Det perfekta livet del 4. |
Vi satt stilla, och sa ingenting. Jag kunde fortfarande inte föreställa mig att de var borta från denna värld, de fanns inte längre. Tårarna började rinna, rullade ner. Jag brydde mig inte om att torka av de.
Efter några minuter i tystnad avbröt Sue den ”ni behöver inte fixa er, jag går och avbryter festen. Ni kan gå hem, jag ringer er sen, okej?” jag och Sofia nickade och gick tyst ut ur rummet efter Sue. Musiken dånade och vi klämde oss fram genom folkmassan.
Musiken slutade och alla lampor tändes. Alla stannade upp och började skrika.
”va fan gjorde du det för!” några stod bara där som om de hade vaknat upp ur en dröm och gnuggade ögonen för att ljuset plötsligt hade blivit så starkt.
”Alla får gå hem nu! Det är ingen fest längre!” skrek Sue. Alla gick klagande därifrån, eller ja, de som inte hade däckat. Vi hjälpte Sue att bära ut personerna, lite halvelakt av oss faktiskt, men vi klarade av att väcka de flesta.
När alla hade gått ut ur lägenheten sprang Sue emot oss och gav oss en väldigt hård kram. ”tack så mycket för att ni finns här, asså det betyder bara så jävla mycket.” Man hörde hur hon grät när hon sa detta. Hon kramade om oss hårdare och vi med.
Hon släppte oss. ”kom ihåg jag ringer er imorgon.”
”jupp” Vi gick ut ur lägenheten och gick sedan i tystnad till Sofias lägenhet.
”jaha” sa jag när vi hade stigit in i lägenheten. Jag hade nästan glömt bort hur trött jag var, så jag tog av mig skorna och gick med släpande steg till sängen och började sova. jag hörde också hur Sofia gick till sängen och lade sig och sov.
Jag vaknade av att solen tittade fram i fönstret, det var i alla fall fint väder. Jag satte mig upp sträckte på ryggen och gäspade stort. Min mobil var på nattduksbordet, jag tog upp den och kollade hur mycket klockan var.
”Shit! Sofia! Klockan är ett! VAAKNA! Brast jag ut. Jag kollade runt i sängen, men hon var inte där...
”Jaa, jag vet sömntuta, det är därför jag fixar brunch” hörde jag Sofia säga från köket. Jag hoppade fram till köket, jag var jätte hungrig.
”När blir det klart?” frågade jag.
”Det är klart nu, jag skulle just gå och väcka dig.”
”När vaknade du egentligen?” frågade jag när jag såg hur mycket hon hade fixat, pannkakor, ägg, baguetter, hembakat bröd, allt!
”bara klockan sju, det är därför jag inte hann göra så mycket saker, de öppnar ju affärerna klockan åtta” jag gav henne är en "är-du-galen?" blick då svarade hon med en "vad-är-det-som-är-fel” blick. ”Jo men Sofia, du behöver inte göra allt det här, hur fan orkar du komma upp på mornarna? Du måste bara ha sovit i max 4 timmar eller nåt.
”ja, det är väl inte så farligt, hur klarar du av att sova i typ tio timmar utan att vakna?"
” Alla borde sova i tio timmar, då blir man utvilad.” Jag smilade stort och belåtet mot henne. Hon kunde inte slå det här, det är ju liksom bättre att sova längre än lite. ”haha, du verkar inte särskilt utvilad” mitt smile slocknade direkt, hon vann alltid. Jag orkade inte argumentera mer så jag tog en pannkaka, lade på smör, socker och lime, min bästa kombination. Sofia tittade på mig. ”Igår natt känns overklig” sa hon efter några sekunder. ”Det hände faktiskt idag, typ” rättade jag henne. "Men jag vet det är overkligt, de är döda, det är så synd om Sue. Jag menar, tänk om det hände oss liksom? Fatta hur hon känner, vi måste vara där för henne” jag kramade om hennes hand och vi började gråta, just då började min mobil ringa, jag sprang till sovrummet, kastade mig över sängen och ”gled” till nattduksbordet, jag såg på displayen att det var Sue och svarade.
”Hej Maria” sa Sue.
”hej, hur är det?”
”Det är bra... Men föresten, ni ska väl till John Millers konsert imorn?”
”Jupp”
”Kan vi inte gå dit idag, och ta med ett tält så att vi får bra platser?”
”Jaaa, det låter skit bra, men jag tror inte vi har något tält.”
”Men jag har ett jättestort, så det är lugnt, föresten, tack för igår, jag fattar inte hur ni kan vara så snälla mot mig när jag har varit ganska jobbig mot er.”
”Men seriöst, det är lugnt Sue, vi kommer alltid vara där för dig”
”tack, asså, jag menar det, det betyder. Meen, kan jag komma till er vid typ halv fyra?”
”Det går bra”
”Okej, ses”
”ses”
”Sue kommer hit halv fyra.” sa jag när jag hoppade in i köket och satte mig på min stol. ”Sue ska ta med ett tält och sen ska vi gå dit konserten är och sova över i tältet för att få bra platser” fortsatte med ett leende på läpparna. ”fett kul! Men vi måste plocka undan allt och fixa oss. Vi måste också gå till dig för att hämta kläder och så” sa hon.
”okej, men jag hjälper till att städa och sen kan vi dra till mig” just då upptäckte jag hur stökigt det var i lägenheten. Vanligtvis så brukar allt vara perfekt, men efter den konstiga natten så hade inte ens Sofia brytt sig om att plocka upp allting. Jag hade till och med glömt konserten!
När vi hade städat klart var klockan två och då gick vi hem till mig. Vi gick, för det var bara några kvarter bort.
När vi gick såg vi två personer som vi kände igen, väl. Med kortkorta kjolar när det regnade, deras lite utspretade, platinblonda hår och väldigt mycket foundation, man kunde inte missa dem, det var Mikaela och Cissi, de såg inte glada ut. Jag kollade mot Sofia, hon såg rädd ut. Vi hann inte vända för de hade redan sett oss.
”vad fan tar ni Sue ifrån oss? Jävla bitchar!” sa Mikaela när de var några meter ifrån oss. ”Hon behöver oss” pep Sofia.
”Hon behöver för fan oss också, varför tog ni henne ifrån oss”
”Men hon kom till oss, vet ni ens vad som har hänt henne?” sa jag.
”Fan eller, om hon behövde någon så kunde hon bara gått till oss och vad fan pratar du om? Inget har fucking hänt henne, då skulle hon ha sagt till oss!”
”Har hon inte sagt till er?”
”Eeehmm, hon har inte sagt till oss för att det inte har hänt nåt, ni ljuger!”
”Ni måste verkligen vara dåliga vänner om hon inte ens har sagt vad som har hänt.”
”Men vad fan har hänt?” nu blev Cissis och Mikaelas ansikten osäkra. ”hon får säga det till er om hon vill” sa jag.
”Fuck you! Nu ska du för i helvete få!” skrek Cissi medan hon tog av sig örhängena, klackskorna och sina stora armband. Då fattade jag att de inte skojade, Cissi hoppade på mig så att jag ramlade ner mitt i en vattenpöl, nästan hela jag var lerig. Fyfan asså.
När jag hade torkat bort leran och öppnade ögonen såg jag till min förvåning, att Sofia och Cissi började slåss. Mikaela var också redo att vara med i fighten så hon började också slåss mot Sofia. Jag gick upp snabbt, helt lerig och försökte stoppa dem, det var helt omöjligt.
Plötsligt var det några som drog oss ifrån varandra, när jag kollade runt såg jag en svart limousin och de som hade dragit bort oss från varandra var några män i svarta kostymer. Det verkade skit konstigt. Sofia, Cissi och Mikaela såg också förvånade ut.
”Vilka är ni?” sa jag till männen.
”Can you speak in english please? we don’t understand”
”Eehm, who are you?” frågade jag igen.
”We are John Millers bodyguards, he wanted us to stop the fight.”
”j-j-john Miller?” pep jag fram.
Just då kom John Miller ut. ”Oh my good!” det var det ända jag kunde få fram. Jag ville bara gå fram till honom och krama honom, men jag var helt jävla lerig, så himla typiskt. Men om vi aldrig hade bråkat hade de aldrig stannat, så jag är glad för att Cissi blev sur.
”I guess you’re a John Miller fan?” frågade livvakten
”yes, the biggest” viskade jag.
©
|
|
|
|
