Vi sa för alltid ( kap 21 ) |
Kapitel 21
Jag gav Adrian en sista blick innan jag långsamt släppte det hårda taget om hans hand och reste mig upp från stolen. Som i slow motion gick jag genom den tjocka dimman fram till dörren, men en känsla fick mig att stanna upp. Tvekandes står jag blixt stilla. Det är som om hjärtat stannade när jag vände mig om och andlöst tittade på Adrian.
Någonstans djupt inom säger åt mig att stanna.
Så jag stannar, rör mig inte och då är det som om hela världen slutar röra på sig. Ljudlöst och omedvetet håller jag andan, ryckte det inte precis i Adrians högra ögonlock?
Det är som om mina ben inte tillhör mig då jag på något sätt lyckas ta mig fram till hans säng igen. Jo visst ryckte till i ögonlocket? Omöjligt kan jag ha sett fel! Eller kanske är det så att jag så länge inbillat mig själv att han ska vakna att detta bara är ännu en illusion?
Så jag sänker huvudet åt min dumhet och är på väg att vända mig om då jag tyckte mig se i ögonvrån att hans fingrar rörde sig, bara för en sekund.
”Adrian?” Andlöst stirrar jag på honom med hjärtat i halsgropen.
”Hör du mig?” Men ingen reaktion, han fortsatte bara med att ligga still som han alltid gjort i över en månad. Kanske är det så att jag håller på att bli tokig?
Ännu en gång är jag på väg att vända om och gå då jag hörde något och tvär stannade! Genast sprang jag fram till honom och stirrade länge och väl på något tecken till uppvaknande.
”Adrian, hör du mig? Om du gör det, följ ljudet av min rört, gå mot den.” Viskade jag hest till honom och kände tårarna tränga sig fram. Jag ryckte till då jag såg hans läppar röra på sig, bara det att inget ljud kom från dem.
”Vakna…” Bad jag och kupade mina händer runt hans ansikte och lutade mig närmare för höra om han sa något. Men han låg bara stilla.
”Jag håller på att bli galen…” Mumlade jag till mig själv och slöt ögonen för att lugna ner mig. Då, när jag gjorde det kände jag en något kall hand på min kind och jag öppnade upp ögonen med ett ryck.
Två djupblåa ögon ser in i mina. Hans hand är uppsträckt och ligger mot min kind, lika mjuk och len som jag minns den.
”Jag trodde jag hade förlorat dig för alltid.” Viskade jag fram och en tår droppade ner på hans ansikte. Men det ansikte jag känner till tittade på mig som om jag vore en främling.
”Känner du inte igen mig?” Sårat tittar jag på honom och det är som något satt en kniv i hjärtat i mig. Känner han inte igen mig? Minns han mig inte?
”Snälla minns mig, minns mig. Adrian…” Men hans ansikte såg lika borta ut och det känns som jag vilken sekund som helst ska bryta ihop på golvet. Varför vet han inte vem jag är? Läkaren sa inget om att han kanske kunde ha förlorat delar av minnet.
”Du vet inte vem jag är, eller hur?” Jag sjönk ihop och släppte taget om hans ansikte så att hans hand försvann från min kind. Jag satte mig på stolen, förvirrad och omskakad. Men jag släppte aldrig blicken från honom och jag vet att jag borde hämta en läkare, men jag gör det inte. Först måste han minnas mig.
”Jag älskar dig.” Grät jag nu fram och la armarna om bröstet av ett patetiskt försök att hålla hjärtat och tårarna på plats. Adrians ansikte blev då plötsligt mjukt, som om något väcktes inom honom. Han sträckte ut sin hand mot mig, först tvekade jag, men så greppade jag snabbt hårt om den.
”Visst minns jag dig, och du kom tillbaka. Maria.” För först gången som känts som en evighet fick jag höra hans röst igen, det var som ett lyckorus som forsade genom hela kroppen.
”Varför gråter du?” Han såg orolig ut och jag kunde inte hjälpa att skratta till.
”För att du också kom tillbaka, för att du är här.” Han såg förvirrad ut först, men så höjde han handen igen och smekte min kind. Men sen så såg han förvirrad ut igen.
”Vad har hänt?”
Långsamt med försiktiga ord berättade jag för honom vad som hade hänt och hela tiden lyssnade han koncentrerat på min röst.
Att ingen kommit in för att hämta mig, kanske ville de låta mig ta den tid jag behöver. Men jag brydde mig inte direkt om vad de trodde eller om de skulle kliva in genom dörren och se Adrian vaken. Allt jag bryr mig är att han är just vaken och mer levande än förut då han såg mer ut som ett lik som sov.
När jag berättat färdigt tittade han länge och väl på mig.
”Minns du?” Frågade jag, men han bara skakade på huvudet. Jag sa inget mer om det sedan och Adrian slöt ögonen för en sekund. Öppnade dem sedan och tittade sig omkring.
”Jag minns vad jag gjorde, innan det du sa hände.” Sa han efter en stund och jag bara tittade på honom. Jag tänkte precis frågade vad då han avbröt mig innan jag hann öppna munnen.
”Vart är min jacka?” Jag reste mig genast upp och gick fram till garderoben där det stod en låda med hans kläder och tillbörheter han hade på sig när han kom in hit. Jag hittade hans jacka som låg överst, den var lite trasig men var ren. De måste ha tvättat kläderna, för det fanns inget blod på dem.
Jag gick fram med hans jacka och gav den till honom, men han pekade åt mig att jag skulle hålla i den.
”Kan du kolla om det finns något i högra innerfickan?” Bad han och jag lydde.
Med darriga händer förde jag ena handen i innerfickan och hittade en liten blå ask. Undrandes vad det kunde vara tog jag upp den och gick fram till honom med den.
”Ge mig den.” Sa han lugnt och jag la den i hans utsträckta hand.
”Sätt dig är du snäll.” Sa han sedan och jag fortsatt att lyda honom. Jag satte mig på stolen som i trans och såg hur han med bådade händerna precis tänkte öppna den, då han hejdade sig.
”Om jag hade kunnat, hade jag satt mig på knä.” Det var som min hjärna inte förstod vad som höll på att hända, men mitt hjärta kunde inte veta mer än vad den redan gjorde. Adrian öppnade asken och höll fram en liten guldskimrad sak med en liten blå sten.
”Det var min farmors mor”, började han och jag kunde bara stirra på den, ”Maria, jag minns inte vad som hände mig, men jag minns vad jag skulle göra. Vad jag gjorde. Jag hade köpt en ask till den och var på väg hem, sen är det svart. Men jag minns vad jag skulle säga till dig.”
”Jag vill leva ett liv med dig, så jag frågar dig, vill du leva ett liv mig?”
Adrians blåa ögon blänker som stenen i ringen och jag kastar mig om honom. Lite omtumlad av mitt påhopp kippade han till lite, men sedan log han stort och kysste mig. En kyss jag längtat efter länge.
”Alltid.” Svarade jag sedan och log brett tillbaka.
____________________
klart jag inte kan döda honom! Hur kan ni tro något sådant om mig! XD haha ^^
och det kanske verkar att den börjar ta slut snart, men det kommer nog allt några kapitel till ;)
kramar airya
NI ÄR BÄST <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 14 sep 09 - 13:32- Betyg:  | ÅH ! helt underbart, absolut helt underbart ! Jag älskar det här,
du fängslar mig i ditt sätt att skriva på !
Bästa för dig det att det kommer fler kapittel ;) <3 |
|
|
|
