Vi sa för alltid ( kap 15 ) |
ny del var det här! :D ^^ och titta, bara två dagars mellanrum mot vad det annars kan vara xD hehe :)
- kramar airya
Kapitel 15
Klockan fyra på morgonen åkte vi alla hem då det ändå inte fanns något att göra, och läkaren som pratade med oss tidigare sa att det bar bäst att vi åkte hem och vilade innan vi fick besöka honom.
Rosalinda, Eric och Bryan åkte hem till sina lägenheter och jag och Ramsus tog sällskap med tvillingarna tillbaka hem. Justin och Dennis gav mig en kram och Rasmus en handklapp på axeln innan de gick upp till deras våning. Jag och Rasmus gick in till min och Adrians lägenhet vilket kändes annorlunda.
Inne i lägenheten var det tyst och det gjorde ont att kliva in där. Allt som påminner om Adrian finns just precis här.
”Hur är det?” Rasmus tittade mjukt på mig där vi stod i dörröppningen halv fem på morgonen efter bara för några timmar sedan fått beskedet att Adrian ligger i koma och han kanske aldrig vaknar igen.
”Jag vet inte.” Svarade jag bara livlöst tillbaka och Rasmus sa inget mer.
Han fick ta soffan medan jag la mig fullt påklädd i sängen som ännu inte var bäddad. Adrian bäddar nästan aldrig den.
Jag lägger mig på sidan och kramar om hans kudde, drar in doften av honom som än sitter i och andas ut. Då började jag gråta.
Jag grät så mycket att det gjorde ont i hela kroppen och tills det värkte i huvudet. Älskade Adrian du får inte lämna dig, jag har överlevt så mycket, men förlorar dig vet jag inte om jag gör det längre.
Jag sov tungt i ett par timmar och ögonlocken kändes som cementblock.
När jag väl vaknade orkade jag knappt lämna sängen, för hur mycket jag vill åka tillbaka till sjukhuset vet jag inte om jag vågar. Hur ser han ut? Kommer han se död ut där han ligger i sjukhussängen och sover? Kommer jag klara att se honom på det viset utan att bryta ihop totalt?
Klockan var runt halv två då Rasmus med hjälp av tvillingarna fick mig upp sängen, de lyckades även tvinga mig att ta en dusch och fick i mig en smörgås och ett glas juice.
De tyckte även att jag borde ringa min familj, i alla fall min mamma, men jag vägrade och mer kunde de inte göra. Jag vill inte gå emot dem, de vill ju bara mitt bästa, men jag vet inte vad jag säga till henne. Vad kommer hon att säga? Jag vet inte hur jag ska framföra den hemska nyheten när jag själv knappt klarar av att ta emot den.
Tydligen hade att Eric, Bryan och Rosalinda redan varit på sjukhuset, jag visste inte det fören Rasmus sa det. De hade ringt då jag sov och han hade svarat. Det gjorde mig ursinnig att de besökt honom utan mig, och innan. Jag försökte inte att visa det, men de genomskådade mig säkert. Jag är så lätt att läsa då jag är väldigt dålig på att dölja saker för det mesta.
Vid halv tre var vi tillbaka på sjukhuset och när vi genom dörrarna in fick jag magknip och svårt att andas. Lukten av sjukhus gjorde så att jag nästan fick kväljningar, jag vill inte bara här, det är inte rätt. Det ska inte vara så här, men nu är det så och när det plingade till i hissen klev vi ur och var uppe på samma våning som imorse och inatt. Rosalinda hade sagt till Rasmus i telefon förut att de skulle flytta ner honom en våning imorgon om inget förändras. Det vill säga om läget blir sämre än vad det är, men det sa de aldrig till mig, Det är bara något jag gissade mig till, men kanske inte så svårt att räkna ut heller för den delen heller.
De lät mig först gå in till honom.
Jag skakade i hela kroppen då min hand tryckte ner handtaget till hans enskilda rum och öppnade dörren med bankade hjärta. Det var som luften gick ur mig då jag såg Adrian ligga där. Monitorn bredvid pep med mellanrum och jag stängde dörren bakom mig. Det brändes bakom ögonen då jag gick fram till sängkanten och jag trodde benen skulle vika sig.
”Adrian, åh älskade Adrian.” Viskade jag fram med tårarna droppandes ner från mina kinder som svämmades över.
”Såhär ska det inte vara, förstår du det? Såhär ska det inte vara.” Jag drog fram en stol tätt intill det bara går till sängen och smeker ömt hans kind och böjer mig fram och kysser hans torra läppar som blir blöta av mina salta tårar.
”Varför du? Varför någon? Du måste vakna, hör du det Adrian? Du måste vakna…” Bad jag men förgäves, han såg nästan livlös där under det vita sjukhustäcket att jag la över en grön filt som hängde på stolen.
”Så, nu får du lite färg älskling.” Viskade jag mjukt fram. Om det inte vore för monitorn som pep då och då skulle han kunna vara död. Huden var så blek, saknade färg förutom de svaga blåmärken han har i ansiktet.
Krossad näsa, en punkterad lunga, tre brutna revben och en lätt hjärnskakning hade läkaren sagt och leven som tagit skada.
Det är ett mirakel att han lever sa han, ett under att hans kropp inte gav upp.
”Om du lämnar mig Adrian vet jag inte om jag orkar leva längre, jag har tagit emot mycket i mitt liv, men att mista dig vore som att leva ett dött liv. Du måste vakna.”
Men han fortsatte med att sova vidare, rörde sig inte. Bara hjärtat rör sig, det slår för var sekund som går och för var minut som passerar. Det slår och det betyder allt. Det får aldrig sluta slå, inte såhär.
Jag skrattade till tyst under tårarna och kramade om hans vänstra hand.
”Och du trodde inte att jag skulle komma tillbaka, jag lämnar dig aldrig, det borde du ha vetat.”
Jag satt där inne en lång stund utan att någon störde. Och att behöva se någon man älskar mer än livet själv så här, är en obeskrivlig smärta.
”Rasmus är här”, sa jag till honom, ”jag vet att du inte tycker om honom, men han är inte så dum att ha. Han är min vän, som Justin och Dennis, ”fortsatt te jag och höll om hans stora hand”, kanske ni kan försöka komma överens när du vaknar. Jag vill att du ska tycka om honom. Jag älskar honom, och dig. Så du måste snart vakna, hör du det?”
”Du måste väl höra, fast du sover. Jag undrar vad du drömmer om, inga mardrömmar hoppas jag.” Viskade jag kärleksfullt och tittade på hans ansikte.
”Minns du att du en gång sa att om du vore ett djur, skulle du vara en katt för de sover nästan hela dagarna? Du påminner lite om en nu, bara att du sover hela tiden nu.” Pratade jag på, mest för att inte tänka på det läkaren sa, att de inte vet om han kommer vakna upp.
”De vill att jag ska ringa min mamma”, sa jag sedan tyst och tittade sorgset på Adrian, ”men jag vet inte… Jag vet inte vad jag ska säga och jag undrar så vad hon kommer att säga, hon ska ju komma på besök om någon vecka eller så.,” då log jag snett, ”om du kunde, skulle du väl säkert sagt att det var en bra idé, eller hur? Jag är ganska säkert på det.” Avslutade jag och torkade bort tårarna bara för att få plats för nya.
”Du får inte ge upp, hör du det? Ge inte upp.”
”För gör du det kommer jag bara göra allt för att få din kropp att kämpa på, även om jag inte vet hur. Men sjukhus ska ju rädda liv, så då måste dem ju rädda ditt. Jag tror även att jag klippt mitt band till min bror. ”Sa jag sen.
”Jag vet inte varför jag sa det, du behöver ju inte mer att tänka på nu.”
Jag märkte aldrig att någon gått in i rummet fören jag kände två händer på vardera axeln.
”Hej på er.” Sa jag tyst, visste att det var Justin och Dennis som stod bakom mig.
”Vart är Rasmus?” Frågade jag, Dennis svarade.
”Han väntar utanför, han ville inte gå in.”
”Varför inte?” Justin svarade på den frågan.
”Han ville inte vara i vägen, och, det syns ju ganska tydligt att grabben älskar dig. Tänk dig själv…” Han avslutade aldrig meningen, men jag förstod vad han menade.
Jag nickade bara och torkade åter igen bort tårarna. Det är inte bara tufft för mig. Rasmus lider också, så som tvillingarna, Eric, Bryan och Rosalinda gör.
____________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 12 aug 09 - 19:27- Betyg:  | Jag finner fortfarande inga ord.. Fortsättning nu tack ;)
Du vet att jag älskar den här novellen ! |
|
|
|
