Bella. Snälla. Få mig stanna. Be mig igen. Bryt ner min fasad och få mig berätta sanningen. Behåll mig hos dig. Trösta mig. Håll om mig..
Hennes knän började skaka och jag längtade efter att göra precis det - hålla om henne. Hennes hjärta slog fortare än normalt, och jag visste att det var en reaktion på mina sista ord. Jag ansträngde mig ytterliggare en gång för att samla mig. Jag var tvungen att trösta henne med ord, inte handlingar. Jag skulle påminna henne om hur lycklig hon är, att hon ganska enkelt skulle glömma mig. Hon kunde gå vidare. Hon kunde leva.
"Oroa dig inte,"
Jag försökte låta mjuk, jag ville lugna ner henne.
"Du är människa - ditt minne är som ett soll. Tiden läker alla sår för din sort"
"Och dina minnen?"
Det lät som om hon hade problem att andas.
"Tja,"
Mina minnen kommer att driva mig till vansinne med längtan och behov.
"Jag kommer inte att glömma. Men min sort.... Vi hittar lätt nya förstörelser"
Jag log hånfullt åt mina egna ord. Ja, oftast hade vi väldigt lätt för att bli distraherade. Så mycket att tänka på med så mycket utrymme att tänka. Men även med allt detta utrymme skulle mina tankar någonsin kunna tänka på något annat än henne? Knappast. Det verkade som om den där "en tanke i taget" var en annan del av mänskligheten som hon omedvetet gett mig.
Jag gick ifrån henne. Jag kunde inte stanna så mycket längre. Jag visste att om jag stannade längre så skulle jag ångra mig.
Ju längre jag stannade, desto mer ångrade jag mitt beslut. Desto svårare blev det att lämna henne.
"Det var nog allt"
Jag önskade att det fanns mer jag kunde säga henne. Som det faktum att jag älskar henne. Som det faktum att jag skulle göra allting jag kunde för att skydda henne mot ondskefulla varelser som James och Victoria.. Men det kunde jag inte, så jag lovade någonting annat istället.
"Vi ska inte besvära dig igen"
Någonting syndes i hennes ögon, och om det var möjligt så såg det ut som att hennes förtvivlan fördjupades. Min gjorde det också, med hennes.
"Alice kommer inte tillbaka"
Hon pratade så tyst att inte ens jag hade hört henne om jag inte hade tittat hungrigt på hennes läppar. Tänk att få kyssa dem en gång till.. Nej.
"Nej"
Jag drog ut på ordet, glad över att ha hittat ännu en ursäkt att stanna hos henne längre, om det så bara var för några sekunder. Även om de sekundrarna skulle få mitt hjärta att explodera.
"Alla är redan borta. Jag stannade bara kvar för att säga adjö"
"Alice är borta?"
Hon viskade, och orden högg i mitt hjärta likt ännu en kniv. Bella älskade Alice. Alice älskade Bella. Vilket gjorde det ännu svårare för mig, eftersom jag orsakade ännu mer smärta för de som jag älskade.
"Hon ville säga adjö"
Hon förtjänade åtminstone att få veta att någon av oss brydde sig.
"Men jag lyckades övertyga henne att det var bäst för er båda att bryta rakt av"
Jag tog såg länge på hennes fina ansikte en sista gång, och tvingade mig själv att motstå frestelsen att bara resa till Volterra nu och be om att få dö. Hennes ansikte skrynklades till av smärtan som speglades i hennes ögon, och vetskapen om att det var jag som hade orsakat det var otroligt smärtsamt. Jag visste att den bilden av henne skulle spöka i mina tankar varje sekund resten av mitt liv. Även om jag på något sätt skulle lyckas överleva utan henne skulle minnet av våran separation driva mig till vansinne. Jag kunde inte dra ut på det längre. Jag var tvungen att gå. Nu. Jag koncentrerade mig på hennes ögon, hennes värme och hennes hjärtslag en sista gång. Jag brände fast dessa detaljer i mitt huvud, så jag kunde minnas den här tjejen - den enda tjejen i världen, den enda tjejen som existerat och som kommer att existera, som någonsin skulle betyda någonting för mig. Ifall jag blev galen skulle jag tänka på henne, för jag visste att minnet av henne skulle ta mig tillbaka till mitt sunda förnuft.
"Adjö Bella"
Adjö, min kärlek. Jag älskar dig, alltid. I all evighet. Jag kommer aldrig att glömma dig. Och när du dör, ska jag göra mitt bästa för att följa efter dig, oavsett hur osannolikt verkar att en avskyvärd varelse som jag skulle kunna följa med en ängel som dig till himlen.
"Vänta!"
Hon kvävde fram orden, och sträckte ut sina armar mot mig.
Jag såg den gesten som ett offer. Hon lät mig komma tillbaka, tillbaka till hennes famn, i himlen. Min himmel. Det fanns ingen Sankt Peter eller grindar, det fanns bara Bellas varma famn, så kärleksfull och tillitsfull.
Kunde jag göra det? Acceptera den här himlen, när jag innerst inne visste att jag hörde hemma i helvetet?
Jag tog ett sista kliv mot henne och tog tag i hennes handleder för att ta ner hennes armar. Med det hade jag stängt portarna, och låst ute mig själv från henns himmel. Föralltid.
Jag kysste hennes panna försiktigt. Jag bad att hon skulle glömma mig snart nog, så hon kunde lyckas med sitt liv.
"Var rädd om dig"
Jag lyckades knappt få fram orden, och andades in hennes doft en sista gång.
Sen sprang jag. Bort från himlen och tillbaka till helvetet, där jag hörde hemma.
|
Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Joseephineh - 6 okt 09 - 15:35- Betyg: | naaw, guud vad bra....
DU ÄR ! :D:D<3333
asso jag gillar dig gryyymp mke för att du översätter de här och så vi får läsa dom :D
stort beröm till hon som skrivit dom,
men mer beröm till diiig som översätter dom från engelska !! :D<3333 | Sandra353 - 5 okt 09 - 19:37- Betyg: | verkligen jätte bra :) oh jag gråter xD Hälsa till henne :D | idacarlsson - 5 okt 09 - 18:01- Betyg: | jätte bra! | idacarlsson - 5 okt 09 - 18:00- Betyg: | jätte bra! | sannyy - 5 okt 09 - 17:25 | den ä så bra! | becxa - 5 okt 09 - 15:05- Betyg: | hon är förbannat bra!
gud! älskade den! <3 | kiww - 5 okt 09 - 14:50- Betyg: | Hon som skrivit den här måste vara duktig :) |
|
|
|