Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

En svag doft av vanilj {Del 30

Jag ska inte säga så mycket. Vill bara tacka alla er som fortfarande kommenterar och följer den här. Det betyder mycket för mig. <3
Nu ska ni få läsa :)


Kapitel trettio

While your heart is still racing

När vi kom fram till den enda biografen som fanns i stan, köpte Ville popcorn till mig – och jag kunde inte låta bli att tycka det var gulligt av honom– och vi gick in i salongen och satte oss på våra angivna platser.
Jag kunde inte påstå att filmen var särskilt bra. Den var seg i starten och skådespelarna var inte särskilt bra, men trots det var jag inte på långa vägar lika uttråkad som Ville verkade vara.
Han satt och darrade med sitt vänstra ben, som hela tiden låg i kontakt med mitt högra, och han kunde inte sluta pilla med mina händer, mitt hår, eller någon av mina kroppsdelar, trots att jag väste åt honom att lägga av flera gånger under tiden.
Han lutade sig många gånger mot mig, förde läpparna till mitt öra och viskade saker i alldeles för hög ton för att inte störa folk runtomkring.
Så jag var rätt förvirrad angående hans konstiga beteende när vi lämnade salongen efter att filmen var slut.
”Vad tyckte du?” frågade jag, mest för att ha någonting att säga och släppa dessa oförklarliga funderingar.
”Va?” frågade han.
Jag såg förvånat på honom. Vad var det med honom?
”Jag frågade vad du tyckte? Om filmen”, förtydligade jag.
”Åh, jomen visst. Den var bra”, sa han och seglade återigen bort med blicken. Han verkade ha noll fokus alls. Ögonen rullade från ena sidan till den andra då han betraktade alla andra biobesökare.
”Du tittade ju knappt”, sa jag och kände mig lite tjurig samtidigt som vi klev ut genom biografen.
Det var inte mörkt ute än, och skulle förmodligen inte bli varmt förrän framåt småtimmarna, och klockan kunde inte vara mer än nio. Men solen hade försvunnit från himlen och hela centrum utanför biografen låg i en blå skymning.
”Gjorde jag väl visst?” protesterade han och såg frågande på mig.
Jag valde att inte svara, utan skakade bara på huvudet och sparkade till en sten som låg på marken.
Vi korsade gatan och fick springa de sista två metrarna då en bil passerade.
Ville la handen på min korsrygg och ledde upp mig på trottoaren, och genom tröjans tyg kunde jag känna hur varm hans hand var.
Utan att säga någonting vände jag mig om och tog tag i hans hand. Den var onaturligt varm.
”Du är ju jättevarm!” utbrast jag förvånat och tänkte på hur kalla mina egna händer var.
”Nej, det är du som är kall”, sa han. Han la armarna om min midja och drog in mig i en omfamning som nästan hade kunnat kväva mig.
Bortsett från att jag ville skutta av lycka då jag andades in hans säregna doft och känsla, noterade jag att hans hjärta bankade precis lika hårt som det hade gjort på väg till biografen.
Han la ena handens pek- och långfinger under min haka och vinklade den uppåt så att han med bara en liten böj på nacken nådde ner till min mun och kunde kyssa mig.
Jag andades häftigt och försökte hålla balansen då våra tungspetsar möttes, men det hade inte behövts för Ville höll så hårt om mig att jag omöjligt skulle kunna ramla. Jag ställde mig på tå för att underlätta vår ställning, och kyssen värmde mig nästan lika mycket som hans stora armar.
Men när våra läppar slutligen fördes ifrån varandra och slog jag upp ögonen och mötte hans, svepte förklaringen till alltihop över mig så oväntat att jag nästan ändå tappade balansen.
”Du var aldrig på toa va?” frågade jag.
Han var tyst en kort stund, men skakade sen på huvudet.
”Nej.”
”Vad gjorde du?” frågade jag envist, trots att jag redan anade vad svaret skulle bli.
Ville sa ingenting. Vi stod båda alldeles stilla och såg på varandra innan han långsamt höjde armen och vinklade fram den så att jag kunde se ett par blänkande, knappnålsstora sår i hans armhåla.
”Knark…” mumlade jag.
”Knark”, konstaterade han.

Jag vet inte riktigt varför det blev som det blev. Kanske var det allting jag hade gått runt och burit på den senaste tiden, som liksom blev för mycket i och med det där. Eller så hade jag plötsligt bara mognat och vuxit ifrån feghets-stadiet då jag höll tillbaka alla känslor och inte vågade prata om dem.
I vilket fall la jag armarna om Ville, tryckte honom mot mig och mumlade om och om igen samtidigt som tårarna sakta rullade nerför mina kinder, att han inte fick fortsätta.
Jag minns inte att han svarade. Jag minns inte att han ens kramade mig tillbaka. Jag tror vi bara stod där, jag som ett envist plåster mot honom och han som en förvånad och orörlig pinne.
Jag grät inte sådär högt och jobbigt som jag hade brukat göra innan. Jag grät bara tyst, knappt hörbart.
Kanske grät Ville också, det vet jag inte.
Men jag vet att det var första gången jag på riktigt insåg att han var mer än pojkvännen, bad-boyen, kriminelle och farlige Ville.
Det var första gången jag förstod att han faktiskt var min vän.
”Snälla… sluta med det?” bad jag. ”Jag kan hjälpa dig. Jag kan fixa hjälp. Jag kan göra vad som helst, bara du slutar. Det är inte värt det… eller jag menar att du är värd bättre än så.”
Han svarade inte. Stod bara och såg på mig med tomma ögon.
Jag antog att han ångrade att han hade berättat det för mig.
Plötsligt tog han ett steg bakåt. Bort från mig och skakade av sig mina händer.
”Jag behöver ingen hjälp.”
Medvetet. Övertygande. Beslutsamt.
Jag hade aldrig hört honom prata så innan.
”Jo Ville, det gör du”, sa jag emot honom. Kände mig så otroligt ynklig och liten.
”Nej.”
”Det kan inte fortsätta… Jag har sett hur du missbrukar drogerna, och… jag ser hur det förstör dig. Jag fattar om det är svårt…”
”Kan jag inte bara få sköta mig själv?”
”Men jag vill hjälpa dig…”
”Du behöver inte hjälpa. Det här är någonting som handlar om mig, och du ska inte ens lägga dig i. Låt mig vara. Jag behöver inte dig som någon jävla morsa.”
Han vände sig om och gjorde en ansats att gå, men jag störtade fram och tog tag i hans hand.
”Ville, snälla...?”
”Snälla vad?! Varför kan du inte bara låta bli att bry dig? Om du ska komma och tala om för mig vad jag får och inte får göra… då klarar jag mig bättre utan dig!”
Slag. Sparkar. Rivsår. Köttsår. Hugg.
”Säg inte så”, sa jag.
”Det är ju så det är.”
”Men jag vill bara hjälpa dig…” upprepade jag svagt.
”Gör inte det.”
Han vände sig om igen. Började gå.
”Ville…”
Jag hörde inte mig själv säga det. Jag hörde bara mina egna snyftningar och rösten var någon annans. Han svarade inte.
”Lämna mig inte…” kved jag.
Han vände sig inte om. Verkade inte ens höra det jag sa. Hans huvud var omänskligt rakt. Stelt och orörligt. När resten av hans kropp avlägsnade sig från mig i en nästan vaggande gång, rörde sig hans huvud nästan inte alls.
”Snälla…”
Han bara gick.

Jag hade sjunkit ihop på marken när bilen kom förbi. Jag satt med ryggen lutad mot ICAs tegelvägg, med den lysande skylten ovanför mig. Jag hade suttit där i vad som kändes som flera dygn, men i själva verket hade det nog bara gått några timmar.
Jag kunde inte förstå att det hade hänt igen. Jag hade blivit lämnad. Söndertrampad. Mosad. Pulveriserad.
Igen.
Det som alla sa skulle hända, hade inträffat. Ville hade tröttnat, och släppt mig.
Jag hade till och med gett honom en gratis anledning.
Jag visste att jag aldrig borde ha tagit upp ämnet knark med honom. Jag hade känt det på mig hela tiden. Låtsas som ingenting. Säg inget. Se inget. Blunda.
Hade jag bara struntat i alltihop hade vi förmodligen i just det ögonblicket legat bredvid varandra på hans madrass och andats i samma takt. Jag hade inte suttit ensam och kall bakom ICA och knappt varit medveten om tid och rum.
Jag märkte inte att bilen kom förrän den stod och brummade rakt framför mig och dörren på förarsidan öppnades.
Vid det laget var det mörkt, och i billyktornas motljus kunde jag inte urskilja personen alls. Kunde bara se någonting stort och svart komma emot mig.
För en kort stund var allting knäpp tyst. Det var som att till och med de nattpigga fåglarna hade förstått att någonting var i görningen och det var läge att knipa igen.
”Ellen?!” sa någon förvånat.
Jag kunde inte se hans ansikte. Kunde se hans ögon, näsa eller mun. Kunde knappt höra hans röst eftersom min hjärna befann sig långt därifrån just då, men jag kunde känna.
Jag kunde känna doften som långsamt smög sig in i min näsa och la sig som ett mjukt och pösigt duntäcke runt mig. Lindade varsamt in mig i ett dis av hemtrevlig och trygg värme och snart var det det enda jag kunde känna. Det var en svag doft av vanilj.
Någon la en hand på min axel och ruskade om mig. Jag tvingade mig själv att försöka fästa blicken på honom, och i samma stund som jag mötte de där genomsnälla ögonen började jag gråta.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Rosapapper - 27 sep 09 - 22:27- Betyg:
Åhååå så bra:D:D:D:D! skynda dig med fortsättningen:D!
Eliiina_ - 26 sep 09 - 23:55- Betyg:
alltså helt sjukt, men jag va totalt emot ville i början och nu vet ifan alltså :o
men supernice att rasmus är tillbaka in i bilden igen!(y) haha fast nu blev det jobbigt, att man inte bara kan älska två på en och samma gång?
du skriver något så ini helvetes bra, sjukt duktig, fångar en verkligen.
men samtidigt otroligt lätt skrivet (bra med, hatar en massa stavfel och sånt man kan hitta i andra noveller ibland).
mejla när nästa del kommer!(:
littledreamer - 26 sep 09 - 19:16- Betyg:
Verkligen älskar den här novellen!! Ditt fantastiska skrivande och den perfekta handlingen gör att man glömmer allt annat runt om medans man läser!
Det går inte att förklar min kärlek för dina texter!!

Maila jätte gärna när du har lagt ut nästa del! <3
NeMriA - 25 sep 09 - 07:02
o___o
*harkel* åh. världens bästa slut på kapitlet tycker jag
nog för att jag är kär i Ville (som är dum i huvet) men ändå, perfeeeekt juuu *får anfall och psykbryt och allt möjligt*
because - 24 sep 09 - 17:01- Betyg:
YAY, Rasmus is back in the game! :D
jättebra skrivet (som alltid!) mejla nästa!!
ofyndig - 23 sep 09 - 22:35- Betyg:
RASMUS RASMUS RASMUS RASMUS !!! :D (jag har saknat honom )
maaliinT - 23 sep 09 - 19:33- Betyg:
du skriver så bra :) blir helt fast som alltid, sitter här och lipar själv snart, mejla nästa :D
radioaktiv - 23 sep 09 - 17:41
Håller med SilverAndCold's anndra inlägg

*ger hotfull blick*
radioaktiv - 23 sep 09 - 17:39- Betyg:
nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej NEEEEJ! Det får verkligen inte ta slut med Ville, det går bara inte. Han får inte göra så emot henne. Du FÅR INTE skriva såhär, hon ska vara ihop med Ville inte Rasmus!!!! Snääälla, jag ber dig, inte rasmus? :DD:D:D:D: anars sjuuuuukt bra skrivet. :D:D:D:D
frdrik - 23 sep 09 - 16:02
Nooo, nu e ville hemsk igen! Men älskar hur du skriver det här :D
JessicaKarlsson - 23 sep 09 - 14:46- Betyg:
men så kan du ju inte sluta.. :o åååh!
mejla! :D :D
Emelyeeh - 23 sep 09 - 11:37- Betyg:
Mejla nästa. :*
MoRoTpOwEr - 23 sep 09 - 07:27
Goood I love this story <3
_MaAaLiN__ - 23 sep 09 - 01:17- Betyg:
NEEJ! vad är det som händer, Ville får inte bara lämna henne sådär.

Har läst alla delarna i ett sträck nu, det gick verkligen inte att sluta, fattar inte hur jag har kunnat missa den här novellen.
prickigthallon - 22 sep 09 - 21:57- Betyg:
MEN FAN VAD GRYM DU ÄR!!! FYFAN VAD GRYMT BRA DET VAR! Fick verkligen rysningar och allting! sjukt bra! <33 Vill säga Fuck Ville, men jag kan inte, för han är alltid bäst :D xD
murrwels - 22 sep 09 - 21:47- Betyg:
Jag har rysningar över hela armarna, jag blev helt fast.
Verkligen en kanon del! & jag hoppas att det aldrig tar slut! (även om jag vet att allt underbart har ett slut)
Keep up the good work :) & säg gärna till när nästa del är ute.
ackbarian - 22 sep 09 - 20:58- Betyg:
Skitbra! :O skriv snart mer, vill läsa! :D
Moii-Thilda - 22 sep 09 - 19:55- Betyg:
Delen blev magisk på nått sätt, det var som man typ var där o grät själv. Superbra skrivet!
Sidewinder - 22 sep 09 - 19:34- Betyg:
Åhhh, är han tillbaka?!
Jisses, jag vet inte ens hur jag önskar att det ska sluta, det kan bara bli bra detta <3
LipsOfAnAngel - 22 sep 09 - 17:48- Betyg:
usch, jag gråter nästan. jättebra skrivet iaf!
hooppsan - 22 sep 09 - 17:15
du får verkligen inte sluta så !
mejla nästa :)
SilverAndCold - 22 sep 09 - 17:02
Och du...
OM det skulle bli ett slut som jag inte gillar... som innehåller en viss vanilj-doftand person... då du...
*ge hotfull blick*
SilverAndCold - 22 sep 09 - 17:00- Betyg:
Haha, alltså, när du skrev att Ville kändes omänskligt varm kunde jag bara inte låta bli att tänka: "Omg, han har blivit en vaarg!"
Haha, ja du... Jag har nog kollat/läst lite föör mycket Twilight. ;)

Seriöst, jag förstår inte hur du gör när du skriver.
Man blir helt... trollbunden, liksom, har man väl börjat läsa så går det inte att sluta förrän det inte finns något mer!
DET är bra! (y)

Hm. What else can I say?
Jag har en svag aning om vad som kommer hända, maha. Och jag kommer gilla det. (hah, kan det bero på att du har sagt det till mig kanske?)
Åh, den är så braaaaa!
<3

Skriven av
chulia
22 sep 09 - 16:45
(Har blivit läst 566 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord