Sis |
”VI SKA ALLTID VARA SYSTRAR, DU OCH JAG!”
DU,
Om det finns ett paradis,
Så är det stunderna med dig.
Om det finns glädje,
Så är det skratten med dig.
Om det finns sorg,
Så är det att vara utan dig!
DU.
”JAG ÄLSKAR DIG MER ÄN LIVET, FÖR DU ÄR LIVET!”
*
Handen för munnen, med pirret i magen smög vi oss ut på tå.
Jag hoppade till av förväntan medan du försökte stänga ytterdörren så försiktigt som möjligt. Jag tjöt till då Sotis, din svarta katt kom från ingenstans med världens fart in genom den smala springan innan du stängt ordentligt.
Du tog mig i handen och småfnissande smög vi till baksidan av trädgården.
Jag snubblade på en fotboll och föll ner direkt i det våta sommargräset, som var fyllt med taggar från er stora gran ni hade mitt i trädgården.
”AJ!” pep jag till högt och du skrattade åt mig.
”Sch…” sa du med fingret för munnen.
Försiktigt smög vi oss fram till Emelies fönster och ställde oss på varsin sida.
Vi stod stirrande mot varandra, ansträngande för att inte börja skratta medan vi hörde ljuden därinne.
Vi tog ett djupt andetag och sedan kikade vi in genom de smala springorna på persiennerna.
Vi kunde skymta rörelser som sedan klarnade mer och mer. Täcket åkte upp och ner, upp och ner, upp och ner. Mina ögon spärrades upp när deras andetag blev högre och högre, högre och högre.
”Hjälp, vad dom håller på!” mimade jag mot dig och du nickade och tog ett djupt andetag igen.
Jag kunde inte hålla mig längre – hysteriskt skrattande drog jag ner dig och där låg vi och tjöt så tårarna rann! Du och jag, garvande utanför din systers fönster mitt i natten.
”Era jäkla skitungar!!!!” Hörde vi inifrån och snart var hela huset tänt. Emelie öppnade fönstret och rök av ilska! John stod bakom henne och höll för munnen när hon inte såg.
”Hej, hej.” Sa du retligt och vinkade mot dom.
Vi började genast skratta igen!
*
”OM DU LÅG PÅ BOTTEN I ETT HAV FYLLT MED HAJAR SÅ SKULLE JAG DYKA NER OCH FÖRSÖKA RÄDDA DIG, FÖR JAG SKULLE ÄNDÅ DÖ UTAN DIG!”
SIS,
Om jag har en hemlighet,
Så delar jag den med dig.
Om jag är ledsen,
Så finns du där för mig.
Om jag är lycklig,
Så delar jag det med dig.
SIS.
”OM JAG HADE EN DAG KVAR ATT LEVA, SÅ SKULLE JAG SPENDERA DEN MED DIG.”
*
Huvudena lutade mot varandra, hand i hand låg vi där och lyssnade på dessa gråtlåtar som vi kallade dom. Tårarna rann längs bådas kinder. Det hade dom gjort den senaste timmen. Du var ledsen för att Emelie alltid sa såna elaka saker till dig, och att hon tillsammans med din farmor satt och pratade om alla dina negativa sidor. Men dom kände inte dig på samma sätt som jag gjorde. Jag visste allt om dig, och därför kan jag med all rätt säga att du har mer positiva sidor än någon annan jag vet!
Direkt när du hade börjat gråta så blev jag genast ledsen jag också, men den dagen var jag också otroligt nedstämd för att jag saknade min storasyster som bodde i en annan världsdel.
Det var då du och jag skapade det bästa jag någonsin har haft.
”Om inte våra egna systrar bryr sig om oss, så kan du och jag vara systrar istället.”
Efter att vi upptäckte att så länge vi hade varandra så hade vi allt, då blev allt mycket lättare.
WHEN WE STAND TOGETHER AS ONE.
*
”Häll i lite mer socker!” Sa du och log stort med ditt mjöliga ansikte.
Jag öste ner och du blandade om så att det skvätte upp och vi började skratta.
”Nu är det reklam, men efter pausen är Phoebe and Daphne tillbaka med ännu fler baktips!” Sa jag högt mot fönstrena som var våra låtsaskameror.
När vi dukat fram och hällt upp vår kaka på fatet så var det dags att provsmaka.
”Välkomna tillbaka, det är nu dags att börja äta på vår smaskiga kaka, som blev ovanligt lyckad!”
Du tog en ordentlig bit och börja tugga. Jag skulle precis stoppa in min sked i munnen men hejdade mitt i sista sekund då du grimaserade.
Vi började skratta hysteriskt så du satte i halsen. Du tog tag i glaset och drack och drack. Rätt som det var så ställde du dig upp och lutade dig framåt.
Jag visste inte att man kunde spy och skratta samtidigt. Det var en ovanlig kombination.
Visst var det kul att baka, men det var dock inte lika roligt att torka upp spyorna från hela ert köksgolv.
”Lyckad kaka, va? Eller vad var det du sa?” Sa du fnissande till mig.
”Nej, ni luktar skit alltså!” Sa din pappa retligt när han gick förbi. ”Vi får ta och åka till Svalnäs för att ta ett nattdopp så ni inte stinker så!”
”Nattdopp? – JAA!”
J
”DU OCH JAG SKA FLYTTA IHOP NÄR VI BLIR VUXNA, SÅ SKA VI BO TILLSAMMANS MED VÅRA SNYGGA KILLAR.”
GUMMS,
Ja g är inte hel utan dig.
Vi hör ihop, du och jag.
Du betyder allt för mig.
Det kommer alltid vara så
Att mitt hjärta slår för dig
GUMMS.
”VI SKA ÅKA TILL HOLLYWOOD OCH BLI KÄNDISAR!”
*
Jag höjde armen och med all min kraft kastade jag iväg pinnen. Nasse sprang efter i världens fart och halkade på isen, men var snart uppe på benen igen. Jag gav honom en godis och klappade hans svarta, långa päls. Han var snart iväg igen och nosade på allt han kunde hitta.
Rätt som det var så fick jag en så kallad tillbakablick från förra vintern, då du och jag gick denna sväng med hundarna på Vänern. Det var så mysigt att gå där med solen lysande mot oss. Som vanligt pratade vi om sex. Och dina vilda fantasier fick oss alltid att börja skratta. Halt som det var så halkade vi och hamnade rätt på ändan. Där låg vi i en hög och tjöt av skratt. Nasse och Jojo kom springande emot oss med viftande svansar och tungan hängande ner i marken.
Men som du sa: ”Tiderna förändras, och vi med dom…”
Jag kollade upp mot solen och kisade. Plötsligt log jag för mig själv när jag mindes tillbaka på alla våra somrar vi spenderade på Blomberg. Våra dykartävlingar, när vi solade topless och jag vet inte vad. För du och jag lyckades alltid skapa våra små äventyr man bara inte kunde låta bli att tycka om.
Det vibrerade i fickan på mig. Det hade det gjort de senaste två timmarna. Jag visste att det var Bea och dom som ringde. Men dom kunde bara inte förstå, förstå vad du betydde för mig. Hur mycket jag än försökte att beskriva så gick det inte att förklara.
”Du borde fan skita i henne! Så som hon har gjort mot dig!” Sa dom alltid åt mig.
Men jag kunde verkligen inte. Du var som min sol, utan dig kan jag inte leva.
Jag vet att jag satt mig in i en isolerad värld, men jag orkade verkligen inte umgås med någon. Utan dig spelade det ingen roll längre. Det spelade ingen roll för jag hade ingen anledning till att le, skratta eller leva.
Jag fick en klump i halsen och ögonen blev blanka. Det gjorde så fruktansvärt ont inuti mig. Det är just så – sorg är att vara utan dig.
Jag föll ner på marken illtjutande. Händerna bankade allt dom bara kunde på den håra och kalla isen. Tårarna sprutade ut från mina blodsprängda ögon samtidigt som det värkte i bröstet på mig. Skriken blev bara högre och högre likaså mina andetag.
Sedan slutade jag.
Jag la mig ner på rygg och kollade upp mot himlen.
”Varför gjorde du såhär mot mig?” Viskade jag försiktigt. ”Varför tog du mitt liv ifrån mig?”
Nasse kom sakta fram till mig och la sig bredvid. Jag vände mig om mot honom.
Han var ledsen. Det var han alltid när jag grät.
Jag la mig tätt intill och somnade…
*
”JAG LOVAR ATT JAG ALLTID KOMMER FINNAS DÄR FÖR DIG.”
VÄNNEN MIN,
Det är en rikedom
Att få älska och att älskas.
Att älskas utav dig,
Är det vackraste för mig.
Jag älskar dig
Mer än jag någonsin älskat någon.
VÄNNEN MIN.
”DU BETYDER ALLT FÖR MIG, OCH LITE TILL!”
*
Jag gick och la tillbaka pennan på kontoret. Mamma blev alltid så arg när jag tog något och sedan inte la tillbaka det på sitt rätta ställe. Med tunga steg gick jag mot mitt rum tillsammans med brevet i den vänstra handen och kniven i den högra.
Jag la handen på dörrhandtaget och tryckte försiktigt ner så dörren gick upp. Jag tog ett djupt andetag innan jag klev in i det lilla rummet med nerdragen rullgardin.
Nej, jag tvekade inte, jag var bara förväntansfull på något sätt.
Jag la brevet på nattduksbordet och satte mig i sängen. Kniven blänkte mot mig. Jag hade skärt mig förut, många gånger. Men nu skulle det vara den sista gången, för jag ville inte finnas längre. Jag ville inte vara en död levande.
Jag tryckte den vassa sidan mot underarmen, vred fram och tillbaka tills det började blöda. Pressande sökte jag mig till handleden och mitt överkast blev alldeles rött.
Jag kände ingen smärta, ingen alls. Det som gjorde ont var saknaden av dig.
Allt annat var ingenting, verkligen ingenting.
Det sista jag kommer ihåg är vykortet från dig jag hängt på väggen.
Du hade ritat ett hjärta och inuti det stod det:
”Thea och Lina ska alltid vara bästisar!”
*
Löven föll från träden, och på en gren satt jag i en fågels skepnad och såg ner mot alla gravarna. Min gravsten var svart med vit text. Så hade jag alltid velat ha det. Människor hade lämnat blommor varje dag, och på kvällarna lyste det alltid ett ljus, ett ljus för mig.
Min begravning hade varit så vacker. Jag hade en underbar kista som var smyckad med dessa ljuvliga blommor i alla färger. På kistan hade dom ett stort kort på mig.
Det var från sommaren 2002 uppe på Blomberg. Med rödrosiga kinder log jag brett och ögonen lyste mellan mina solblekta hårstrån. Du hade tagit den bilden.
Det var en man som sjöng solo i kyrkan också. Det var så himla vackert och man grät bara av att höra den underbara musiken.
Mamma grät hejdlöst. Pappa satt helt tyst och sa inte ett ljud. Det var han som hade hittat mig. Han hade öppnat dörren och ropat glatt som alltid, och då jag inte svarade, gick han genast mot mitt rum. Först stod han helt still och bara stirrade chockat, sen rusade han fram till mig men det var för sent. På 10 månader hade han förlorat sin mamma, sin pappa, sin bror och sin enda dotter.
Jag såg ner mot honom och önskade inget hellre än att jag kunde krama honom och säga:
”Det är inte ditt fel, jag lovar.”
Du satt nästan längst bak, helt tyst och jag såg hur tårarna en efter en rann ner längs dina kinder. Runt halsen hade du satt på sig din del av vårat vänskapshalsband.
Jag hade mitt också, men jag tog aldrig av mig mitt…
En sen, sen kväll då regnet öste ner mot kyrkogården och dimman var framme, stod du där vid min grav.
”Förlåt…” viskade du. ”Jag älskar dig.”
Om du bara hade sagt det tidigare…
Det spelar ingen roll hur mycket man ångrar sig när en människa är död.
Det viktigaste är hur man behandlar andra när dom lever.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sandra91 - 14 maj 06 - 09:07 | Otroligt fint! Allt, alla ord, allting.
Den sista meningen gjorde allting, och det är ju helt sant!
Fick tårar i ögonen jag med. | Snyggast_i_stan - 13 maj 06 - 00:05- Betyg:  | | Jätte, jätte, jätte, bra och sorgligt! gud så fint! vet precis hur det känns... | | Forever_you - 12 maj 06 - 07:01- Betyg: | Åh gud vad fint skrivet, tårarna bara rinner.
Och den sista meningen.. helt underbart, och så rätt.
Finner inga ord. |
|
|
|
