Alex såg på mig med en förstående blick när tårarna började rinna ner för min kind. Hon torkade bort dem och jag tittade generat ner på golvet.
”Jag beklagar” sa hon men jag orkade inte svara. Jag kände bara hur jag ville sjunka igenom marken. Jag ville bara lägga mig ner och dö, men det kunde jag inte. Mimmi hade sagt att min tid ännu inte var kommen så jag hade inget annat val än att fortsätta leva. Att fortsätta leva med den här skiten.
Jag och Alex gick ut på utgården sent den natten. Den enda som kollade oss var en gammal kärring. Men hon verkade inte så intresserad utan satt bara och läste tidningen vid en bänk. Alex tände en cigg och frågade om jag också ville ha en, jag skakade på huvudet. Jag kände inte för någonting just nu.
”Livet suger” mumlade jag och la ner huvudet på bänken. Alex såg på mig och skrattade till lite.
”Jag vet” svarade hon och drog ett bloss. ”men efter ett halvt år här på psyket så kommer du nog vara så nerdrogad av alla mediciner du får att du inte kommer orka bry dig om sånt.” Jag såg oroligt på Alex när jag förstod vad orden hon just sagt innebar. ”hur var ditt liv utanför det här fängelset då?” Jag suckade lite innan jag orkade svara på frågan.
”Skit… Eller ja, i alla fall det mesta. Jag har en underbar kille, Jocke heter han. Men han är så trasig, vi skär oss båda två och kämpar för att försöka överleva. Sen har jag ju Malin, Linn, Elli och Olivia, men vi är alla trasiga på våra egna sätt. Jag är självdestruktiv och självmordsbenägen… Ja, de beskriver väl mitt liv i stor sett” sa jag och Alex såg oroligt på mig.
”Oh shit” svarade hon med darrig röst.
”hur var ditt liv förut då?” frågade jag och hon såg bort.
”Det får du inte veta” sa hon och släckte sin cigg. ”Mina armar är de enda som vet mina hemligheter, varje ärr på min arm har sin egen historia och endast de vet om vad som hänt mig och så kommer det att förbli. Ingen ska få veta vad som hänt mig, absolut ingen.” Jag svalde hårt. Hennes svar skrämde mig. ”alla jävla psykologer på det här jävla psykhemmet försöker få mig och prata men inte en enda Wicky, inte en enda har fått ur mig något. Jag vägrar att berätta min livshistoria” hon sänkte rösten. ”Varför ska jag berätta min livshistoria egentligen? Så att de ska få något att prata om när dem fikar? Aldrig i hela mitt liv. Den dagen jag ligger på dödsbädden kanske jag berättar allt som hänt i mitt liv, men inte nu.” Jag nickade stelt till svar. Men de Alex sa var egentligen helt jävla rätt. Varför skulle man avslöja sitt liv för ett par jävla psykologer som bara sitter där och rynkar på näsan när man berättar?
Fortsättning följer....
SNART :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
Love_Max - 19 nov 06 - 20:40- Betyg:  |
| jätte braaw :D:D!! |
| Jennisz - 5 jul 06 - 23:55- Betyg: |
| VILL LÄSA MER DU ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄGER ::D:D:D:D:D:D: |
| kwakie - 13 maj 06 - 07:28- Betyg: |
| JAG VILL LÄÄÄSA MEEER!!! Tur att jag kan det då :P |
| ida1 - 11 maj 06 - 16:32- Betyg: |
| Skynda Skynda Skynda .. :) |
| Sandra91 - 11 maj 06 - 04:08 |
Skynda ;D
Snartsnartsnart :D
Vill ha mer nu direkt :D |
| vattendroppe - 11 maj 06 - 03:57 |
ja de hoppas jag verkligen att den kommer snart :D
jätte bra!!! |
