Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[TwilightFF] - La tua Bella mi amore. Del 2.

Här kommer en till del, mitt i natten xD
Hoppas ni gillar den här :D Era kommentarer översätter jag och skickar till hon som skrivit den här berättelsen :P Så ni vet xD Hon har rätt att få veta vad ni tycker om hennes berättelse.
Men ahja, snälla, kommentera?
Hon har nog lagt ner mycket tid på den och det har jag också gjort kan jag lova er, haha.
<3



Himmel eller helvete?

Om det här var himlen, skulle jag vara människa. I detta ögonblick skulle mitt hjärta bulta i mitt bröst och pumpa mitt blod genom min kropp. Men om det här vore himlen, skulle ingenting som detta hände. För Volterra fanns inte i himlen. Volturi fanns inte i himlen. Bara Bella. Bara Bella och Edward, och vår familj. Säker. Trygg.

...Bella lever, Bella lever, Bella lever... Edward, din idiot! Våga inte göra såhär mot mig! Mot Bella! Bella lever, Bella lever....

Ahhh, Alice. Jag hade saknat hennes ljuva toner. Vilken charmig hälsning från en syster jag inte sett på minst tre månader.

Var det verkligen tre månader sen? Fyra kanske? Jag har egentligen inte hållt koll. Jag hade märkt hur julen kom och gick. Och jag trodde att mitt sista besök hos min familj var i januari.

Det såg ut som om det var en festival som firades på gatorna i Volterra idag. Det var konstigt att jag inte hade märkt det förut. Nu, med alla mina sinnen på helspänn på grund av faran som fanns bara några meter ifrån oss, upptäckte jag mycket mer i min omgivning.

Och ingen av sakerna jag upptäckte var bra. Bella var i Volterra. Solen stod rakt upp på himlen. Två Volturi vakter - Felix och Demetri - gick långsamt mot oss, och trängde in oss i ett hörn, som ett lejon gör när det ska fånga sitt byte. Alice var också här. Men när jag mindes Aros intresse för henne, insåg jag att det var ett annat stort problem.

Jag var medveten om både vilken oundviklig fara jag hade satt oss i och vilken oförlåtlig glädje jag kände nu, när jag äntligen hade Bella hos mig. Bella, vars kroppsvärme sipprade in i min hud, även om hon stod en ganska bra bit bakom mig. Jag sökte igenom sinnet hos alla i publiken. Det var dumma små barn, deras kinkiga föräldrar och äldre far och morföräldrar. Alla var inställda på att fira någon dum ritual festival som hade sitt ursprung från det mest hemska som existerar i vår värld - Volturi. Alice var en bit bort och letade fortfarande efter en säker väg att komma till oss. Hennes sinne var i uppror när hon väntade på mitt nästa beslut med desperation.

Och där fanns Felix och Demetri, med ögonen på Bella, medan de tänkte på sina herrar. Jag hade trott att de hade kommit för att döda mig, men det verkade som att de hade skickats ut med en order att endast döda mig om det skulle vara absolut nödvändigt. Varför ville Aro förhindra min död? Han kunde väl inte tro att jag skulle ändra mig? Inte efter vårt senaste möte.

Jag kunde inte stanna här - inte med Felix som stirrade på min Bella. Men vad kunde jag göra? Slåss eller fly? Jag minns vad jag tänkte för bara några sekunder sen - jag skulle slåss. Jag skulle stanna med Bella i himlen så länge som möjligt.

Men det här var inte himlen. Och att slåss var omöjligt. Volturi är skoningslösa. Mina skäl att välja avsluta mitt liv här var därför. Jag visste att ingenting kunde stoppa dem.

Men att slåss var också omöjligt i det här solljuset. Men det innebar också att Bella kunde fly. Bella kan fortfarande komma ur denna mardrömmen levande. Och om jag kunde bli garanterad det, att Bella skulle överleva, så skulle jag dö lycklig. Då skulle jag brinna med ett leende på mina läppar.

En blandning av båda, alltså. Slåss först, om det på något sätt var möjligt. Sen fly.

"Goddag mina herrar"

Min röst var lugn, och paniken jag kände med deras ankomst märktes inte när jag pratade.

"Jag tror inte att jag kommer att behöva era tjänster idag. Men jag skulle verkligen uppskatta om ni ville hälsa och tacka era furstar"

Jag är påväg. Jag är nästan där.

Jag hörde Alice tänka. Hon hade sett mitt fly-eller-slåss val.

Nej! Jag morrade nästan av frustration. Det här var min strid, inte hennes. Det bästa jag kunde göra var hoppas på att Alice inte skulle dröja. Hon skulle vänta på mig tills jag släppte Bella fri och då skulle hon ta Bella med sig och fly med henne så fort som möjligt. Men jag visste att min plan var orealistisk. Om jag var i samma situation, skulle jag då kunna stå och bara se på Alice möta hemska Volturi ensam?

"Ska vi fortsätta det här samtalet på en lämpligare plats?"

Felix röst fräste ut alla hans outtalade hot. Han behövde inte säga dem, jag behövde inte höra dem. Jag kunde se vad han antydde i hans tankar. Bella, min vackra, sköra Bella, stående ensam och rädd mitt i ett runt och mörkt rum. Vakter blockerade den enda dörren ut och doften av kyla och torkat blod parfymerade väggarna.

Nej. Fan heller. Försvinn. Lämna oss ifred.

"Det blir nog inte nödvändigt,"

Jag talade kort och min röst var hård.

"Jag vet vad ni sa, Felix. Jag har inte brytit mot några regler"

Din död var inte vår enda order, tankeläsare.

Demetri tänkte på de specifika order som Aro hade givit dem. Endast attackera om det behövs..

"Felix vill bara göra dig uppmärksam på närheten till solen"

Demetris röst var lugn på ytan, men jag kunde höra det som fanns bakom den.

"Låt oss söka bättre skydd"

"Jag kommer"

Jag svarade snabbt, utan att titta bort ifrån spåraren.

"Bella, du kan väl gå tillbaka till torget och delta i festivalen?"

Det här var min enda chans. Bellas enda chans. Förlåt mig Bella. Jag älskar dig. Förlåt.

"Nej, ta med dig flickan"

Felix flinade och tänkte än en gång på hennes doft, i det där tornrummet där han snart skulle släcka sin törst.

"Det tror jag inte"

Min röst var arg nu, kylig. Bella levde. Bella skulle fortsätta leva. Jag hukade mig åt vänster, förberedde mig för språnget. Mina muskler spändes och mina ögon sökte upp hans halspulsåder - den svagaste punkten i halsen, det bästa stället att rycka bort huvudet från hans axlar.

"Nej"

Bella mumlade bakom mig.

Bella.

"Shh"

Jag viskade åt henne att vara tyst, samtidigt som jag bad att jag skulle få höra henne prata igen.

"Felix, inte här"

Demetri varnade Felix, med rädsla för min reaktion i hans röst och hans tankar. Vilket jag antar att min desperation och raseri tidigare hade gett honom en tillräcklig anledning att vara. Det var roligt, hur en vampyr, så stark och mäktig som han, kunde vara rädd för någon som mig. De senaste tjugo timmarna hade jag bara betett mig som en galning, och inget monster - det visste jag. Volturi var inte vad vid sådana som jag i deras stad. Min brist på respekt för dem hade chockerat dem alla.

"Aro vill bara tala med dig igen, om du har bestämt dig för att inte tvinga oss att agera"

När Demetri var klar, tittade han nyfiket över min axel - på Bella.

"Givetvist"

Jag svarade snabbt igen.

"Men låt flickan gå"

Jag kände Bella darra bakom mig. Var det i rädsla för vad som skulle hända med mig, eller med henne själv? Jag var självisk nog att hoppas att hon brydde sig om vad som hände med mig, också.

"Det är tyvärr inte möjligt"

Tonen i Demetris röst var ångerfull, men hans tankar tydde på att det var skådespeleri.

"Vi har våra regler"

Och jag kan alltid spåra henne efteråt...

Jag bet ihop mina tänder.

"Då är jag rädd att jag inte kan acceptera Aros inbjudan, Demetri"

"Ingen fara"

Felix andades häftigt.

"Aro kommer att bli besviken"

Demetri suckade, medan han tänkte igenom sin och Felixs handlingsplan.

"Han överlever nog motgången"

Jag mumlade, och flyttade mig inte en millimeter där jag stod framför Bella.

De började gå mot oss, och rörde sig på ett sätt så de enkelt skulle kunna angripa utan att människorna som tittade på oss skulle märka vad som hände. Jag kunde se hur enkelt det skulle vara i deras tankar. Det var två av dem, men bara en av mig. Bella räknades inte, hon kunde inte göra någonting mot dem. Hon var bara någonting de skulle ta hand om när de var klara med mig. Vi var redan halvägs intryckta i ett hörn och det skulle inte kräva mycket för dem att tränga oss längre in i gränden. Jag försökte komma på någonting som kunde hjälpa Bella på något sätt. Som kunde ge henne en chans att fly. Om jag bara kunde skydda henne tillräckligt länge.. Om jag slog tillbaka, så kanske.. Om jag lyckades distrahera dem tillräckligt mycket kanske det skulle ge henne tillräckligt med tid att fly med Alice.

Alice…

Alice vars fotsteg hade blivit mycket tydligare nu, och vars rädda tankar kom närmare med varje steg hon tog. Jag vred hastigt på mitt huvud, in mot gränden, för att möta hennes blick när hon anslöt sig till vår lilla grupp, och jag la märke till att de två skugglika vakterna gjorde samma sak.

Alice.

Jag blev både överlycklig och bestört vid åsynen av henne, när hon kom gåendes mot oss innifrån gränden.

Överlycklig, eftersom det var tack vare henne som Bella fortfarande levde. Fortfarande andades. Fortfarande var här.

Bestört, eftersom jag visste att det fanns en stor chans att hon inte skulle klara sig genom den här dagen. Och nu så verkade det även mycket troligt att min favorit syster skulle dö med oss.

Det är okej, Edward.

Hon försökte trösta mig, medan hon la märke till min hållning; hur jag skärmade Bella med mina armar.

Om du samarbetar, är vi säkta. De planerar att ta med dig till Aro. Men det är jag säker på att du redan vet.

"Var snäll och uppför er nu"

I hennes röst fanns det inte ett enda spår av den rädsla hon kände.

"Det är damer närvarande"

Demetri och Felix tittade på varandra. De behöll sina ansikts uttryck, men deras tankar förrådde dem. De var oroliga för konsekvenserna om de skulle bli tvungna att agera, nu när Alice var med mig. Aros teorier om att Bella hade en speciell gåva, eftersom jag inte kom åt hennes tankar, hade gjort dem nyfikna. De trodde också tydligen att Carlisle var någon slags samlare som Aro. Att Carlisle utnyttjade mig för min förmåga att läsa tankar och Alice för hennes förmåga att se in i framtiden.

Jag höll tillbaka en morrning. Min pappa var inte en sådan girig och maktgalen skurk. Inte alls. Aro visste ingenting om den medkänsla och kärlek som Carlisle hade visat mig under årens lopp. Aro hade inte ens tillräckligt med medlidande i hans hjärta för att låta mig dö när jag trodde att allt var förlorat. Och nu, när jag precis hade fått tillbaka min mening med livet, bestämde sig Aro för att ta ifrån mig min lycka igen.

"Vi är inte ensamma"

Alice påminde Felix och Demetri genom att titta på familjen till vänster om oss. De tittade nyfiket på oss, och en far till två flickor övervägde att rapportera oss för att förstöra ordningen. Jag kände vågor av tillgivenhet för honom. I hans tankar fanns bara hans två små döttrar, som han ville skulle kunna njuta av festivalen och Sankt Marcus dag fullt ut.

Demetri la märke till att mannen bytte några ord med en av männen i uniform. Angelägen om att komma därifrån så fort som möjligt, fanns det en bönfallande ton i hans röst.

"Snälla Edward, låt oss vara förnuftiga nu"

Ja. Vara förnuftiga och låta Bella gå.

"Ja. Vi försvinner nu diskret. Så får ingen veta någonting"

Det var åtminstone värt att försöka. Bellas liv stod på spel och alla försök att rädda det var värt det.

Demetri suckade frustrerat.

"Låt oss åtminstone diskutera saken ostört"

Ostört - Den mörka runda avrättnings salen, som nu var en tydlig bild i hans tankar just nu.

"Nej"

Felix knäade lite, gjorde sig redo för att slåss. Men det fick inte mig att ändra inställning. Jag skulle inte ta med mig Bella dit. Aldrig.

"Nu räcker det"

Nej, nej. Snälla, nej. Någon annan. Skicka någon annan.

Men det gick inte att ta miste på den där gälla och pipiga rösten.

Det var Jane.

Hon stod bara några meter ifrån oss, men i min fasa och absoluta koncentration på Felix och Demetris tankar - och Bellas varma kropp, hade jag inte hört hennes grymma tankar förrän hon hade pratat med oss. Hon behövde inte säga det fler gånger. Alice var också klok nog om att hålla tyst, trots att hon var förbryllad. Hon visste bättre än att ifrågasätta makten som Jane hade över oss allihopa. När allt kom omkring kanske Jane bara skulle ta en sådan sak som en ursäkt att starta en demonstration - till hennes glädje. Hon älskade att leka med sin gåva.

Jag slappnade av från min spända stridsposition. Det var ingen mening nu. Vi var alla dömda.

Bella, jag är ledsen. Förlåt.

"Jane"

Jag suckade. Alice la armarna i kors och tittade uttråkat åt Janes håll medan hennes sinne tog upp information om Jane - torteraren. Hon var Volturis straffare. Alice hade aldrig träffat Jane förut, men hon hade levt bland våran sort tillräckligt länge för att ha hört talas om henne. Hennes tankar fick en lika förtvivlande ton som mina.

"Följ mig"

Jane bad oss inte, hon krävde att vi skulle följa med henne. Hennes röst var söt, barnslig och monoton. Felix hånlog mot oss och gjorde en gest med armen i rikting mot Jane, som för att visa att vi skulle följa efter henne - ner i helvetet. Och naturligtvis följde jag efter henne. Det var trots allt där jag hörde hemma, i helvetet. Jag ville bara inte ta med mig Bella ner dit.

Alice följde efter Jane medan hon tänkte en massa svordommar till mig. Jag brydde mig inte om dem. Det jag verkligen ville veta vad var som hade hänt, och hur Bella fortfarande kunde leva.

Jag drog Bella intill mig och kramade henne när jag följde efter Alice. Jag kunde fortfarande inte förstå hur jag kunde ha varit så dum. Varför hade jag inte åkt till Forks själv och tittat efter Bella själv, istället för att förlita mig på ord från min uppenbart felaktiga syster och en irriterande liten pojke? Nu, tack vare min idioti, befann sig Bella i hjärtat av Volterra, och hon var omgiven av dara. Det spelade ingen roll att hon levde. För nu, tack vare mig, skulle hon inte göra det så länge till.

Förlåt, jag är ledsen Bella, det är jag verkligen. Förlåt mig - Jag har dödat oss båda. Jag har dömt oss båda till döden.

Jag hade åtminstone kontroll över min törst, som nästan förvånade mig lika mycket som Bellas närvaro. Jag hade inte jagat på flera månader, en teknik som hjälpte mitt masochistiska hjärta äta upp mig innifrån, men tanken på att dricka Bellas blod nu äcklade mig. Vetskapen om att blodet som pumpar genom ådorna håller henne vid liv och hålla mig borta från ångesten jag känt de senaste sju månaderna, gjorde att jag hade tappat suget för det. Jag ville inte ha hennes blod. Jag ville ha henne. Levande.

Ändå är det mitt fel att hon är i större fara nu än vad hon någonsin har varit förut. De här sju månaderna av brutal tortyr hade inte betytt någonting. Det fanns ingen mening med dem. De månaderna var bortkastade. Hon skulle dö och det var mitt fel. Jag har aldrig hatat mig själv så mycket som jag gör nu.

...Och Carlisle och Esme, har du ens tänkt på dem? Trodde du verkligen för ens en sekund att du skulle komma iväg med det här? Att jag inte skulle se dig och dra med dig tillbaka? Om det inte vore för det faktum att det skulle göra Bella katatonisk igen, skulle jag gärna döda dig just nu, din lilla...

Igen? Göra Bella katatonisk.. igen. Vad menade hon med det? Alice hade tydligen kommit över hennes panik för mitt liv, och var nu rasande på mig. Men jag var tvungen att veta. Vi var alla tre omringade, men det här är den enda chansen jag skulle få.

"Jaha, Alice"

Jag var noga med att hålla min röst neutral.

"Jag borde väl inte bli förvånad över att se dig här"

Hon fnös i sitt huvud och skrek ytterliggare några svordomar till mig.

"Misstaget var mitt"

Hennes röst var också neutral.

"Det var mitt ansvar att rätta till det"

....Jag är ledsen Edward. För att försvara Rosalie, måste jag säga att vi verkligen trodde att hon hade dött. Jag har fortfarande svårt att förstå att hon verkligen är här...

Jag ignorerade hennes tankar.

"Vad hände?"

Jag koncentrerade mig för att fortsätta hålla min röst så normal som möjligt. Men jag hade frågat för fort och Demetri uppmärksammade vårat samtal. Vi var tvungna att vara försiktiga.

Tusentals bilder rusade förbi i Alice tankar.

Charlie Swan satt i sitt kök och smuttrade på sin öl. Han hade ringar under ögonen och ett nedsänkt, sörjade uttryck i ansiktet. Jag uppfattade några ord medan Alice tankar rusade genom hans hemska minnen. Bella - katatonisk, skrikandes, gråtandes, tom.. död.

Bella, min vackra trasiga flicka - stod på klippkanten. Fötterna rörde sig närmare kanten och den bittra vinden piskade i hennes ansikte och fick hennes hår att flyga åt alla möjliga håll. Hon log sorgset, och hennes leende var fullt av smärta. Det var ett tomt leende.

Hur kunde någon så tom fortfarande vara så vacker? Min stackars Bella, det såg ut som att hon hade förlorat sin själ. Som att det inte fanns någonting kvar. Bara det vackra skalet. Hon var ihålig.

Jag lovade mig själv att om vi på något sätt skulle lyckas fly och komma undan det här ödet, så skulle jag göra allting för att försöka laga henne. Jag skulle hitta den själen som jag blev kär i. Det var faktiskt den anledningen som hade fått mig att lämna henne, eller hur? För att skydda hennes själ. Att hålla den ifrån sådant som kan skada den. Hålla den borta ifrån mig och min sort.

Alice vision tog ett djupt andetag, och jag förstod att det var för att hon var tvungen att lugna ner sig själv innan hon visade mig den sista delen av det. Bella böjde sina ben, och vinden fortsatte piska henne. Nu förstod jag var som var påväg att hända, en hundradels sekund innan det hände. Jag såg det svarta iskalla vattnet nedanför klippan som min kärlek stod på och gjorde sig redo att hoppa från. Vågorna blev allt mer vilda och det syntes att en liten person som Bella aldrig skulle klara av en strid mot dem.

NEJ!

Och sen hoppade hon.

Hon flög ner genom luften medan hon skrek, med ett leende på hennes läppar. Det var nästan samma tomma leende som jag hade sett förut, förutom att det här var fyllt med energi.. adrenalid.

Hon träffade vattnet, och vågorna fick tag på henne direkt. De kastade henne framåt tillbaka, medan hon kämpade med att ta sig upp till ytan. Hon lyckades några gånger, men endast för att ryckas med vågorna ner i vattnet igen. Efter tre gånger försvann hennes kropp under ytan och var utom synhåll.

Hon sjönk. Hon skulle inte dyka upp igen. Det var lika tydligt som allting annat i Alice tankar.

Jag tvingade tillbaka en suck och drog mig tillbaka till nuet, att den värmen som jag kände vid min sida var den personen som jag hade sett nästan drunkna alldeles nyss. Jag drog henne närmare mig. Jag kunde inte prata. Bellas livlösa kropp i vattnet kunde inte försvinna från min näthinna, och paniken steg upp som en svällande klump i halsen som aldrig skulle kunna frigöras genom tårar. Min enda tröst var den mycket påtagliga närvaron av flickan som gick huttrandes bredvid mig.

Förlåt.

Hon hade inte menat att jag skulle se så mycket. Hon hade bara tänkt visa mig snabba bilder, men hon hade visat mig allting. Men det spelade ingen roll. Hon skummade igenom sin vision om Bellas hopp ytterliggare en gång, och den kändes så verklig att det kändes som att jag var där. Och det var oändligt smärtsamt.

"Det är en lång historia. Hon hoppade från en klippa, men hon försökte inte ta livet av sig"

Hennes röst fortsatte låta lika normal och neutral, och hon var försiktig med det hon sa. Men i hennes tankar sved orden. Och i hennes tankar rullade hon med ögonen, för att visa för mig att hon inte trodde det sista. Hon trodde att Bella hade försökt ta livet av sig. Och det var mitt fel.

"Bella ägnar sig åt extrem sporter nu för tiden"

Hennes tankar kom tillbaka till den där hemska visionen och min hals gjorde fortfarande så ont att det kändes som att jag skulle kvävas.

"Hm"

Det var allt jag lyckades få fram. Jag brydde mig inte ens om att få det låta annorlunda. Man kunde höra smärtan i min röst. Det märkte Alice.

Lugna ner dig, Edward.

Hon varnade mig.

Det finns mer att berätta. Men jag kan inte berätta det när du är i det här tillståndet. Få grepp om dig själv. Ta det lugnt.

Då förstod jag att Demetri och Felix tittade försiktigt och nyfiket på mig. Min tysta konversation med Alice var inte lika subtil som jag hade trott. Deras sinnen arbetade mot mig än en gång, tydligen såg jag vild och rasande ut. Bella tittade framåt och rodnade, och jag undrade vad det var för oläsliga tankar som ockuperade hennes huvud.

Vi gick sakta - plågsamt sakta, till slutet av den smala gränden. Väggarna vinklades inåt och jag stängde av mitt huvud från plågan av Bellas öde och tänkte bara på hur vacker hon såg ut bredvid mig, rädd som hon var. Och hur varm hon kändes mot min bara överkropp. Inte ens värmen och solljuset i Sydamerika kunde jämföras med Bella. Värmen från hennes kropp var nästan nog för att få mig känna mig mänsklig igen. Hennes bultande hjärta ekade i mina öron, och jag kunde höra det så nära som om det vore mitt eget. Men Bellas hjärta var så gott som mitt, det slog för oss båda två. Jag önskade verkligen att våran återförening hade varit något längre. Om vi bara hade fått några sekunder i fred och lycka, innan de lett oss hit - till vår undergång.

Vi kom fram till slutet av gränden, och jag upptäckte ett hål i marken. Jane hade tydligen lämnat det öppet för oss, för att göra vår resa till tortyrkammaren enklare. Alice hade redan hoppat ner i den underjordiska gången och hon väntade på oss därnere, med hennes händer utsträckta - redo att ta emot Bella.

Skicka ner Bella först. Jag litar inte på Felix och Demetri, så jag vill inte lämna henne ensam med dem.

Det ville inte jag heller, så jag nickade mitt tack till Alice. Bella tittade genom hålet och ryggade tillbaka, som en ängel som stirrade ner i helvetet. Det märktes att hon inte hade gillat det hon hade sett.

"Ingen fara, Bella"

Jag ljög för att lugna ner henne. Jag älskade sättet min tunga svepte runt hennes namn. Bella.

"Alice tar emot dig"

"Alice?"

Hon lät blyg och hennes röst darrade, när hon satte sig på huk på den fuktiga marken och svängde med benen i hålet. Hon såg ut som ett barn som skulle lära sig ett nytt spel.

"Jag är här, Bella"

Alice pratade högt, men jag var inte säker på att det var tillräckligt högt för att Bella skulle höra henne. Jag hade glömt alla små fåniga mänskliga sspekterna av mitt liv med Bella. Det kändes så avlägset nu, men närmare än någonsin, där jag stod mellan min kärlek och Volturis vakter som kontrollerade varende rörelse vi gjorde.

Bella svalde, men nickade målmedvetet för sig själv. Jag tog ett försiktigt tag om hennes brännande handleder med mina händer och sänkte ner henne i hålet medan jag hatade mig själv.

"Beredd?"

"Släpp henne"

Alice ropade mer för Bellas fördel än för min. Bella slöt ögonen med en grimas och jag släppte taget. Med en plötslig blixt av déjá vu, såg jag Bella falla, accelerande vilt ner i havet. Men den här gången lät jag henne falla. Den här gången var jag inte bara en passiv dödsorsak. Den här gången släppte jag henne till lejonen.

Och den här gången var Alice där och fångade henne.

Jag andades en suck av lättnad, och Felix suckade otåligt bakom mig. Utan att bry mig om honom, hoppade jag ner i hålet efter Bella och la mina armar runt henne igen. Jag ville inte tillbringa en sekund ur hennes åsyn. Inte nu..

Bella lindade sina armar runt min midja när vi gick, och jag tillät mig själv att njuta med glädjen som det gav mig. Hon var verkligen himmelsk. Hon hör inte hemma här. Jag lät denna ängel omfamna mig så länge som möjligt, och jag höll om henne tillbaka. Jag kysste hennes hår och panna medan mina fingrar smekte hennes ansikte, ögonlock, kindben, näsa, läppar..

Alice skämde bort min aptit för Bella också, genom att visa mig all den glädje hon känt för bara några nätter sen, när hon hade upptäckt att Bella var i säkerhet och när hon höll min ängel i famnen.

"Mer"

Jag viskade ordet så tyst att jag visste att den söta, modiga unga flicka som klängde sig fast vid mig inte ens skulle höra det.

"Snälla Alice, jag behöver veta. Visa mig mer"

Felix gjorde irriterande ljud ifrån sig bakom oss, men efter en kort titt inne i hans huvud stod det klart att han var mer oroad för vår långsamma takt än för min viskande konversation med Alice.

Alice tittade upp på mig, och för ett ögonblick såg jag en djup bitterhet i hennes ögon. Hennes tankar förrådde ingenting utan sympati, men hennes ögon sa någonting annat. Vad Bella än hade gått igenom under de här sju månaderna så skyllde Alice det på mig.

Det gjorde jag också.

Förlåt.

Hon blockerade fortfarande det mesta av sin tid med Bella, döljde det så att jag inte skulle se det.

Du kanske vill förbereda dig på något sätt. Jag kan garantera att du inte kommer att gilla den historien som jag har att berätta.

"Visa mig bara"

Jag pratade genom mina tänder.

Och hon visade mig.

Hon började sakta med att berätta om sina dagar med Bella. Min ängels uppenbara glädje över Alice ankomst, Charlies goda vän som hade dött, uppenbarelsen av vargar bländade Alices syn - och den stannade hos mig. Umgicks Bella med varulvar? Självklart. Det var så typiskt henne. Det var idiotiskt av mig att tro att Bella kunde ha säkra, trygga och mänskliga vänner.

Och sen släpptes den verkliga bomben.

Victoria. Laurent.

Jag hade trott att jag hade lämnat Bella för hennes skull. Så att hon skulle kunna leva ett fridfullt, lyckligt och mänskligt liv. Som om jag aldrig existerat.

Lögner.

Uppenbarligen var jag inte den enda vars liv var obevekligt förändrat på grund av Bella. Victoria hade älskat och förlorat, hon också. Så på samma sätt som min Bella, hade Victoria också älskat ett monster. Men Bella var god, medan Victoria var ett monster. Precis som hennes James. Och det var dumt av mig att tro att jag skulle kunna spåra en sådan skicklig varelse som henne.

Men hur kunde det gått så långt att Bella hade blivit tvungen att förlita sig på varulvar - de smutsigaste varelserna i hela världen - för skydd mot min sort. Skulle min Bella aldrig kunna vara säker? Kunde hon inte leva och älska i fred, utan att bli störd av monstren från min värld?

Smärta sköt igenom min kropp vid tanke på det; Bella med en mänsklig man. Ett litet barn med Bellas underbara ögon, men en annan mans näsa, munn, hår.. Bellas kropp lindad runt denna främling.. Bella älska honom, byta ringar med honom, ge hennes själ till honom, medan han gav henne allt jag ville för henne och allt jag aldrig kunde ge.

Alice tänkte på fler saker hon skulle göra mot mig för att hämnas om vi någonsin kom härifrån. Jag försökte le, men misslyckades totalt.

Jane tänkte på Heidis ankomst med skrämmande förtjusning. Jag kunde inte uppehålla mig vid henne tankar för länge. Felix och Demetri övervägde att ta Bella till deras avrättningskammare med en gång. Jag höll henne närmare mig och kysste hennes panna för att jag inte skulle morra åt dem.

Och Bella.. Hennes tankar var lika tomma som alltid. Hon ryste vid min sida. Naturligtvis. Hon frös. Hon hade visat en sån tapperhet när hon rest hit för att avsluta min idioti, och hon var den som fick betala priset för min egoism. Jag släppte henne motvilligt, och höll bara kvar hennes hand i min. Oavsett hur mycket jag behöver Bella intill mig, ville jag inte att hon skulle lida av det.

"N-n-nej!"

Hon skrek och kastade sina svaga armar runt min kropp. Jag var nära att öe. Hon vill inte att vi ska vara isär längre och jag visste exakt hur hon kände sig. Jag rörde mina fingrar upp och ner från hennes armar, fast besluten om att hitta ett sätt att ge henne den värmen som hon verkligen förtjänar.

Alldeles för sent och alldeles för tidigt nådde vi slutet av tunneln. Jag slöt mina ögon i ett patetiskt försök att be till den som kanske lyssnar, men jag visste att det var meningslöst. Slöseri. Gud kunde inte rädda oss från fruktan som väntar på oss på andra sidan.

På andra sidan porten, var det ett helvete som väntade på oss. Jag öppnade mina ögon och tog ett djupt andetag, för att andas in Bellas doft och förbereda mig för den rättegången som var påväg att börja.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
PiLLOWFiGHTx - 2 okt 09 - 20:33- Betyg:
som någon där nere, it's like my own personal brand of heroine.
hälsa till den som skrivit, för den här var så bra att amn inte kan beskriva !
och du måste skriva mera oså, på renesmee sserien ! <3
prickigthallon - 27 sep 09 - 22:08- Betyg:
I loooove it! :D Kan du maila när nästa kommer? <3
Joseephineh - 27 sep 09 - 15:56- Betyg:
haham den va så lång (elle så vare ja som läste långsamt) så jag loggades ut xd

men jääättebra, hälsa henne :D<3
Papa_Noel - 26 sep 09 - 13:58- Betyg:
It´s lke a drug to me, like my own personal brand of heroine xD
sorry, I just couldn´t resist it, I had to xD
Sandra353 - 26 sep 09 - 13:13- Betyg:
Här hade jag suttit och skrivit en jätte bra och lång komentar och så står det att jag inte är inloggad -.-. Så jag orkar inte göra det i gen. Men jag sammanfattar den.

Men jag gillar verkligen den här novellen, det känns som om det är boken man läser.

Hälsa till henne igen ^^
kiww - 26 sep 09 - 12:09
love it.
översätt mer, gillar den här (:
Papa_Noel - 26 sep 09 - 10:38- Betyg:
GOD! It´s good, I totally ADORE it, it´s just AWESOME!
I´m like dying over here! AAAARGH, I NEED moore, I´m addicted!
*dancing-all-over-the-floor-while-singing*
Okay I am crazy but DAMN, you write like a GOD!

Skriven av
Evvi
26 sep 09 - 04:47
(Har blivit läst 302 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord