Du tog mina tankar och satte ord på dem. |
Du tog mina tankar och satte ord på dem. Du skrev allt jag sa till dig. Det var det som gjorde dig så speciell. Så unik ifrån alla andra. Du tog vara på vart enda ord jag sa. Jag delade mitt liv med dig. Och jag ångrar att jag aldrig lät dig få dela ditt liv med mig. Det låter underligt, men nu är nu och det har jag lärt mig. Av dig. Med dig pratade jag ut om allt. Om det var något så visste jag att du alltid fanns där. Du lyssnade. Du stöttade. Du frågade. Hjälpte mig genom alla svårigheter och förhinder.
Men det jag inte visste var att du alltid, så fort du kom hem, tog ditt anteckningsblock och skrev ner min historia. Allt jag någonsin sagt till dig stod i det blocket. Miljontals sidor måste det där blocket innehålla. Och mer kunde det ha blivit. Men det är för sent.
Jag hatar mig själv för att jag aldrig frågade. Aldrig stöttade och aldrig lyssnade. Men jag visste inget. Och du sa inget. Det var ju precis tvärtom. Det var du som riktigt brydde dig och tog mig på allvar. Jag antog väl att du hade det bra, eftersom du aldrig sa något. Men nu ångrar jag mig massor. Om du bara hade vetat hur mycket jag älskade dig. Jag vet aldrig om jag sa det till dig, men jag hoppas du förstår. Att du aldrig tröttnade, förundrar mig. Alltid samma gamla jag som pratade ut om allt och alla som fanns i mitt liv. Jag skäms för det nu. Skäms för att du alltid fanns till hands för mig och inte jag för dig.
Jag hittade ditt anteckningsblock i förrgår. Läste i det, fast jag igentligen inte borde. Nu vet jag hur bra du kände mig och hur lite jag egentligen kände dig. Jag är så ledsen. Men nu ser jag livet å ett annat sätt. Bättre, och sämre. Men jag vet att livet utan dig skulle aldrig gå. Livet utan dig är inget liv. Det är som ett stort ingenting som aldrig tar slut.
Du var mitt liv och kommer alltid att förbli det. Just därför, tänker jag inte lämna dig för att du är död. Jag följer med, för att säga förlåt…
|
|
|
|
