Vi sa för alltid ( kap 18 ) |
och det historiska har hänt! xD två kaptitel på en och samma dag :D ^^
Visserligen är detta en kort del, men ändå :)
- kram airya
Kapitel 18
Senare på dagen presentade jag henne för tvillingarna som faktiskt kan vara riktigt artiga och trevliga. Kanske berodde det på att det var min mamma som de fick träffa då de uppförde så ordentliga och min mamma fick till och med Dennis att lova henne att göra något åt sitt hår. Ett poäng till mamma! Efter det lät jag henne få träffa Rosalinda och de verkade komma överens väldigt bra. Jag tror även att hon tagit en engelsk kurs i ett halvår eller mer, för inte visste jag att var så bra på det.
Vi tre tog sedan en lunch ihop men den varade inte så länge då Rosalinda behövdes i verkstaden och blev tvungen att ge sig av. Efter hon gett sig av gick jag och min mamma runt och jag visade henne omkring så att hon kunde få ta kort på allt och alla vilket hon verkade uppskatta. Efter ett tag stannade hon och tittade upp mot någon byggnad och det var inte fören jag också tittade åt hennes hål som jag såg vart vi hamnat. Utan att jag vetat om de hade mina fötter lett oss mot sjukhuset och genast fick jag en klump i magen och fick svårt att andas. Mamma tittade länge och väl på sjukhuset innan och vände blicken mot mig. I hennes ögon såg jag samma sorts plåga jag känner varje gång jag går hit för att besöka Adrian, vilket är varje dag.
”Din pappa är inlagd på sjukhuset strax utanför vår stad där hemma.” Sa hon tomt, jag bara tittade på henne.
”Jag klarade inte av att ta honom längre, det var som om han inte var där. Jag tror det blir bra för honom nu när har får vård.” Jag tänkte säga något men kom inte på vad och då kramade jag om hennes hand. Hon log mjukt åt mig och även om hon inte sa så mycket mer om det eller visade, visste jag att hon lider för jag vet så väl hur det känns.
”Mamma jag vill att du ska träffa Adrian.” Sa jag sen och hon nickade bara.
Det kändes som om jag varit inne på sjukhuset alltför många gånger då vi pratade med en i receptionen och tog hissen till det plan han nu ligger på.
Jag vet inte vad hon tänkte på eller kände då vi gick in till hans rum och såg min underbara Adrian ligga bland alla slangar och tuber alldels blek under det vita sjukhustäcket.
Vi sa inget till varandra och mamma satte sig på en stol bredvid honom medan jag stod fastfrusen i golvet fortfarande vid dörren. Att se min mamma sitta bredvid Adrian var en konstig känsla men också något jag längtat efter. Nu får hon träffa dig tänkte jag och klumpen i magen formandes om till tårar av kärlek.
”Så det är du som ger min dotter allt som jag inte kan ge henne längre. Du som älskar henne och såg efter henne.” Då hon började prata med honom trillade tårarna över kanten ljudlöst.
”Då måste jag tacka dig för att du tagit så väl hand om henne.” Hon tittade på honom och tvekandes rörde hon hans stilla ansikte och log.
”Du förstår, även om jag är glad att någon tagit hand om henne, så måste du sluta sova snart. Hon älskar dig väldigt mycket och jag vill inte se hennes liv bli som mitt blivit nu, hon är så ung.
Hennes pappa var så sjuk att han blev tvungen att tas in på ett sjukhus, inte riktigt som detta, men ett sjukhus. Och han kommer aldrig bli frisk, men du kan, så du måste kämpa emot mörkret. Låt det inte ta dig, du måste leta reda på ljuset för det finns där, det gäller bara att hitta det.”
Hon fattade tag om hans hand och tittade hela tiden på honom när hon pratade till honom som om han vore ett litet barn. Det gjorde ont att se och jag fick hela tiden torka kinderna.
Jag måste nog ha världens underbaraste mamma känns det som, hon är helt otrolig och förstålig. Jag är glad att hon kom hit tänkte jag för mig själv och jag fick tillbaka rörelseförmågan och gick fram till dem. Satte mig på en stol bredvid henne och Adrian.
”Maria, lilla gumman, du måste också alltid se ljuset, hör du det? Låt inte mörkret ta dig med för det är så svårt ibland och komma ut från det.” Hon tittade på mig och kramade om mig.
”Du måste vara stark, både för din och hans skull.” Sa hon och jag såg in i hennes ögon, och där såg jag att hon varit nära att falla in i det också ett par gånger. Men hon hade hittat ljuset, trots allt som hänt med pappa så var hon stark, hon höll huvudet över ytan.
”Jag ska försöka mamma., men det är så svårt att inte låta sig falla.” Viskade jag fram genom gråten.
”Jag vet gumman, jag vet och just därför måste du aldrig sluta kämpa.”
”Jag är så glad att du är.” Sa jag till henne.
”Och jag är glad att jag är det.” Hon log och kysste mig på hjässan.
”Det kommer bli bra ska du se.” Sa hon sedan och jag började tro henne, för någon gång måste han väl vakna?
_____________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 23 aug 09 - 21:00- Betyg:  | | ååh, duktiga du :D den här takten gillar vi och så kan du ju fortsätta -blink- | | ackbarian - 22 aug 09 - 20:10- Betyg: | Hej, nu har jag läst allla delar som du har skrivit. jag
ser att du har en författarförmåga! :)
Alla delar som du har skrivit är skiiitbra! ska forsätta
läsa vidare med flera delar.
Skicka gärna när nästa del kommer :) |
|
|
|
