Vi sa för alltid ( kap 17 ) |
ny del var det här! :D
- kram airya
Kapitel 17
Vi stannade två timmar till på sjuhuset innan vi begav oss hemåt. Jag ville stanna, men de fick med mig därifrån genom att säga att läkaren ringer om han skulle vakna. Och där kom det där ordet igen, om, det finns inget om han vaknar! Adrian kommer att vakna, hans kropp måste bara läka precis som hjärnan. Jag vägrar låta mig tro att det kanske inte finns något hopp, men om hans hjärta slår, då måste det väl ändå finnas hopp?
När vi väl var tillbaka till min och Adrians lägenhet satte de alla tre bestämt mig ner på en utav köksstolarna och började laga middag. Jag vet inte om de gjorde sig till eller om de helt enkelt bara är som höns i ett kök. Dem tre tillsammans och försöka laga en ätbar middag gjorde mig hur som helst på lite bättre humör, de fick mig även att skratta ner de stod och hackade på varandra. Ganska underhållande blev det får jag erkänna och det fick mina tankar på Adrian borta på sjukhuset att glömma honom för en lite stund. Men det dröjde inte länge fören dem kom tillbaka.
För när Justin och Dennis gått upp till sin våning och Rasmus somnat i soffan och jag lagt huvudet på kudden som ännu hade en svag doft av Adrian kom tårarna tillbaka utan stopp. Känslorna vällde fram, jag vände och vred på mig tills jag låg ihop kurrad med Adrians täcke runt om mig och hans kudde hårt pressat mot mitt bröst.
Två dagar i koma och kanske aldrig vaknar igen. Varför? En fråga som aldrig tycks försvinna.
Under de fyra dagar som sedan passerade kändes som om en tjock dimma hårt tryckt runt om mig. De flyttade ner honom en våning för patienter i stabilt tillstånd, men inget nytt om att han skulle vakna. Han bara sover och sover och om inte hjärtat slog, skulle jag kunna tro att han var död.
Tvillingarna gör allt de kan för att stötta mig, men jag har märkt att det är tufft för dem. Bryan och Eric var på besök igår och det som skrämde mig när jag in i deras ögon var att trots han legat i koma i sex dagar, verkar de ge upp hoppet och jag vill bara skrika åt dem att hålla det uppe. Men de ser inte det jag ser, att han kommer tillbaka till oss, han skulle aldrig lämna oss på detta sätt, aldrig.
Rosalinda däremot står bredvid mig, hon vägrar lika mycket som jag att våga säga hejdå. Det får mig även att gå upp om morgonarna nu, att hon finns där.
Igår bad jag även Rasmus att åka tillbaka till Bristol, att han borde åka tillbaka till sitt hem och jobb. Bara det att han satte foten till och sa bestämt att han inte vågar lämna mig så här, han tror nämligen att jag kommer gå under vilken dag som helst och mitt jobb har även gett mig sparken på grund av att jag inte kommit på flera dagar utan ett ord varför.
Rosalinda som blivit som en klippa för mig nu och jag hennes, tar hand om de saker jag inte klarar som att handla och städa i lägenheten. Hon är en ängel. Ni måste tycka att jag är partiskt liten lort nu som inte klarar av att leva sitt liv på egen hand, men saken är att Adrian är mitt liv. Hur ska jag kunna leva om min andra hälft ligger på ett sjukhus och lever i drömmarnas värld nu?
Jag klarar det bara inte. Kan inte något som jag älskar få vara kvar i mitt liv?
Efter ytligare två dagar fick jag i alla fall Rasmus till att åka hem, men jag såg på honom att han kunde lämna allt i Bristol för min skull och just precis därför bad jag honom att åka. Han ska inte behöva lida för min skull.
Så han åkte efter en vecka och sa att det bara var att ringa om det var något eller om det blev några förändringar hos Adrian, och jag lovade.
Men det blev inga förändringar och jag sjönk djupare in i mitt mörker.
Det hade gått lite drygt över en vecka nu och tidigt på morgonen ringde det på dörren. Eftersom jag trodde det kanske var tvillingarna eller Rosalinda brydde jag mig inte om det, de vet vart extra nyckeln ligger gömd.
Men jag hörde ingen nyckel sättas in i låset och när det ringde igen blev jag fundersam och även på vakt. Vem kan det vara så här tidigt om det inte är någon av dem?
Ännu en gång ringde det och med morgonrock på och ganska nyvaken tittar jag på klockan, halv sju på morgonen. Vem är det?
Jag klev ur sängen och tänkte aldrig på hur jag såg ut i andras ögon, ett vrak med mörka ringar under ögonen och möjligtvis behov av en dusch.
Om det var någon jag inte var beredd att se när jag öppnade dörren så var det denna.
”Mamma?” Utbrast jag förvånat. Stirrade på kvinnan framför mig som tar mig i sina armar och kramar om hårt.
”Min älskade dotter! Hur är det med dig egentligen?” Frågade hon och steg bakåt för att titta på mig alldels tårögd.
”Skulle inte du komma nästa vecka?”
”Vi pratade ju om det på telefon, minns du inte gumman? Jag är hemskt ledsen att jag inte kunde hitta ett tidigare plan, men det är fullbokat nästan överallt, men till slut, tack himlens, fann jag ett. Åh, jag är så glad att få se dig igen, var ju så länge sedan!”
Tidigare plan? Det minns jag inte. Fast vänta, jo visst pratade vi om det.
”Ska du inte låta din mamma få komma in?” Jag vaknade till och flyttade genast på mig så att hon kunde komma in med sina två resväskor och sin bruna handväska som såg ny in köpt ut.
Fortfarande förbluffad att hon verkligen var här tittade jag storögt på henne och visade henne vart hon kunde ställa väskorna.
”Hur, hur hittade du hit? Jag menar hit till vår adress?” Jag mer eller mindre fumlade fram orden och insåg även hur konstigt det kändes att prata sitt moderspråk än engelska som jag alltid fått göra här. Min mamma tittade förvånat på mig som om det vore självklart hon kunde hitta hit och jag blev genast förvirrad, kanske hade jag sagt adressen den med till henne?
”Du gav mig adressen över telefon för bara någon vecka sedan tror jag, Maria jag blir ju orolig för dig när du pratar så här och så du ser ut! Gå genast och ta en dusch och där med basta, så pratar vi mer sen, vi har en hel del att ta igen. Ett helt år har gått sen jag såg dig.” Mamma log och jag såg att hon när som helst kommer att börja gråta, så jag får väl ta den där duschen så hon får tid för själv och hämta sig.
”Okej, jag går och duschar, du kan ju titta runt på egen hand om du känner för det.” Och då brast det för henne, hon rusade ännu en gång fram till mig och omfamnade mig.
”Jag är så glad att se dig igen mitt barn, du anar inte vad jag har längtat att få ditt ansikte igen!” Klämde hon fram mellan gråten i halsen och jag la mina armar runt om henne. Kände även nu att tårarna trängde sig bakom ögonen och kramade om henne hårdare.
”Mamma jag har saknat dig också, och jag vet inte vad jag ska göra.” Viskade jag fram och kände varma tårar rinna ner från kinderna och mamma kysste mig på kinden.
”Det kommer ordna sig, jag är här nu och hjälper dig. Det kommer bli bra ska du se.” Grät hon nu fram, men hur vet du att det kommer bli bra mamma? ville jag säga, men höll det för mig själv. Jag börjar tvivla på mig själv nu om Adrian någonsin kommer att vakna, och jag hatar mig själv för det.
”Kanske är det bäst, att jag tar den där duschen nu så kan du packa upp.” Hon släppte taget om mig och torkade bort tårarna. Log sedan mjukt och nickade.
”Ja, det har du nog allt rätt i. Sen ska vi om du har något som går att äta till frukost här.” Sa hon och buffade lite löst på mig och började packa upp ur sina väskor medan jag gick bort till badrummet.
Väl när vattnet silade ner på min nakna kropp började även min hjärna vakna och då gick det mer och mer in att min mamma faktiskt var här. Det känns även som om jag börjat tappa greppet om omvärlden och det gör mig rädd.
Jag schamponerar håret och tvålar in kroppen noggrant, sköljer av det och kände hur varmvattnet började bli ljummet.
Då jag kände mig ren stängde jag av kranen och virrade runt en tjock handduk runt om kroppen och steg ut från badrummet med vattnet drypandes ner från håret. Jag kände genast doften av stekta ägg och rostat bröd från köket och kroppen rörde sig åt den riktingen. I mitt undermedvetna såg jag Adrian framför spisen med sitt charmiga leende på läpparna och de där blåa ögonen fulla av liv. Den bilden försvann som om att en kniv plötsligt snabbt drogs över armen då jag såg min mamma stå där istället.
Men då hon log stort med gnistrande ögon blev jag varm inombords. För hur mycket jag än vill se Adrian stå där och le mot mig, kan jag inte heller gå omkring som en zombie. Det vore inte rätt mot henne nu när hon lämnat pappa och alla andra där hemma för att komma och finnas här för mig. Så jag klistrar på ett leende och byter snabbt om till ett par jeans och tröja och sätter mig vid bordet som hon dukat fram på.
Tillsammans åt vi frukost ihop för första gången på över ett år och då log jag utan att få tvinga fram det.
_________________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 23 aug 09 - 20:54- Betyg:  | | men.. ååh. vad ska jag säga :O UNDERBART ! |
|
|
|
