Vi sa för allitd ( kap 19 ) |
Ja, det finns nog ingen bra ursäkt till varför det kommer ut så sent xD
Har dock inte hunnit läsa igenom det ^^ Men hoppas ni gillar det och ni inte slutat läsa p.g.a av min seghet, förlåt för det :(
rekomnderar dock att ni lyssnar på Nomy - Hold Your Head Up High (jättefin<3)
http://www.youtube.com/watch?v=l 7kjGr6e3tY&feature=channel_page
kramar airya
Kapitel 19
"Hur hade du tänkt dig med dina studier? Du måste ju avsluta skolan ordendligt så att du får en utbildning!"
Det var dagen efter min mamma kom till London och dagen efter som hon fått träffa Adrian för första gången. Även om han bara låg där och sov, så pratade hon med honom och jag kommer nog aldrig glömma den dagen och de orden.
Denna dag promenerade vi runt i stan och var nu inne i en park, inte den jag befann mig för drygt ett år sedan, utan en annan som var väldigt liten men den duger. Mamma pratade mest om skola och utbildning medan jag suckade och tittade bort.
"Mamma, jag klarar mig bra utan skola och det som hör dit. Jag har ett jobb, eller hade... Och jag har ett boende." Mamma tittade bekymrat på mig.
"Det är vad jag oroar mig över, du kan inte leva på ingenting. Du måste skärpa till nu, Adrian ligger i koma och det kan ingen ändra på. Ingen vet heller när han vaknar och då kan inte du gå omkring i en dimma och tro att allt kommer att ordna sig av sig självt. Du måste hitta ett jobb! Annars kommer det en dag då du inte kan betala hyran, när det gäller Adrian, gumman, du måste förstå att han legat i koma nu i över en vecka, kanske måste du se att han inte..." Hon tystnade, gav mig en blick som sa orden hon inte sa högt och jag kokade inombords.
"Han kommer tillbaka! Jag känner det!" Upprörd över vad min mamma försöker få fram stirrar jag ont på henne. Samtidigt bränner det bakom ögonen av tårar som vill tränga sig fram. Jag tvingar dem tillbaka.
Mamma lägger då en arm runt mina axlar och leder oss mot en bänk i den lilla gröna parken.
"Maria, älskling”, säger hon då vi satt oss ner, "Jag tar inte honom ifrån dig när jag säger så, han kommer alltid finnas i dig och han vet att du älskar honom. Nu måste du visa att du älskar honom genom att resa dig upp."
Säger hon mjukt och kramar om mina axlar. Och kanske hon har rätt, kanske måste jag resa mig upp, men om man inte har den kraften? Om man redan ligger längre ner än botten, kan man då klättra upp till ytan igen? Jag börjar bli van vid denna kvava luft, och om jag inte vill andas den rena luften som bara kommer göra ont i lungorna? Mamma, jag vet inte om jag orkar leva i ljuset när mörkret tar hand om mig så väl. Jag tittar på henne i hopp om att hon ska kunna läsa mina tankar så att hon kanske kan förstå, men jag ser inget i hennes ögon som läser av mina tankar.
"Han måste vakna, mamma, jag behöver honom. Jag kanske inte har kvar mitt jobb, jag kanske kommer få det svårt med att kunna betala hyran och Adrian kanske aldrig vaknar och blir frisk... Men jag måste ha något att hålla fast vid, kan du förstå det? Kan du inte bara vara mitt stöd, för det är vad jag egentligen behöver, ingen skola och studier, bara en mamma som älskar mig." Fick jag fram och tårarna vällde fram. Mamma smeker ömt min kind och torkar bort mina tårar. Sedan ler hon svagt och kramar om mig, en kram jag besvarade.
"Jag älskar dig, du är min dotter och troligen den enda i vår familj som har den styrka du bär inom dig. Ett hopp som aldrig dör. Klart jag finns här för dig, jag är din mor och du är mitt barn, jag finns alltid där för dig."
"Tack mamma, jag älskar dig också fast jag aldrig säger det." Viskade jag fram med en grötig röst i hennes hår och höll om min mamma hårt. Jag kände mig som ett litet barn för en liten stund där som ramlat av cykeln och skadat sig och dess mamma kommit för att trösta en. Det var också då jag insåg att jag aldrig sagt till min mamma att jag älskar henne, fören nu.
"Mamma”, började jag och släppte taget om henne, "hur har Tobias det? Jag menar... hur, hur mår han? Med pappa och allt." Jag svalde hårt och drog handen över ögonen för att få bort tårarna. Jag har inte heller tänkt på min bror något vidare nu på ett bra tag, men på tanke på hur livet kan förändras kom jag tänka på honom. För jag älskar honom fortfarande, men på vilket sätt förblir en gåta jag själv inte kan lösa.
Mamma strök även hon bort någon tår under sina ögon och tänkte först hur hon skulle börja. Hon drog ett djupt andetag och log snett, men jag såg hennes plågande ögon.
"Först när jag berättade för honom att pappa skulle åka in på ett sjukhus som kunde ta hand om honom blev han arg, upprörd. Han sa att han själv kunde ta hand om honom och att jag inte borde göra så. Jag kan ju inte klandra din bror heller, jag förstår honom, han har förlorat sin enda syster och nu sin pappa. Det är jobbigt. Men efter ett tag slappande han av mer allt efter som och sa inget mer om det, lät det vara. Men du ska veta gumman att han saknar dig enormt mycket. Jag vill inte få dig att känna skuld till det, men han saknar dig verkligen och älskar dig. Borde du inte ge honom en chans att få träffa sin syster? Det har gått ett år och jag vet att ni nästan klippt ert band till varandra, men ni är en familj."
Jag bara tittade på mamma med ett plågat hjärta. Min älskade bror, min älskade Tobias.
"Mamma jag klarar inte det, jag vill inte träffa honom, förlåt. Ingen mor ska få höra att hennes barn inte vill träffa varandra, men det är så det ligger till. Jag är ledsen, men jag klarar det inte."
Hon tittade ner för stund.
"Du har rätt, ingen mor vill höra det." Hon tittade nu upp och jag såg att hon snart skulle börja gråta och jag vill inte se henne göra det.
"Snälla mamma, det är inte ditt fel på något sätt. Ibland blir det bara så och man måste bara lära sig att släppa taget." Så som jag kanske borde göra om Adrian, men jag älskar honom för mycket för att kunna göra det. För vem ska annars sitta vid hans sida när han vaknar?
"Då kanske du inte vill höra detta, men som rätten till att vara eran mamma tänker jag göra det ändå, när jag berättade att jag skulle åka hit frågade han om han fick följa med."
"Vad sa du?"
"Att han fick ringa dig." Överraskad tittar jag bara på henne.
"Men han ringde aldrig?" Hon blundar och andas tungt.
"Nej, han gjorde aldrig det, kanske visste han att du inte ville träffa honom." Då sa jag inget mer och inte min mamma för den delen heller.
Hon kanske inte vet varför Tobias inte ringde, men jag vet. Senast vi sågs var för över drygt ett år sedan berättade jag att jag älskade honom på det sättet ingen får göra till ett syskon. Och han älskade mig på samma sätt.
Men vi lät det bara vara något som fick leva inom oss, det gick inte att bli vi, för vi måste leva våra egna liv. Mitt liv var Adrian och tvillingarna här i London, hans liv har han nog ännu inte listat ut än.
Jag hoppas att han gör det en dag och det är inte fören då som vi kanske kan mötas igen.
Nästa dag var vi på sjukhuset igen. Ingen förändring i Adrians tillstånd.
Resten av dagen spenderade vi med tvillingarna som mamma fick lära känna lite mer. Hon fick till och med Dennis att raka av sitt cirkus hår! Nu syns det ännu mer att han och Justin är tvillingar! Det är inte klokt hur lika de är nu.
Dennis såg mest ängslig och rädd när mamma började raka av hans hår, det var riktigt roligt att se. Justin och jag stod och skrattade i kör och det kändes konstigt att skratta. För hur kan jag vara glad när Adrian bara ser mörker?
Men på något sätt blev skrattet äkta och alla tre tittade först förvånat när jag började skratta åt Dennis min, men sen blev de lättade och började själva le och skratta högt. Säkert överlyckliga att den dystra lilla flickan skrattar.
Om de bara visste att jag innerst inne gråter.
Det gick ett par dagar och min mamma var fortfarande kvar. Jag frågade aldrig när hon skulle åka hem, jag började faktiskt gilla hennes sällskap och känslan av att ha henne i närheten. Hon drog inte heller upp Tobias eller pappa efter vårt samtal i parken.
Jag ringde Rasmus också för bara någon dag sedan, vi pratade inte så länge, men det var skönt att höra hans röst igen. Den gjorde mig lugn för en liten stund, men nätterna är fortfarande hemska. Det stora hålet av något som saknas verkar växa istället för att krympa.
Jag hatar det.
Det är så svårt att andas om nätterna och det är tack vare tvillingarna, min mamma och Rosalinda och hoppet om att Adrian ska vakna som håller mig uppe. Rasmus gör självklart också en stor betydelse i det hela, även om vi inte pratas vid så ofta, men när vi gör det är det som att resa till ett magiskt ställe bara för en liten stund och den stunden är värd mer än allt guld i världen.
De två veckor som med tiden rann iväg kändes bara som en dimma.
Jag pratade med läkaren igår, han påpekade att det var nu snart över tre veckor som min älskade Adrian legat i koma. Revbenen läker fint, men resten av kroppen långsamt. Även om han aldrig sa det, kunde jag se det på honom, är tillståndet detsamma för bara några veckor till måste ett beslut kanske tas.
Inte ens de galna tvillingarna kunde få bort dem tankarna nu. Och mamma var snart tvungen att åka hem.
Varför vaknar han inte?
____________________
kommentera?? ^^ <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 7 sep 09 - 21:14- Betyg:  | | Jag vet inte vad jag ska säga, UNDERBART, SKIT BRA ! jag älskar det | | ackbarian - 7 sep 09 - 20:29- Betyg: | | skitbra! :D |
|
|
|
