Vi sa för alltid ( kap 14 ) |
Men erkänn att jag är grym nu som lyckades få in en ny del på bara två dagar? ^^ haha
Och den är till och med lite längre än vad det brukar, där ni ;) hehe
Och tusen tack för era kommentarer :D <333
ha de bäst! :D
- kram airya
Kapitel 13
”Jag förstår, och han… Ja… Okej. Vi kommer så snabbt vi kan. Hejdå.”
Någonstans i mörkret tyckte jag att jag hörde något, men kan inte urskilja vart ifrån ljudet kom ifrån.
”Maria? Du måste vakna till nu.” Jag ville svara, men dem där musklerna som ska öppna munnen och forma ord verkade inte fungera.
”Jag har ringt en taxi, den är på väg men du måste byta om först. Vi kan inte åka till sjukhuset klädd i pyjamas.”
Ögonlocken rörde sig men vägrade öppna sig och någon eller något lyfte upp mig.
”Rasmus…” Lyckades jag mumla fram.
”Jag är här.”
”Adrian är…” Men tungan kändes som ett cementblock och jag lyckas inte fullborda orden.
”Du måste ta på dig det här, kan du göra det?”
Nej! Ville jag skrika, Varför lyssnar du inte? Adrian är död och du bryr dig inte! Varför?
Men personen lyssnade inte. Kanske beror det på att orden bara fanns i mitt huvud.
Jag måste ha försvunnit igen i mörkret då jag senare vaknade upp i en bil.
”Hur mår du?” Jag lyckades titta upp från den axel jag vilade emot och såg Rasmus oroliga ansikte. Han smekte min kind med ena handen ömt.
”Vart är vi på väg?” Mumlade jag orkeslöst fram.
”Vi är snart framme vid sjukhuset där de andra väntar på oss. Vila du.”
Men jag vill inte vila och det gör så ont i mig Rasmus, kan du förstå det? Så ont.
”Varför han? Varför Adrian?” Frågade jag honom och han tittade tillbaka sorgset.
”Jag vet inte, ingen vet.” Var det enda han sa innan jag måste ha somnat till igen.
Inget betyder längre något, Adrian är död och jag hatar mitt liv.
Jag vaknade till igen senare av att bilen stod stilla. Tittade upp och såg Rasmus som sa något, men jag hörde inte vad. Uppfattade bara att han betalade taxichauffören och sen gick ut ur bilen. Jag vände mig då om, ryckte till lite då dörren på min sida öppnades och Rasmus räckte fram sin hand.
”Maria, vi är framme nu.”
”Vart är vi framme?” Mumlade jag fram. Rasmus tittade oroligt på mig.
”Sjukhuset.” Adrian. Jag la då mjukt min hand i hans grova och lät mig ledas in genom dörrarna. Väl där inne var det väldigt mycket vitt och människor i blåa rockar. Rasmus gick fram och pratade med någon i receptionen som jag inte brydde mig så mycket om och så gick vi in i en hiss.
Ingen av oss sa något och jag lät honom hålla om mig medan vi åkte uppåt till en annan våning.
Mindre än en halv minut tog det innan hissdörrarna öppnades igen. Det var så tyst på denna våning, men fler människor med blåa rockar.
Det var då jag förstod varför det var fler blåa rockar här än där nere, detta var akutmottagningen för allvarliga skador och livshotade.
”MARIA!” Ropade någon så att jag tvingades titta åt det hållet.
Justin och Dennis med sitt cirkus hår kom springandes emot oss och omfamnade mig hårt och länge. Det dröjde dock några sekunder innan jag uppfattade vad som hände tills jag kramade tillbaka dem bägge.
”Justin, Dennis.”
”Hon är inte så närvarande riktigt än. Vart kan vi sätta oss?” Rasmus tittade frågandes på tvillingarna som visade oss till en soffa där tre andra redan satt, varvarv en av dem reste sig upp. Han räckte fram handen till Rasmus som hälsade tillbaka.
”Du måste vara Rasmus och du Maria”, han nickade mot mig som bara tittade på allihop och såg att alla hade gråtit. Ögonen var svullna och röda. Så då är han verkligen död.
”vi pratades vid förut i telefon. Mitt namn är Eric”, presenterade han sig, ”och detta är Bryan och Rosalinda. ”Han pekade på en man runt tjugo års ålder, lång och blek och smal sak. Kvinnan som hette Rosalinda var nog runt medel årsåldern och en ganska kraftig kvinna med lika mörkt hår som sin hy.
”Vi är arbetskollegor till Adrian, Rosalinda äger hela verkstaden.” Avslutade Eric trött, inte så konstig då det är mitt i natten, eller tidigt på morgenen. Jag är osäker.
”Hej.” Lyckades jag tvinga fram till slut till alla, men blev mest som ett ynkligt litet ljud. De tittade bara ledsamt på mig och Rosalinda började gråta igen.
Jag däremot grät inte, jag kände inget förutom den tryckande smärtan mot hjärtat.
”Sätt dig du här så länge, jag ska bara köpa lite kaffe. ”Sa Rasmus och jag satte mig ner mellan Justin och Dennis som direkt la en varsin tröstande arm runt mina axlar.
”Någon mer som vill ha?” Frågade han till de andra.
”Jag kan ta lite, tack.” Sa både Bryan och Eric. Rasmus försvann och jag tittade på allas ansikten.
Roslinda grät fortfarande, men tyst och torkade ögonen med en servett. Erics och Bryans ansikten var trötta och svullna.
Så tog jag en titt på tvillingarnas ansikten, deras var också trötta och svullna.
”Hur är det med dig gumman?” Rosalinda tittade mjukt på mig, men jag sa inget. Jag har helt enkelt inget att säga nu när Adrian är död.
Hon verkade förstå att jag inte orkade prata och log istället ett tröstande leende och nickade. Hon förstod.
Rasmus kom tillbaka nu efter några minuter med tre koppar kaffe och gav Bryan och Eric sina.
”Tack så mycket. ”Svarade de båda samtidigt och smuttade försiktigt på det rykande kaffet.
Vi satt där i en halvtimma, jag mellan tvillingarna i en soffa och Rosalinda på höger sida en fåtölj. Rasmus och de andra två satt i en liten soffa ihop mittemot Rosalinda.
Tystnaden var tung som låg över oss. Det dröjde ytligare en minut innan en utav de blåa rockarna kom fram till oss med neddämpat ansikte.
Läkaren var en man och såg ut som om han inte visste hur han skulle börja och alla tittade upp mot honom, utom jag. Jag satt med blicken ner i golvet och väntade på att han skulle säg att Adrian är död. Att vi har mist honom.
Livet blir aldrig som förut igen, men som om mitt liv någonsin kan bli det efter vad jag varit med om.
Läkaren började prata och alla var knäpptysta, andades knappt.
”Just nu är läget stabilt, vi lyckades stoppa blödningen men levern fick ett par ordentliga knivhugg där blödningen började. Vi hoppas på den kommer att klara det, men en akut transplantion är redo om så fallet blir kritiskt.
Vänstra lungan hade kollapsats så han är kopplad till en respirator.” Läkaren tog en paus och jag bara väntade på det han snart ska säga.
Jag fattade aldrig att han pratade som om att han levde. Det var som om jag var på en annan planet.
”Näsbenet är krossat och gärningsmännen fick även in slag mot njurarna, men de klarade sig oskadda. Han kan även fått en lätt hjärnskakning och har tre brutna revben .
Jag måste säga att under alla omständigheter, så är det ett mirakel att han lever.”
Lever han? Adrian är inte död? Min hjärna fick inte ihop det.
”Så han, är okej? Är han vaken?” Justin tittade hoppfullt mot läkaren tillsammans med fem till ansikten riktandes mot honom.
”Som sagt, läget är för tillfället stabilt. Jag beklagar, er vän ligger i koma och som det ser ut som nu vet vi inte när eller om han vaknar.”
Då tittade jag upp och kände nu gråten tränga på.
”Om?” Läkaren såg medlidsamt på mig.
”Även om läget är stabilt så blev det för mycket för kroppen att ta emot att hjärnan helt enkelt stängde av sig. Chansen att han vaknar kan ingen säga just nu.”
”Men han har väl inte ont?” Frågade jag, allt känns så overkligt. Detta händer bara inte.
”Nej, han har inte ont. Det är som om han sover en djup sömn.
Jag meddelar när ni kan få besöka honom, säg till om det är något ni undrar över.”
Med dem orden vände han på klacken och försvann.
Så han lever.
Min underbara Adrian lever, men läkaren gav så konstiga besked. Koma? Det kan man ju ligga i flera dagar i, veckor eller till och med månader. Hur länge kommer han att sova? Jag vill att han ska vakna nu…
Sedan slog det mig att ingen har berättat för mig vad som hände och varför.
”Läkaren sa något om knivhugg och gärningsmän, vad hände?”
Jag fick allas blickar på mig och de tittade menade på varandra, jag förstod inte, varför säger de inget?
”Men säg något då!” Utbrast jag och fick Bryan att svara.
”Vi vet inte mer än personen som ringde efter en ambulans och polis berättade.
Adrian var ute och gick då två stora män dök upp bakom honom och drog in han i en gränd. Det var ett rån och de tog hans plånbok, de hade en kniv och misshandlade honom grovt.
När vi kom till sjukhuset efter en kvinna här ringde Rosalinda som var det enda de lyckas få ur honom, och Rosalinda ringde oss och väl här sa de till oss att de inte trodde att han skulle klara sig.”
Bryan tystnade och jag kände tårarna börja rinna.
”Varför sa han ditt namn?” Jag tittade på Rosalinda och grät nu båda över lycka att han lever men också över vad som hänt.
”Man kan säga att jag varit som en familj för honom väldigt länge, det gäller även Bryan och Eric.” Svarade hon och jag log då till den kvinna som tagit hand om min Adrian.
”Gärningsmännen då?” Frågade jag och Eric svarade.
”Polisen fick tag i dem, de sitter just nu bakom lås och bom.” Sa han med vass ton, visade tydligt att om han kunde skulle han utsätta dem för samma sak de utsatte Adrian för.
Jag önskade dem bägge till helvetet.
_____________________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 10 aug 09 - 21:59- Betyg:  | Dutti flicka som la ut en ny del idag, fortsätt så ;) Ååh, jag är mållös... Heeelt underbart som vanligt.
Du fängslar mig i dina ord ! går inte att sluta läsa.. < 3 |
|
|
|
