(M/M) I varje andetag - kapitel 12 |
Ja, då är detta nu kapitel 12 av I varje andetag. Det känns som om historien är rätt seg, men snart kommer det att hända saker, snart så *flina*
I alla fall så tackar jag extremt för de kommentarer jag fått! TACK. Ni vet, de värmer <3
Kapitel 12
”Alex mobil, det är Hugo”
”Kan jag få prata med honom?”
”Med vem?”
”Alex, såklart”
”Han är inte tillänglig just för tillfället”
”Vaddå inte tillänglig?”
”Ja, alltså, han har inte tid”
”Jag vet vad tillänglig betyder, men varför har han inte tid?”
”Han är och duschar”
”Okej, och du duschar inte tillsammans med honom?”
”Uppenbarligen inte, nej och varför skulle jag göra det förresten?”
”Man brukar duscha ihop ifall man är tillsammans”
”Vad vi gör tillsammans har inte du med att göra”
”Det är sant”
”Vad vill du Alex egentligen?”
”Prata med honom”
”Ja, men varför?”
”Jag vill förklara mig”
”Varför då?”
”För jag gjorde mitt livs största misstag”
”Och vad har det med Alex att göra?”
”Får du fråga honom om”
”Ja, får väl göra det, men han är klar nu. Hallå? Hallå? Hallå?”
*
”Christoffer!”, skriver hans mamma från våningen under och han suckar djupt. Vill inte öppna sin mun och röra på stämbanden så att det framkallas ord såhär tidigt på morgonen.
”Ja, vad är det?”, ropar han trött tillbaka och vet om att hon kommer bli rasande över att han enbart vänder sig om i sin säng, lägger ansiktet in mot väggen och drar täcker så långt upp att inget annat än hans gröna hår blir synligt. Han ska egentligen komma ner till henne då han hör sitt namn uttalas med en starkare ton, men och andra sidan. Han är fortfarande sjuk. Förkylningen gick förvisserligen över för några dagar sedan, men det onda i bröstet han ännu inte packat ihop sina saker och flyttat ut. Det kommer aldrig sluta värka.
”Varför i helvete ligger du fortfarande och påstår att du är sjuk?”, säger en röst och han vänder sig chockat om. Det var inte Matteus röst han förväntade sig att göra då dörren till rummet öppnades och stängdes.
”Jag ställde en fråga”, påpekar han och knuffar in Christoffer närmare väggen så att han själv får plats att lägga sig ner i den 120 centimeter breda sängen. 120 centimeter till ingen nytta eftersom den person han vill dela säng med är inom förbjudet område.
Vad är det med dig egentligen?” frågar Matteus och ser in i hans ögon. Ingen elektricitet uppstår nu, det är bara med Alex den framkallas.
”Inget”, säger han lågt och bryter ögonkontakten.
”Se på mig, Christoffer”. Tydligen tycker Matteus om ögonstirrandet mycket bättre än honom själv.
”Du har inte varit såhär förstörd sedan din pappa stack”. Det hugger till i hans hjärta och han känner hur ögonen tåras.
”Förlåt, jag vet att du inte pallar att någon pratar om det”, säger Matteus när han upptäcker det glansiga i hans ögon och drar in honom i sin famn. I tryggheten med Matteus armar kring sin kropp släpper han spärren och låter tårarna rinna. Håller krampaktigt om sin bäste vän för att försöka hindra smärtan i bröstet växa till en outhärdlig storlek.
”Vad är det som har hänt, Christoffer?”. Han förmår sig inte att svara. Det går inte. Matteus kommer lämna honom ifall han berättar.
”Du vet att du kan berätta allt för mig”, viskar Matteus tyst i hans öra och han ser snabbt upp i hans ögon. Ser smärtan han orsakar honom genom att han vägrar låta honom få tillgång till det hemligstämplade materialet – Alex.
”Vad det än är så finns jag alltid här, det hoppas jag att du vet”. Han kan inte tro på hans ord, för ingen, absolut ingen skulle stanna kvar ifall han säger som det är.
”Vad som än har hänt så vägrar jag låta dig ligga kvar här i sängen, men jag tänker heller inte släpa med dig till skolan”, säger Matteus efter de båda varit försjunkna i sina egna tankar och han tittar lite smått förvirrat på honom.
”Du och jag ska båda pysa in till stan, så ifall du inte har lust att visa dig bland folk utan smink så är det ej väldigt bra idé att kliva upp och göra dig i ordning nu, för vi går om femton minuter”, förklarar han när han ser Christoffers förvirrade ansiktsuttryck och flinar samtidigt ondskefullt. Han vet mycket väl om att Christoffer behöver minst tjugofem minuter på sig för att hinna med att fixa sig så som han vill.
Han försöker protestera, men hans ord rinner av Matteus likt vatten rinner av en plastblomma, och han erkänner tyst för sig själv när han står framför spegeln och drar tjocka och svarta kajalstreck kring ögonen att Matteus gör rätt i att kasta ut honom ur sin egen säng och tvinga honom att följa med och vara social. Och saken är ju den at Matteus enbart vill sin bäste väns eget bästa. Det har Christoffer alltid vetat.
-
”Har jag missat något av värde som skett under de två veckor jag varit hemma?”, frågar han Matteus då de tagit sig in till stan, gått runt och letat efter ett trevligt och stillsamt litet café och slagit sig ner vid ett som de fann inbjudande. Framför Matteus står det, som alltid när de två fikar tillsammans, en tallrik med en halvuppäten Napoleonbakelse och platsen framför honom själv tas upp av en liten assiett med en så gott som orörd kanelbulle ovanpå.
”Nej, det kan jag väl inte påstå”, svarar han. ”Eller förresten. Det kom en snubbe och var med oss några lektioner. Han ska tydligen börja i vår klass efter jul”.
”Och hur kommer det sig att han börjar när halva tvåan redan gått?”
”Det var något jävla skit om”. Han gör en paus och stoppar in en bit kaloribomb i munnen. ”Något om att han gått på samma program någon annan stans, men att han flyttade hit och ja, han hade gjort typ samma saker som vi gjort. Då gick det visst bra att börja”. Trots Matteus förklaring kan han inte låta bli att tycka att det hela är rätt konstigt, för det är inte ofta det börjar nya elever i klasser som hans och det gör det definitivt inte när hela höstterminen i princip redan gått.
”Är han trevlig då?”, frågar han för att hålla samtalet i liv, eftersom varje gång det blir tyst sjunker han in i sina egna tankar och är det något han verkligen inte vill göra just nu så är det att tänka på Alex. För hans tankar är alltid på honom.
”Vem då?”, undrar Matteus dumt och han suckar högt. Ibland kan hans bästa vän vara otroligt trögfattad.
”Ja, den där snubben?”
”Jaha, jo, han är jävligt trevlig faktiskt. Skämtar mycket och sådana personer är alltid trevliga”
”Okej, det låter ju bra”
”Yes”
”Vad heter han då?”
”Det var värst vad du frågar mycket. Ge fan i att skolka så skulle jag slippa det här jävla förhöret”, säger han och flinar stort. Chistoffer kommer på sig själv med att inse att Matteus flinar väldigt ofta.
”Hur som helst så heter han Alex”
Och i samma stund Matteus säger hans namn slutar Christoffers värld att existera och han svär på att ifall Gud finns så älskar han att se Christoffer lida.
”Här kommer han förresten”. Om han fick en enda önska just nu så skulle han önska sig så långt härifrån det bara går, bort från Matteus nya vän.
Han ser hur dem pratar om något, för deras läppar rör hela tiden på sig, men han hör inte vad. Det enda han kan koncentrera sig på nu är att stirra ner på bordet, försöka se genom den ljusgröna dukens tyg och se ner på golvet. Att han roar sig med detta är för att han vet om att ifall hans blick fastnar på Alex skulle den kidnappas av hans strålning och om det skulle ske så skulle Matteus förstå. Det får inte hända. Därför är bordet en bra plats att vila blicken på när Alex den blonde är i närheten.
Om Alex börjar i hans klass kommer han inte kunna gå kvar. Sedan han träffade Alex för allra första gången har det varit tillräckligt jobbigt att kämpa för att få behålla koncentrationen under en hel lektion och efter en halv natt tillsammans med honom har han inte klarat av att gå i skolan på två veckor.
Att gå i samma klass som silverögonpojken kommer aldrig fungera.
”Sluta vara så förbannat osocial och stirra ner i bordet. Lyft blicken och säg hej istället”. Ifall känslor kunde döda skulle Matteus hjärta sluta slå i det här ögonblicket.
”Hej”, säger han lågt och lyfter blicken, fullt medveten om att han måste prata först och titta sedan. Annars får han inte fram ett enda ord för hans hjärna sätts ur funktion vid åsynen av Alex.
Idag bär den blonde ett par helröda jeans, en vit enkel t-shirt och ovanpå den en grå tröja med svarta linjer horisontellt och vertikalt med en dragkedja nerdragen. Han lägger märke till att det blonda håret är något kortare sedan han såg honom sist. Så lite skillnad att ingen som inte har studerat honom i detalj skulle märka av det.
”Hej”, svarar han och fångar hans blick.
Han blir lättad när han ser att Alex ögon är grå i ljuset från caféet. Men lång inne i honom, på en plats mycket nära det pulsskapande organet, svider det till över att inte silverögonpojken är just silverögonpojken idag.
Flurf, ja, detta var då kapitel 12. Då är det er tur att skriva något i rutan och sedan klicka på knappen.
|
| Kommentarer | | EMORAiNBOW - 11 sep 09 - 21:15 | | Allt du skriver blir som poesi: dina ord bara flyter på som en ström vatten och man bara låter sig följa med, svepas med. Allt är så vackert, även smärtan är vacker. Om någon är författare här så är det du, my gosh <3 | | WalkingTheDemon - 11 sep 09 - 19:55 | | Braaaa o: | | idantica - 11 sep 09 - 19:32 | | alltså. hjälp på det här. det är så vackert. och så, så underbart bra! | | NeMriA - 11 sep 09 - 18:05 | MAUSHUHGUSFJKKNLMSDF *dör*
alltså. jesus, du skriver på ett sånt speciellt sätt
och jag blir helt fast.
TALANGBARN - NY DEL, NU! |
|
|
|
