Your Guardian Angel - 20 |
- Jag tror att det här kommer bli den längsta berättelsen jag har skrivit, någonsin. Faktiskt. Det är ju bra för er som tycker om den, höhö. Jag har väärldens planer för den här, ska ni veta, så med andra ord; jag har skrivlust! 8) Jag ska skriva lite senare, efter att jag har bytt hos mitt marsvin.
Glöm inte att slänga dit en kommentar efter att ni har läst, så är ni söta! :)
Del tjugo
- It doesn't make any sense
Jag slet tag i telefonen som låg på bordet och slog in numret till butiken.
”Phe23” svarade ingen annan än Martin med en trött röst. Jag kollade på klockan; det var ren tur att han redan var där, för butiken öppnade inte förrän om två timmar.
”Hej, det är Maja...” sa jag.
”Hej!” Han lät genast lite gladare.
”Öh, är det okej om jag stannar hemma idag? Jag känner mig inte riktigt frisk, jag har... huvudvärk” Jag väntade, och trots att jag visste att han skulle acceptera det kunde jag inte låta bli att bli lite nervös.
Han dröjde med svaret. ”Klart du får vara hemma” sa han, och det fanns inte ett spår av den glädjen som hade funnits i hans röst för bara några sekunder sedan. ”Hoppas du blir bättre tills på fredag”
”Jadå” sa jag, väl medveten om att han syftade på fredagkväll. ”På fredag kommer jag, det är jag säker på”
”Jamen så bra då!” Glad röst igen. ”Vi ses då”
”Det gör vi, hej då”
”Hej då” Jag lade på, och lutade mig bakåt i stolen med slutna ögon.
En kvinna hade blivit våldtagen på elljusspåret ungefär klockan halv sju igår kväll.
Igår kväll vid klockan halv sju hade jag varit på väg mot elljusspåret.
Det kunde lika gärna ha varit jag...
Jag åt upp mackan utan att bry mig om att dricka någonting till, och gick in i sovrummet och satte mig framför datorn. Jag klickade upp Aftonbladets hemsida för att se om det stod någonting om våldtäkten där, men det gjorde det inte. Det stod inte heller något på Expressens hemsida kunde jag konstatera, efter att ha kollat där också.
Jag lutade mig bakåt på stolen, slöt ögonen., försökte få allt att verka vettigt.
Jag hade varit på väg hem, hört en röst i huvudet som sagt åt mig att inte gå den vägen, och så hade jag vänt om.
Tänk om det inte hade varit en röst då? Jag kanske bara inbillade mig att jag hörde en röst, i själva verket kanske jag... bara inte ville gå där det var så mörkt, och ont om folk? Jo, det är ju helt möjligt. Jag nickade gillande på huvudet, men suckade och rätade på mig.
Jag var inte dum. Jag hade hört en röst. Det var inte inbillning.
Jag reste på mig, gick bort till sängen och kröp ner under täcket. Eftersom att jag ändå hade sagt att jag var sjuk kunde jag ju lika gärna passa på att vila.
Tio minuter senare sov jag.
När jag vaknade var klockan sjutton minuter över tolv. Jag gäspade, reste på mig och kollade mot fönstret. Det lilla ljus persiennerna släppte igenom var allt annat än ljust, och när jag fällde upp dem var himlen helt mörk av gråa moln, och små vattendroppar hade börjat falla mot rutan.
”Självklart” mumlade jag för mig själv och sneglade ut mot köket, där telefonen låg.
Det skulle vara riktigt skönt att prata med någon om... det som hade hänt.
Jag gick hämtade telefonen och lade mig ner på sängen igen. Eftersom att jag antog att det skulle bli ett långt samtal kunde jag lika gärna göra det bekvämt för mig. Jag slog in Karins hemnummer och lät signalerna gå fram.
Efter tre signaler slog det mig att klockan var halv ett – en torsdag. Hon jobbade ju säkert!
Jag hade precis tänkt att lägga på då jag hörde hur någon lyfte på luren. Jag satte telefonen mot örat igen och väntade på Karins röst.
”Aa, det är Robert” Förvånat tog jag telefonluren från örat och stirrade på den, som om jag trodde att personens ansikte skulle finnas där. Hade jag slagit fel nummer? ”Hallå?” hörde jag avlägset från luren.
”Öh, hej...” sa jag när jag hade placerat luren vid mitt öra igen. ”Eh, jag söker Karin, men jag har nog-”
”Hon jobbar” svarade denna Robert.
”Öh...” Jag visste inte vad jag skulle säga.
”Kan jag hälsa henne något?” Robert? Det lät bekant... Jag sökte i minnet efter någon Robert.
Karins nya kille! Just det. ”Hallå? Är du kvar?” frågade han, och jag kunde inte undgå att höra otåligheten i hans röst.
”Ja, ja!” utbrast jag.
”Ska jag hälsa henne något?” upprepade han.
”Nej, det behöver du inte göra, tack ändå” Jag sa hej då och lade på luren, utan att vänta på svar från honom.
Vad gjorde Robert i Karins lägenhet? De hade ju inte flyttat ihop än, väl?
Jag hade inte en tanke på att han kanske hade sovit över hos henne, så som jag brukade göra hos Linus.
Jag knappade in Karins mobilnummer på telefonen istället, och väntade hoppfullt på att hon skulle svara. Jag behövde verkligen prata.
”Hej, du har kommit till Karins mobil, och jag kan inte-”
”Fan också” muttrade jag och slängde ner mobilen i sängen. Jag satte mig upp och begravde ansiktet i händerna.
Jag hade ingen att ringa, ingen alls. Jag kunde inte ringa min mamma, hon skulle bara hetsa upp sig och envisas med att komma hit. Karin svarade inte, och jag kunde inte ringa några av mina gamla vänner som jag inte hade pratat med på över ett halvår för att jag trodde att jag hörde röster i huvudet.
Jag kände hur paniken fyllde mig, och hur det började växa en klump i halsen på mig. Jag snörvlade till, väntade på att tårarna skulle börja rinna.
Det gjorde dem inte. Istället började telefonen ringa. Jag hoppade till vid ljudet, vände mig om och plockade upp telefonen från sängen och svarade.
”Hallå?” sa jag så behärskat jag kunde.
”Hej, det är John”
”Åh, hej”
Jag hade hoppats på att det var Karin.
”Borde inte du vara på jobbet?” frågade han.
”Mjo...” svarade jag, och kunde inte undgå att tänka på varför jag hade sjukanmält mig. Klumpen kändes större, jag undrade om jag skulle klara av att prata sen.
”Jaha?” Han tystnade, väntade på en förklaring. Men jag sa ingenting, så han fortsatte: ”Ja, jag skulle bara höra vilken tid som passar bäst för dig på lördag, klockan sex eller nio? Om du kan då förstås... jag menar, ifall du är sjuk eller något nu så kanske du inte är frisk tills på-”
”Spelar ingen roll” klämde jag ynkligt fram och snörvlade till ännu en gång.
John lade märke till det – såklart. ”Maja, hur är det?” frågade han.
”Bra” ljög jag, men rösten avslöjade mig.
”Maja, allvarligt?” Tårarna som hade envisats med att tränga fram började rulla ned för mina kinder, och klumpen i halsen växte sig större. Jag visste att min röst skulle avslöja mig om jag försökte ljuga en gång till, så jag svarade att jag inte mådde så bra. ”Vill du att... jag kommer över?” Han tvekade mitt i frågan, men valde att ställa den.
Jag skakade automatiskt på huvudet. ”Nej, det... behövs inte”
”Är det säkert? För jag kan komma över, jag börjar inte förrän vid fyra”
”Jaa, det är säkert” mumlade jag och torkade bort tårarna.
”Vad är det, då?”
”Det är ingenting... särskilt” svarade jag tyst.
”Jo, det är det. Maja, berätta för mig” Jag förblev tyst. Hur mycket han än hade, och kunde, anförtro sig åt mig så kunde jag helt enkelt inte berätta det här. Så vitt jag visste var det inte normalt att höra röster i huvudet, och det sista jag behövde just nu var någon som bekräftade att jag var dum i huvudet. ”Snälla?” bad han.
”Du kommer tycka att jag är helt knäpp” svarade jag, som om jag trodde att han skulle ångra sig när jag sa det.
”Tror jag inte” påstod han.
”Jag...” Skulle jag berätta det? Jag visste varken ut eller in just nu. Han kanske hade... någon slags erfarenhet av det här? Han hade ju trots allt redan mist sin bror en gång, som hade stått honom så nära. Han kanske kunde hjälpa mig att komma ur den här... depressionen eller vad det nu var jag var inne i för något. ”Jag, eh...” Han kanske skulle komma över, ändå? Jag tyckte att det kändes lite skumt att prata om något som gjorde mig gråtfärdig över telefonen. Å andra sidan, så skulle det bara bli pinsamt om vi träffades, ifall jag skulle sitta och gråta hela tiden. Det skulle ju bli jättejobbigt för John att bara sitta där, och försöka trösta mig förgäves... Men jag skulle faktiskt behöva en axel att gråta ut mot nu.
”Maja, är du kvar?” Jag insåg inte hur länge jag hade varit tyst.
”Eh, ja...” sa jag.
”Du, jag kommer över, okej” Det var nog meningen att det skulle låta som en fråga, men han lät så bestämd att det nog inte skulle spela någon roll vad jag än sa – men jag försökte, i alla fall.
”Nej, men det behövs verkligen inte” protesterade jag.
”Jo, Maja. Jag tror faktiskt att det gör det. Jag är där om tio minuter” Han lade på luren.
Jag tog telefonluren från örat, lade ner den i sängen.
Jag ville inte att han skulle komma över.
Men ändå ville jag det.
Jag ville inte för jag ville prata med någon som verkligen förstod mig, någon som Karin. Det var väl inget fel på John så, men vi dels så hade vi inte känt varann lika länge som jag och Karin hade känt varann, och sen så... var han kille. Han skulle aldrig kunna trösta mig på samma sätt som en annan tjej skulle kunna.
Minnet letade sig tillbaka två år. Jag och Linus hade varit tillsammans i två eller tre månader, då jag hade fått beskedet om att min mormor hade dött. Jag hade befunnit mig i Linus lägenhet, och det hade varit min mamma som hade ringt. Efter att jag hade lagt ner mobilen i fickan igen, hade jag börjat storgråta. Linus hade stormat in i rummet, frågat vad det var med mig och så hade jag svarat, och börjat gråta ännu mer. Linus hade kollat oroligt på mig, satt sig ner bredvid mig där jag låg raklång på sängen och lagt en tröstande hand på min rygg. Han hade försökt trösta mig, men det var just det; försökt, inte lyckats.
Och vi hade ändå varit tillsammans, så varför skulle John, som jag precis hade börjat räkna som en av mina vänner, lyckas bättre?
Jag reste på mig, gick ut i köket och plockade undan lite disk. Jag ville ju inte att det skulle se för jävligt ut här, första gången han kom hit.
Första gången han kom hit, ja...
Jag hade ju bara sagt vilken gata jag bodde på, den där dagen i början på mars. Det fanns ju hur många lägenheter som helst här.
Som om han hade hört mina tankar började min mobil vibrera inne i sovrummet. Jag sprang in dit, och klickade upp det inkomna sms:et.
Från John, 12:57
Vilket nummer bor du på?
Jag kikade ut genom köksfönstret som vette ut över parkeringsplatsen, på jakt efter John, men såg honom inte. Han kanske inte hade kommit än.
Jag svarade, lade ner mobilen på köksbänken och skyndade mig in i badrummet för att fixa i ordning mascaran och borsta tänderna.
Just då jag satte tillbaka tandborsten i glaset ringde det på.
Jag kollade mig i spegeln en gång till. Jag hade lyckats dölja den mörka skuggan under ögonen ganska bra, men mina ögon var fortfarande röda av tårarna. Suckandes begav jag mig ut i hallen och öppnade dörren.
Johns mörkblonda hår var rufsigare än vanligt, jackan var uppknäppt trots regnet utanför och han hade röda fläckar på kinderna.
”Det tog lite längre tid, men...” Hans röst dog bort när jag lade mina armar om honom och lutade huvudet mot hans bröst. Jag andades in hans doft, och i samma ögonblick började åskan mullra utanför.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | SoakedInLuxury_ - 14 nov 09 - 21:05 | | ENormt bra :D | | DracoLove - 27 aug 09 - 15:52 | PS. Förresten så har jag också marsvin, visst är de mysiga :D
// Polly | DracoLove - 27 aug 09 - 14:51- Betyg:  | Hoppas att John kan trösta henne !!
// Polly | | Samme15 - 14 aug 09 - 15:18- Betyg: | | asabra asså :D mejla nästa? :D | | LetMeJump - 13 aug 09 - 21:39- Betyg: | | awesome xD kan du mejla nästa? | | Hexan94 - 13 aug 09 - 08:55- Betyg: | | ah, jag är beroende av denna så du får skynda dig innan jag får abstinens xD | | EnJulia - 12 aug 09 - 19:37- Betyg: | malin är awesome!
awesome awesome awesome! | | murrwels - 12 aug 09 - 00:36- Betyg: | Du skriver rakt in i hjärtat på mig. Lova mig att aldrig sluta skriva, för dina ord berör oerhört.
Som vanligt, säg gärna till när nästa del kommer :) | | chulia - 12 aug 09 - 00:01- Betyg: | My GOD människa.
Jag skriver jordens tråkigaste kommentar idag, bara för att kunna hjälpa dig där borta på msn så snart smo möjligt!
Du
är
amazing.
<3 | | because - 11 aug 09 - 23:53- Betyg: | awww så sööööt han är!
keep up the good work! mejla nästa <3 | | purs_08 - 11 aug 09 - 21:52- Betyg: | | nawww så gulligt fortsätt så jävligt bra skrivet <3 | | gbg_95 - 11 aug 09 - 21:13 | Tycker fortfarande synd om Maja för det där som hände, och att John kom var guligt <3
När jag kommenterade förr skrev jag alltid Johan istället för John vilket jag ber om ursäkt för x) "Murrwels"(stavning?) nämnde det för ett tag sen :)
Menmen, fantastiskt skrivet, och jag har verkligen tur att det här blir din längsta ;)<3 | | Sansan - 11 aug 09 - 21:00- Betyg: | jätte bra!
du är jätteduktig! :D Mejla nästa :) | | faktisssss - 11 aug 09 - 20:49 | | mejla :D<333 | | the-rose - 11 aug 09 - 19:54- Betyg: | Jippi!! den kommer att bli den längsta berättelsen =DD
Verkligen spännande, jag vill bara läsa mer för att du skriver KANONBRA!! | | JessicaKarlsson - 11 aug 09 - 19:52- Betyg: | bra bra bra! shit va de börjar bli spännande :D
mejla :) <3 | | WalkingTheDemon - 11 aug 09 - 19:07- Betyg: | | Bra :) | | saraarbast - 11 aug 09 - 16:09- Betyg: | | BRA! Jag vill läsa mer nu! SÅ SKRIV! :D:D <3 OCH MEJLA SEN =) | | maaliinT - 11 aug 09 - 16:05 | | bra med planer ;D vill veta hur det här slutar, kanske en ny del redan ikväll? :) hah, mejal nästa! |
|
|
|
