Kärleken jag aldrig får tillbaka |
Kärleken jag aldrig får tillbaka!
Vi träffades bara några gånger. Jag kommer ihåg när vi satt på klipporna. Jag och min pojkvän. Vi var tillsammans då, han och jag. Han tog min hand och kysste mina läppar. Jag saknar den tiden. När han kom där i sin mattsvarta BMW. Och vi åkte en liten sväng. Vi va som syskon, fast vi var tillsammans. Han lärde mej en massa saker. Jag älskade honom så otroligt mycket. Eller, det gör jag ju nu också men ändå.
Vi satt på klipporna nere vid mej. När han sa det.
- Jag är ledsen syrran. Sa han.
Varför kallade han mej syrran? Varför inte älskling, precis som alltid?
- Vadå? Viskade jag tyst.
Det vart tyst ett tag. Jag kollade ner på vattnet som låg spegelklart.
- Det är slut. Vi är för bra vänner gumman. Vi är ju som syskon. Jag vill inte. Men jag måste. Sa han sorgset.
Jag fick en klump i halsen. Vad skulle hända nu? Skulle han åka?
- Okej… Svarade jag. Och en tår rann ner för min kind.
Han lade armen om mej. Och torkade bort min tår med sitt lillfinger.
- Men gumman. Vi kan ju vara som syskon, om du vill… Så kan du vara min syster. Viskade han. Som om någon skulle kunna höra…
- Ja, det vill jag. Viskade jag tillbaka och torkade irriterat bort tårarna.
Vi träffades bara en gång till efter det. Vi pratade med varandra i telefonen varje dag. Oftast så var det han som ringde mej.
Det var fredag. Han ringde mej på morgonen. Som vanligt, inget konstigt med det. Han ringer ju mej hela tiden.
- Älskling, Jag älskar dej. Sa han. Jag vill ha tillbaka dej!
Han visste så väl att jag hade pojkvän. Men han ville ha tillbaka mej i alla fall.
Tisdagen efter, när jag satt på bildlektionen i skolan så ringde det igen.
Jag svarade.
- Ja, Isan. Svarade jag lite tyst. Så att ingen skulle höra.
Jag väntade på svar.
- Cim är död! Hörde jag en ledsen röst säga i andra änden.
Det var Jonne. Brorsans bästa kompis.
- Varför då?! Sa jag. Och jag kände att tårarna var nära.
Jonne andades tungt.
- Han tog livet av sej gumman.
Jag kände tårarna mot mina kinder. Jag gjorde inget åt det. Jag lät dom bara få rinna.
- Varför då? Frågade jag lite försiktigt.
Jag hörde Jonne dra efter andan. Det vart tyst. Sen kom det.
- För att du inte ville ha honom tillbaka.
- Men vi är ju syskon. Sa jag och jag var övertygad om att han hörde att jag grät.
Jag hörde bara en knaster. Sen vart det tyst. Han hade lagt på.
Cim var min älskade bror, Jag älskar honom
Stenhårt! Han kommer Alltid finnas i mitt hjärta!
Vila i frid gubben, tänker på dej! ♥
Av: Sofie Hallner.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | -lillan- - 25 jan 10 - 17:32 | | han som ingen tror på | Matildaaaz - 15 sep 09 - 20:23- Betyg:  | Så hemskt :( men fint skrivet.
Vila i frid Cim. | | LisaHoglund - 15 sep 09 - 15:11- Betyg: | | Åh, vilken vacker, och sorglig! :'( |
|
|
|
