"Jag har alltid älskat dig" | del 1/3 |
Tar inte åt mig hela äran för den här, är egentligen baserad på ett rollspel med en helt underbar person som jag hoppas att det är okej för henne att jag lägger ut detta. Skrev om för att allt skulle bli min stil :)
___
En månskugga lekte över Georges golv, utan att han kunde ta blicken ifrån den. Han suckade och satte sig upp i sängen, kliade sig sömnigt i bakhuvudet. Det var inte konstigt att han inte kunde sova, han hade inte gått och lagt sig så sent som han brukade och han hade vaknat efter tolv samma morgon. Irriterad på sig själv reste han sig upp och sträckte på sig. Lederna knakade obehagligt, vilket heller inte var underligt eftersom han hade haft två timmars simträning i kallt vatten samma eftermiddag.
Långsamt gick han fram till det enda fönstret i det lilla vindsrummet. Trädgården ute såg mörk och spöklik ut i natten när fullmånen kastade sitt sken över den. Varje trädgårdsmöbel, varje stubbe förvandlades i det bleka ljuset till andar och häxor som bara väntade på att få storma hans hem.
Han log blekt och vände ryggen åt fönstret för att snegla mot den nyinköpta väckarklockan med digitala, lysande siffror. Hade han syster kommit hem än? Han hade inte hört henne komma, men han hade kanske slumrat till då. Ja, hon var säkert hemma. Kanske borde han gå och titta till henne, men det var väl egentligen inte hans sak att göra. Hon var inte hans ansvar. Varför kunde han då inte förtrycka den brännande svärtan som steg upp inom honom när han tänkte på att hon kanske var någonstans i stadens centrum tillsammans med någon ansiktslös kille?
Han skakade på huvudet för att undkomma tankarna som snurrade runt inom honom. Det var väl inget konstigt med det han tänkte på? Hon var hans enda syster, det var naturligt att vara överbeskyddande gentemot henne.
Cassandra, som tillbringat dagen ute på staden med några vänner, stod och granskade dagens inköp som hon lagt fram på sin säng.
När hon hörde ljudet av steg såg hon mot dörren. Var det hennes bror som vandrade runt som den osaliga ande han var och inte kunde sova? Antagligen. Hon log och drog till sig de nyinköpta kläderna och lade dem på skrivbordet innan hon slog sig ner på sängen och lät en tung suck undslippa henne. Hon var trött, trots att hon inte var sömnig. Störande.
Dessutom var en bild fastetsad på hennes näthinna. Bilden av George. Hon visste inte varför, men så hade det varit i flera veckor nu.
Hon bet sig i underläppen och lade sig på sängen med blicken fäst i taket, fortfarande fullt påklädd. Långsamt drog hon handen genom håret och släckte sin läslampa så att det enda ljuset i rummet kom från fönstret och den lilla lampan på skrivbordet som kastade ett svagt, rosa sken över rummet.
Hon rullade över på mage så att hon hade utsikt genom fönstret, så att hon kunde se det stora trädet som hon brukade klättra i när hon var liten. I mörkret och månskenet som dansade i dess krona såg det kusligt ut. Ibland längtade hon till sina barnår.
För att jaga bort sina minnen suckade hon tungt och såg in i väggen.
En plötslig ingivelse fick henne att resa sig upp och smyga fram till sovrummets dörr. Där stannade hon upp, hindrad av mobilens sms-läte som lät dubbelt så högt i tystnaden som omslöt henne. Hon svor, halade upp mobilen och gick ut ur sitt rum.
En kort stund såg hon sig om i korridoren och sedan flög hon med långa steg nerför trappan till köket där hon satte sig på en av köksstolarna för att läsa sitt meddelande.
George frös till. Steg i korridoren som sakta försvann. Var det Cassie? Tja, det kunde väl inte skada att titta efter.
Snabbt ryckte han åt sig ett par jeans, eftersom han brukade sova i endast kalsonger, och gick ut ur sitt rum så fort han hade fått på sig dem.
Efter att ha konstaterat att alla dörrarna som ledde ut i korridoren var stängda började han med försiktiga, tysta steg smyga sig nerför trappan.
Hallen han kom ner i var hemtrevlig och mysigt inrett med djupröda och gröna färger. Han såg mot dörren, innanför den såg han Cassandras skor. Han andades ut, då var hon alltså hemma.
Fortfarande smygande gick han mot köket.
Cassandra drog handen genom håret på sitt sedvanliga sätt innan hon ögnade igenom sms:et. Det var från Johan. Hon suckade tungt och raderade det innan hon slängde mobilen på bordet. Hon tyckte inte om Johan, och hon förstod inte varför det verkade vara så svårt för honom att inse.
Istället för att störa sig på honom valde hon att lägga sin tid på något viktigare, som bilden av George, som nu saknade både skjorta och skor. Hon bannade sig själv, så skulle man ju inte tänka om sin bror.
”Cassie, du är vaken!” utbrast en röst som fick henne att förskräckt vända blicken mot hallen. Hon svalde hårt. George. Precis den George hennes syner föreskrivit.
”Åh, hej.” Hon hatade sig själv för att hon rodnade.
”Jag visste inte att du hade kommit tillbaka.” George log och tog tre långa steg genom hallen så att han kunde luta sig mot dörrposten mellan hallen och köket. Han betraktade sin syster. Hon var söt. Egentligen lite för söt för sitt eget bästa. Han hade aldrig tyckt om att hon umgicks så mycket med killar, särskilt inte med dem som faktiskt berättade för henne hur söt hon var. Till och med i lågstadiet hade George brukat underhålla sig själv med att jaga undan killarna som försökte umgås med Cassandra.
”Jaha.” svarade Cassandra tveksamt. Hon sneglade upp mot taket, ovanför vilket hennes föräldrar låg och sov. Hon hoppades att de inte skulle vakna av Georges något för höga tonläge.
Åter med blicken fäst vid George bet hon sig i läppen. Hon förstod inte den underliga känsla, som steg från tårna upp till magen och fyllde henne, då hon såg på sin bror. Den där känslan som brukade reta henne när hon började tycka om en kille. Den där känslan som absolut inte kunde stämma. Han var ju hennes bror, hennes kött och blod. De var syskon. Han var en bror, inte en kille. Bara en bror. Hon suckade åt sina egna förvirrade tankegångar.
George betraktade henne medan han fundersamt kliade sig i bakhuvudet. Hon verkade distanserad på något sätt.
”Har du ätit middag?” frågade han i ett försök att föra en normal konversation, bror och syster emellan. Han var faktiskt lite hungrig själv, kanske borde han också äta något.
Han tog ett steg in i köket. Plötsligt kändes det väldigt kallt att inte ha på sig någon tröja. Han lade armarna i kors över bröstkorgen och tryckte dem hårt mot kroppen, som för att kyla sig. Det fick honom att känna sig fånig, Cassandra hade sätt hans bara hud många gånger, hon ar ju hans syster.
”Middag? Jo, vi åt middag. Jag var bara inte så hungrig då, så jag åt knappt något.” Hon försökte le, men leendet blev ansträngt.
”Ska jag fixa något åt dig?” George hoppades att han lät obesvärad. Han var redan framme vid kylskåpet och hade lagt en hand på handtaget för att kunna rycka upp den något kärvande kylskåpsdörren. ”Jag menar förstås inget lyxigt, men värma upp något från vår middag eller koka nudlar kan jag alltid klara av.” Han flinade, mest i ett försök att dölja rodnaden som av någon anledning försökte hetta upp hans kinder.
”Så du tar min beställning.” sade Cassandra och låtsades om att hon inte hade hört vad han sagt. ”Då får det bli korvstroganoff med ris.” Hon fnittrade.
”Nej, Cassie. Ingen korvstroganoff.” George såg på henne över sin axel.
”Men jag vill ju!” gnällde Cassandra skämtsamt, samtidigt som hon mycket dramatiskt sköt ut underläppen och lade armarna i kors över bröstet med en fejkat sur min påmålat på ansiktet.
När George såg på henne med allvarlig blick fnissade hon till igen.
”Ja men okej då. Vad åt ni idag?” Hon reste sig från stolen och gick fram till George. Det pirrade i henne då hon lade en hand på hans kalla axel. Varför önskade hon av hela sitt hjärta att hon kunde få smeka honom lite försiktigt över bröstkorgen?
Hon ryckte snabbt tillbaka sin hand, utan att se Georges förvånade min.
”Rostbiff och potatis, jag kan steka upp det åt dig. Och det får du nöja dig med.” sade George så fort han lyckades återfå fattningen efter hennes beröring, som fått honom att frysa till helt.
Som en avledningsmanöver, för att undvika att han vände sig mot Cassandra bara för att han skulle få känna hennes andedräkt mot hans ansikte, drog han upp kylskåpsdörren.
”Nå?” Han gjorde en gest mot kylskåpets innandömen. Plastlådan med resterna från middagen stod högst upp, precis bredvid moderns chokladgömma. Han bröt en bit mörk choklad och stoppade den snabbt i munnen, även om han annars aldrig brukade äta något efter att han borstat tänderna.
”Hey! Jag vill också ha!” utbrast Cassandra och sträckte sig efter chokladen, plötsligt stoppad av Georges utsträckta arm.
”Ditt odjur!” George skrattade. ”Du får ju inte äta någon choklad innan maten.” Han tog ut plastlådan ur kylskåpet och smällde igen dörren.
”Du åt ju.” bannade Cassandra trumpet.
”Jag har faktiskt redan ätit middag.” George himlade överdrivet med ögonen, men han log. ”Kan du värma det där själv eller måste jag lära dig hur man sätter på mikron?” Han pekade mot plastlådan. Det kändes sköt att spänningarna mellan dem hade släppt lite, nu kändes det nästan som det borde kännas mellan bror och syster, tyckte han.
”Jag kanske bränner det.” Cassandra log sött. ”Vill du?” Hon öppnade locket till plastburken och räckte fram den mot George.
George suckade och ryckte lådan ur händerna på sin syster för att irritera henne lite. Han stelnade till då han i rörelsen råkade snudda vid hennes fingertoppar. För en sekund stod världen stilla, men sedan bröt han ögonblicket genom att hastigt vända sig ifrån henne och ställa ner lådan på diskbänken. Han märkte inte hur Cassandra flämtade till då hans hud mötte hennes.
För att hindra att spänningen byggdes upp igen började George snabbt tala.
”Så, ska jag steka upp potatisen eller kör vi allt i mikron?” Han sneglade över axeln mot henne och hoppades att han inte skulle verka alltför stel och onaturlig, två egenskaper som tycktes hemsöka honom i alla vitala stunder.
”Bestäm själv.” Cassandra pressade fram ett leende och satte sig på en av de höga barstolarna som de yngre av deras syskon brukade sitta på när de åt frukost. Förstrött snurrade hon ett varv, som hon hade brukat göra när hon var mindre, i ett försök att tränga bort känslan av hans hud mot sin. Utan att lyckas särskilt bra. Om hade känts så skönt, så bekvämt, med bara fingrarna, hur härligt borde det då inte vara om han bara höll om henne, pressade henne mot sin bara överkropp? Hon äcklades över sina egna tankar och bestämde sig för att sluta tänka på det, hon skulle ju ändå aldrig få veta.
”Då steker jag upp, det blir ju mycket godare.” George drog till sig en stekpanna och ställde den på spisen. ”Men du diskar.” fortsatte han med eftertryck och såg rakt på henne för att understryka det han sagt.
”Tack för det då.” Cassandra log och fortsatte att snurra på stolen.
George flinade och tog lite flytande smör-och-rapsolja från kylen och fyllde stekpannans botten med ett tunt lager samtidigt som han satte på gaslågan. Snabbt hällde han ut innehållet i plastlådan i stekpannan där det fräste tillsammans med smöret.
”Kan du ta fram en stekspade, jag glömmer alltid var mamma gömmer dem.” Han skrattade nervöst.
Cassandra stoppade sig själv och gled av stolens skinnsäte. Med trippande steg vandrade hon iväg till andra änden av köket och drog ur en besticklåda fram en stekspade som hon sedan räckte till George.
Han tog emot den med ett lågt ”tack” och vände på en av köttbitarna.
”Så… Vad har du gjort idag då?” undrade Cassandra medan hon gick tillbaka och satte sig på samma barstol som innan.
”Jag var i biblioteket och pluggade med…” Han tystnade och vände sig mot Cassandra medan innehållet i stekpannan fortsatte att fräsa. Åter igen lade han armarna i kors över bröstet.
”Ja, med vem?”
”Allison. Jag pluggade med Allison.” Han slog ner blicken i golvet. Han kunde inte förstå varför det var så svårt att erkänna att han hade umgåtts med en klasskamrat, även om det var en flicka. De hade ju ett stort prov om en vecka och han behövde verkligen hjälp med matematiken.
Han såg på systern, såg att hon granskade honom, som om han förväntade sig att hon skulle bli arg, precis som han själv en gång hade börjat skrika när han hade fått veta att hon träffat en kille som han av någon anledning inte hade godkänt. Men istället sade hon bara:
”Okej.” För det var ju okej. Det var bara hennes bror som hade pluggat med en kompis. En tjejkompis. Helt normalt. Och ändå skrek hennes hjärta att det inte alls var okej, att han borde veta att det rev upp et sår inom henne som långsamt blödde. Hon svalde hårt och vände bort blicken från honom, mot fönstret. Det gjorde ont i henne, men hon försökte övertala sig om att hon var avundsjuk, inte svartsjuk. Hon var avundsjuk eftersom den där Allison hade spenderat tid med en bror som borde umgås med sina syskon. Så måste det vara, intala sig.
”Vi pluggade ju bara ihop.” Av någon anledning skyndade George sig att säga det. Egentligen visste han inte varför han kände att han behövde förklara sig, men han fortsatte ändå. ”Annars träffar jag henne aldrig utanför skolan.”
Han vände hastigt ryggen mot henne och rörde om lite i pannan. Potatisen fräste, pytten var nästan färdigstekt.
”Okej.” upprepade Cassandra med blicken fäst vid hans ryggtavla. Inom sig skrek hon efter att försöka få George att erkänna att de hade gjort så mycket mer än att plugga, de hade kanske rört vid varandra, kanske hade han bjudit henne på glass. Tanken fick det att sjuda inom henne.
George visste inte varför han började le som en fåne när hon inte reagerade med ”jaha, vad kul att ni kunde vara tillsammans då”. Förtvivlat försökte han dämpa leendet. Vad var det för någon fånig anledning att bli glad för? Även om han faktiskt SKULLE vara intresserad av sin egen syster, vilket han inte var eftersom det var helt sjukt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Swejk - 16 aug 09 - 17:31- Betyg:  | | Love it! <3 skynda med nästa! |
|
|
|
