Vi sa för alltid ( kap 16 ) |
mja, nu börjar jag bli dålig igen på att lägga ut xD
Men kap 16 är här! :D och tack för era kommentarer, <3
- kram airya
Kapitel 16
"Du måste ringa henne, jag vet att du inte vill. Men Maria, ring henne."
Jag tittade upp på Rasmus. Vi stod utanför Adrians rum där nu tvillingarna satt vid hans sida.
"Men jag vet inte vad jag ska säga." Viskade jag tyst med en klump i halsen. Nu var diskussionen igång igen, det eviga tjatet om att jag borde ringa min mamma och berätta vad som har hänt här.
Nu när jag tittar på honom ser han bestämd ut och jag vet att jag kommer att förlora det här slaget.
"Du säger precis som det är. Jag vet att din mamma kommer om bara någon vecka på besök, men hon har rätten att få veta nu, inte sen när det gått för lång tid." Jag sa inte emot, utan svalde och nickade bara.
"Det kommer gå bra, hon är din familj och hon älskar dig och kommer stötta dig. Jag lovar."
"Jag vet att hon kommer göra det, men..." Jag kom inte på något mer, de har alla rätt, jag kan inte slingra mig ur det här. Adrian ligger en vägg ifrån mig på ett sjukhus och det känns som om livet är slut. Så jag nickar och tittar på Adrians stilla ansikte genom fönstret.
"Jag ringer henne då." Rasmus ler svagt, breder ut armarna och jag kryper in i hans varma famn.
"Det kommer att gå bra ska du se." Viskade han och höll om mig länge och väl.
"Jag vill att han ska vakna Rasmus, han måste." Grät jag fram.
"Han får inte lämna mig så här, jag överlever inte det." Då började han vagga mig mjukt i sin famn.
"Jag är väl lika mycket förtjust i honom som han i mig, men jag ber av hela mitt hjärta för din skull att han kommer att vakna snart." När han sa det blev jag varm i hjärtat och grep tag om honom hårdare och han kysste mjukt mig på hjässan.
"Kanske är bäst, att du tar det där samtalet nu? Så att det är gjort." Mumlade han och lossade på greppet. Tittade ner på mitt gråtfärdiga ansikte och satte pekfingret under hakan och i hans tankar föreställda han sina läppar tryckta mot hennes, en förbjuden tanke han är medveten om mycket väl.
Jag torkade mina tårar och tog en sista titta in i rummet där Justin och Dennis tagit befäl över en varsin sida om Adrian och såg hur deras munnar rörde sig.
"Jag går och letar reda på en telefon." Sa jag och log mot Rasmus som tittade plågandes tillbaka, av flera anledningar visste jag.
Efter några minuter hittade jag en telefon jag kunde låna och knappade in numret. Mest av allt önskade jag att det var mamma som svarade, vill inte att Tobias ska svara om han är där. Har inte pratat med honom på ett bra tag, ett år till och med och det känns som om vi klippt vårt band. Pappa är det inget bekymmer om at han ska svara, det orkar han inte, för sjuk för det. För sjuk, är vad han är. Vad han har blivit.
Det gick sex signaler innan det klickade till andra luren.
"Karin Törnqvist?" Och när jag hörde hennes röst var det som om sten försvann från mig.
"Mamma?" Fick jag fram och kände tårarna börja krypa fram igen.
"Maria älskling är det du? Är allt som det ska? Jag trodde vi bestämde att vi pratar mer sen när jag kommit för att slippa undan de höga telefonräkningarna. Det är ju bara knappt två veckor kvar tills jag kommer." Hon lät så glad, och här ringer jag helt förstörd.
"Mamma, inget är bra alls längre, det är precis det motsatta till bra. Det har hänt något riktigt hemskt!" Och nu kunde jag inte prata lugnt, utan hulkade fram varje ord mellan gråtattackerna i telefonen. Min mamma blev genast orolig och ställde säkert hundra frågor på en och samma gång.
"Men lilla gumman, vad är det som har hänt? Svara mig, är det något jag kan göra? Är det den där pojken du bor med, jag visste väl att han inte var något att lita på jag ska då..."
"Nej, nej mamma! Det är inget sånt." Avbröt jag min mammas upprörda tal.
"Adrian ligger i koma..." Grät jag fram och började då förstå innebörden med koma och det som faktiskt har hänt har hänt medan jag berättade alltihop för henne. Det var knäpptyst i andra luren medan jag pratade på och det bara rann ner från mina kinder, kändes som om hjärtat skulle brista så ont som det gör i det. Jag hörde bara hur hon då och då flämtade till och mumlade fram något jag inte lyssnade på, utan fortsatte berätta om Adrian och om Bryan, Eric och Rosalinda samt tvillingarna som finns här runt om. Även historien om Rasmus hon aldrig hört, från den dagen för ett år sedan jag först såg honom till där vi har hamnat idag. Under hela samtalet lyssnade hon artig och väntade på sin tur att svara.
Men jag sa inget om några andra pojkar som en gång fanns, eller det som hände flera nätter sedan.
"Mamma, jag älskar Adrian över hela mitt hjärta, jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag förlorar honom." Avslutade jag och märkte även att jag slutat gråta, nu var kinderna bara klibbiga och blöta.
Det var tyst först i en minut i luren innan hon avbröt den.
"Mitt älskade barn, varför ringde du inte tidigare?" Jag hörde på hennes röst att hon var nära gråten.
"Så tufft du måste ha det nu, ingen ung människa ska få uppleva sånt här, ingen hör du det. Men det händer ändå och det är inget man kan göra åt, än att fortsätta älska dem och att leva. Sluta aldrig att leva! Maria, jag... Jag älskar dig, du är min dotter." Hon tog en kort paus för att tänka.
"Jag bokar om planet, jag ska hitta ett tidigare plan, jag kan säkert ta ledigt tidigare från jobbet... Och sedan ska jag stanna hos dig, hjälpa dig och bara vara en mamma som stöttar sitt barn."
"Nej, det behöver du inte, ta du det plan som du bokat..." Sa jag snabbt, inte ska hon behöva komma tidigare om det skulle bli krångligare för henne.
"Klart jag behöver! Oroa dig inte, det blir absolut inget krångel. Du har redan så mycket annat att tänka på nu, låt mig sköta detta nu." Envisades hon och jag gav upp.
”Men den här pojken, Rasmus sa du att ta han hette? Är han verkligen något bra för dig? Droger och sådant, vad gav du dig in på? Han kunde ju ha skadat dig! Förstår du det? Du får aldrig göra om detta! Du säger att han är ren, men han måste ju ha problem, och hans barndom du berättade om, Maria, jag vet inte. Borde du verkligen umgås med honom?”
Mamma började igen och lät verkligen upprörd över vad jag gjort. Kanske var det en dum idé att berätta för mycket för henne?
”Rasmus är min vän och han älskar mig, han skulle aldrig skada mig med vilje.” Jag hörde hur hon tog ett nytt andetag.
”Han älskar dig säger du? Klart han gör! Du var ju den som hjälpte honom, stöttade honom och fanns där. Inte undra på att han blev beroende av dig när du var det enda han hade. Maria jag gillar inte detta! Räcker det inte med de andra pojkarna och hon, Rosalinda sa du att hon hette? Att du har dem och det är jag glad att du hittat trygga människor. Men den pojken, Rasmus, du sa att du bad honom att gå förra året. Varför var du då tvungen att ta upp kontakten, det var väldigt… ja, onödigt tycker jag.”
Hon lugnade ner sig lite och jag andades smärtsamt.
”Mamma, måste vi prata om honom nu? Snälla… Jag orkar inte.” Jag tystnade och jag torkade bort tårarna med tröjärmen.
”Nej då vännen, det måste vi inte. Vi pratar mer senare. Du är en tuff tjej, du kommer klara dig igenom detta.”
Efter det sa hon inget mer om Rasmus, men jag visste att det kommer bli en del prat sen när hon kommit hit och det är bara att bita ihop då.
När vi la på gick hon säkert om jag känner rätt för att boka om planet på datorn.
Därefter gick jag tillbaka till Adrians rum, men jag såg inte till Rasmus. Han kanske gick och köpte kaffe eller något tänkte jag lugnt och tittade in genom fönstret. Tvillingarna var inte heller där.
Men jag tänkte inte på det, utan gick tillbaka in till honom. Tog hans hand och kysste den.
"Jag lämnar dig aldrig, vi sa för alltid och för alltid ska det vara..."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 18 aug 09 - 13:27- Betyg:  | | IIIIH ! jag vet inte vad jag ska säga :O fortsättningen då ;D |
|
|
|
