Vi sa för alltid (kap 20) |
Kapitel 20
Efter Adrian legat i koma i snart över en månad började jag ge upp hoppet om att han någonsin skulle vakna.
Det gjorde bara ont att se honom så fridfull ut i sjukhus sängen att jag inte orkade gå dit längre, min mamma har även börjat packa inför sin hemresa imorgon kväll.
Kanske borde jag fortsätta tro att han vaknar, men jag orkar inte leva på en fallen glöd längre. Det tar bara musten ur mig och gör mig svag, jag vill inte hamna ännu längre ner på botten än vad jag redan är.
Imorgon bitti följer min mamma, Justin, Dennis och Rosalinda med mig till sjukhuset en sista gång för att prata med läkaren, om ett beslut ingen av oss vill ta. Jag har pratat med Rasmus om detta, han undrade om han skulle komma men jag bad honom att stanna. Om han var här skulle bara göra saken värre, mitt hjärta är redan brustet och han kan inte laga det.
Det är en onsdag eftermiddag som jag och mamma sitter vid köksbordet med knäppta händer ovanför bordet och bara är tysta med våra egna tankar. Jag har aldrig bett i hela mitt liv, men nu gör jag det, en bön om att allt på något sätt måste lösa sig, en bön om att morgondagens beslut inte ska tynga ner oss. Att vi kommer vara starka, att jag kommer vara stark.
"Maria," Jag tittar upp med trötta ögon på min mamma. Hon andas tungt och ögonen är blanka, "Vad som än händer imorgon, finns vi alla här för dig, det ska du veta. Och kanske, borde du följa med mig hem sen, tillbaka till Sverige." Chockat stirrar jag på henne, vad är det hon pratar om? Tillbaka till Sverige?
"Mamma, nej..." Andlöst tittar jag på henne som om hon vore från en annan värld.
"Bli inte sån nu Maria. Jag tänker inte se dig såhär längre, imorgon ikväll åker du med mig hem och det kvittar vad du än säger. Jag tänker inte lämna dig i det här, det är lika bra att du börjar packa, jag har redan bokat en biljett till dig med och jag har pratat med Rosalinda." Det är som om allt bara stannande upp.
"Vad har du och Rosalinda pratat om, mamma?"
"Att hon håller med om att det är kanske bäst att du följer med mig."
"Nej..." Och allt blev svart, känner hur den dimma som förut låg som ett tjockt täcke omkring mig kommer tillbaka.
"Mamma, nej, jag vägrar!" Skrek jag nu och lungorna bränns, "Nej, du kan inte göra så! Jag är arton år, du kan inte styra mitt liv längre!"
Förtvivlad tittar jag på henne och känner hur kinderna blir klibbiga.
"Det bryr jag mig inte om! Du är mitt barn och du ska med på det flyget imorgon och det är inget mer om det!" Skrek hon tillbaka och såg hur tårarna rann nedför hennes kinder också, men jag brydde mig inte. Om Adrian ska tas ifrån mig, kan ingen ta allt jag har kvar här ifrån mig. Jag har tvillingarna och Rasmus här, dem tänker jag inte förlora också.
"Gör inte så här..." Bad jag, men hon bara sänkte huvudet och jag gick därifrån. Även om jag förstår henne vill jag inte resa härifrån. London har blivit mitt hem, Skåne är bara ett minne av det som en gång var hela världen. Nu är det bara en liten prick där min pappa är inlagd på ett "sjukhus" och min bror som fortfarande älskar sin syster.
Jag packade aldrig mina väskor, min mamma gjorde däremot det. Hon stängde bara ute mig och lyssnade inte hur mycket jag än skrek åt henne och grät hysteriskt då hon drog fram väskor och packade ner mina saker. Justin och Dennis som hört skrik från våningen under oss sprang genast ner och brydde sig inte om att knacka, utan bara öppnade dörren och sprang i lägenheten. Vilken chock de blev för dem. Den syn de fick se var min mamma packa ihop mitt liv och jag sittandes på golvet, ihop bruten och skrikandes så att jag blev hes. Efter bara någon sekund måste de ha uppfattat situationen, för med gråten i ögonen gick de fram och sattes sig bredvid mig. De höll om mig medan jag skakade och visste varken ut eller in.
"Såja, det ordnar sig." Viskade de medan de vaggade mig som om jag vore ett litet barn som vaknat upp från en mardröm, bara att min fortfarande fortsätter.
Efter en stund slutade min mamma packningen och satte sig på golvet mittemot och tittade på oss.
"Förlåt." Sa hon tyst och torkade tårarna. Men jag vet att hon verkligen kommer tvinga med mig hem, och det finns inget jag eller tvillingarna kan göra.
Så blev det torsdag morgon. Jag, min mamma och tvillingarna samt Rosalinda samlades på sjukhuset utanför Adrians rum. Vi väntade på läkaren och när han efter någon minut ledde han oss in till ett avskilt rum. Där satte vi alla oss ner på en varsin stol och han började prata, jag förstod inte så mycket av det han sa och erkänner att jag inte orkade lyssna. Han pratade som om det var att avliva ett djur i mina öron.
"Jag ber er att fundera nu om ni vill att han ska leva ett liv i koma, eller släppa taget. Jag vet att det är svårt, men det handlar om hans bästa. Det han lever nu är inget liv och som läkare ber jag er nu att tänka igenom detta ordentligt." Rosalinda tittade på honom.
"Finns det ingen chans?" Jag såg att hon snart skulle börja gråta, konstigt nog var jag den enda som inte grät. Läkaren svarade aldrig på hennes fråga och det kanske var ett svar ändå.
En efter en tog vi farväl till Adrian. Jag blev sist som tog adjö.
Det hela kändes bara overkligt då jag gick in till honom och satte mig på stolen som stod bredvid sängen. Jag tog tag om hans hand och höll om den. Kysste hans något kalla och torrar läppar. Ömt smeker jag med andra handen hans kind och tittar länge på honom utan att säga något.
Egentligen kunde vi inte göra något. Det kvittade om vi ville att han skulle få leva såhär, vi hade inget att säga. För när läkaren hade kommit tillbaka hade han noggrant gått igenom hans papper och hittade ett där det stod och var underskrivet att om något hände honom ville han inte återupplivas. Jag kunde inte förstå varför i all friden han skrivet på ett sådant dumt papper!
Men nu har han gjort det och läkarna måste följa hans sista önskan.
"Jag älskar dig." Viskade jag fram och kysste hans hand och hans läppar igen för sista gången.
"Det kommer jag alltid göra." Sa jag och en tår droppade ner på hans hand. Utanför står dem alla, väntar på att jag ska sagt farväl för alltid för att aldrig mer återse honom. Men jag kan inte förmå mig att resa mig upp utan sitter kvar och tittar på den personen jag sagt för alltid till och älskar.
"Du kommer alltid att äga mitt hjärta."
__________________________
kommentera?? ^^ <3
kramar airya
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 14 sep 09 - 13:28- Betyg:  | | mållös, jag vet inte vad jag ska säga... |
|
|
|
