Vi sa för alltid ( kap 13 ) |
Kapitel 12
Det var en långsam timme som led sig framåt. Ingen av dem svarade, varken hemma eller på mobiltelefonen och på Adrians jobb visste de inte vart han kunde vara.
Jag visste inte vad jag skulle göra än att oroligt vandra omkring i lägenheten. Blicken slängdes hela tiden mot klockan, snart skulle Rasmus komma hem, snart. Men den fruktande känslan som ligger som en klump i magen ligger kvar. Trots jag inte vill tänka i dem banorna, så hamnar mina tankar där ändå.
Något fruktansvärt har hänt, något ont har drabbat en av tvillingarna eller Adrian och jag kan inte få tag i dem!
Då dörren äntligen öppnades släppte ångsten en aning och jag kastade mig på en förbluffad Rasmus.
”Tack! Tack att du är hemma!” Rasmus som inte kunde förstår varför jag var så uppjagad stod bara slappt och chockad då jag klamrade mig fast runt honom.
”Lugn, kan man inte få ett hej först? På dig verkar det som om världen snart går under. Vad är det?” Han greppade tag runt mina båda handleder och tvingade mig att ta ett steg bakåt.
Mitt hjärta skenade av oro.
”Jag försökte ringa Adrian och Justin och Dennis, men ingen av dem svarar! Så jag ringde till verkstaden där Adrian jobbar, men de visste inte heller vart han var och jag tror något fruktansvärt har hänt!” Andades jag häftigt så att lungorna nästan gjorde ont och Rasmus tystade mig snabbt.
”Okej, jag uppfattade ungefär hälften av det som precis forsade ut ur din mun.” Han såg bekymrad ut ett par sekunder innan han tog ett djupt andetag och pekade på en av köksstolarna så att jag skulle sätta mig ner då jag höll på att explodera igen av ord.
”Sätt dig nu ner och så lugnar vi ner oss. Man kan ju tro att du flippat ut totalt, låt mig bara få stänga dörren först och så pratar vi sen, med luft mellan orden, okej?”
Jag bara nickade till svar och Rasmus otroligt långsamma rörelser gjorde mig bara arg. Att stänga dörren och gå fram till en stol fick det att kännas som timmar. Skynda dig! Ville jag ropa, något stämmer inte! Men hans tankeläsning funkar visst inte så bra på honom.
Och i mitt huvud såg jag redan alla hemska bilder jag kan föreställa mig…
Död, blod, mörade, olycka, inbrott, rån och en hel del bilder där efter. Kanske överdriver jag. Bara för att de inte svarar betyder ju inte att något måste ha hänt, men detta är nästan första gången jag inte får tag i någon av dem.
Då Rasmus äntligen satte sig ner mittemot mig vid köksbordet hade jag i alla fall lyckads lugna ner mig tillräckligt för att kunna dra allt igen fast med luft mellan orden som han ville.
”Så Maria, vad har hänt?”
Oroligt och kärleksfullt tittade han på mig medan jag snabbt, men hörbart min oro då ingen svarade när jag ringde och ingen på Adrians jobb visste vart han kunde vara någonstans.
I Rasmus ögon fanns den plågande kärlek han har till mig och även delad oro med mig om vad som kan vara anledningen till att jag inte får tag i dem.
När jag pratat färdigt efter några minuter fattade jag tag i hans båda händer. Hans stora i mina små som inte räcker till om dem.
”Rasmus, jag vet att det låter galet, men jag har en stark känsla att något inte stämmer. Jag vet inte vad jag ska göra.” Då mina blåa ögon tittade in i hans gröna, såg han nu att jag menade det jag sa.
”Du ska inte vara orolig, tro mig, inget har hänt. De kanske bara är ute på puben eller något och hör inte sina mobiler ringa.” Trots hans tappra försök blev jag ändå inte helt lugn.
”Du kanske har rätt, jag inbillar mig bara, men ändå… Förlåt, men jag inte hjälpa att känna att något är fel.”
”Älskade Maria, om något har hänt, skulle någon säkert försökt få tag på dig. Se så, upp med hakan, testa och ring imorgon ska du få se att allt är som det ska.” Rasmus log ett charmigt leende som fick mig ur balans för någon sekund. Efter det gav han mig en kram och det gjorde ont i mig.
Även om han säger att allt stämmer, så gör hjärtat ont som om det säger att halva av den saknar något.
På något sätt fick han mig på andra tankar genom att gå ut och hyra en massa komedier som vi sedan såg på tillsammans under kvällen. Varvarv en av dem hette The Animal och var helt sjuk. Handlade om en snubbe som blev påkörd av en bil och en doktor som räddade honom genom att operera in djurdelar. Vilket resulterade att han fick djuriska drifter.
Helt rubbad var den filmen, men rolig! Klockan tickade snabbt iväg då jag blev på bättre humör av filmerna. Rasmus har rätt, jag förhastar mig bara. Bara för att de inte svarar betyder det ju inte att något måste ha hänt dem något, de är säkert bara ute och har roligt ihop.
Ja, så måste det vara! Det kan inte vara något annat.
”Du har rätt Rasmus, de mår bra. Jag kan prata med dem imorgon.” Säger jag till honom genom att lyfta huvudet från hans axel där vi sitter i soffan och teven susar på. Han tittar ner på mig och ler, kysser mig sedan på pannan men rodnar till.
”Fick man göra så?” Jag ler större då och skrattar tyst för mig själv.
”Ja, det fick man.”
”Vad bra, då vet jag.” Sa han nöjd och kysste min hjässa ännu en gång och kramade om mig lite med ena armen som ligger runt mina axlar och våra blickar fördes mot teven igen.
Nu var vi inne på en annan komedi som jag ärligt inte uppfattade så mycket av då jag måste ha somnat. Klockan måste ha blivit mycket och märkte aldrig Rasmus när han till slut reste sig försiktigt upp och stängde av teven. Sedan måste han lagt täcket över mig då det genast blev lite varmare efter hans försvunnit från min sida och något mjukt nuddade min hjässa, men jag märkte inget av det. Slumrade bara vidare.
Små tysta steg gick vidare till sitt eget sovrum där han stannade till och viskade ut i mörkret, hoppades att igen hörde.
”Jag älskar dig Maria, men dig kan jag aldrig få…” Med det gick han och la sig och jag som precis vaknat till hade hört vartenda ord.
Det tårade sig i ögonen att höra hans plågande röst. Min själ, min Rasmus.
Lid inte för min skull, om jag kunde, skulle jag få dig att sluta älska mig så mycket för det gör inte bara ont i dig. Det gör lika mycket ont i mig för jag älskar dig med, men Adrian är mitt allt och jag hans. Älska mig inte.
Sa jag tyst för mig själv, men vet att det inte går att ändra på. Aldrig. Vi kan bara kämpa på och leva vidare, det är det enda man kan göra och låta den man älskar få gå.
Efter det somnade jag. Men det dröjde inte länge fören telefonen ringde, trött stirrade jag bara ut i mörkret som om det skulle få den att tystna. Självklart fungerade inte det.
Klockan kunde inte vara mer än halv två på natten, vem ringer så sent?
Då slog det mig, Adrian och flög upp ur soffan, skyndade mig fram till telefonen och drog till mig luren. Pressade det häftigt med andan i halsen.
”Hos Rasmus Sawyer.”
”Hej, är det möjligen en Maria jag pratar med, Adrians flickvän?” Rösten i andra luren var en man, förmodligen mellan tjugofem och trettio.
”Ja, de stämmer.” Var allt jag lyckades kraxa fram och höll andan vad han skulle säga därefter.
”Jag är en arbetskollega och jag är ledsen att jag inte ringt tidigare men läget har varit kritiskt, jag är nämligen på sjukhuset.” Då när han sa det slog jag handen för munnen och började gripas av panik.
”Jag är ledsen, verkligen, vi alla är det. Justin och Dennis är här också samt tre till från jobbet. Maria jag vet inte hur jag ska framföra detta… Adrian var ute igår när en två män plötsligt dök upp från en gränd. Maria, Adrian är…” Mer hörde jag inte.
Det hela som hände därefter kändes för overkligt. Luren som måste ha glidit ur mina händer, allt som bara verkade snurra. Adrian, åh min älskade Adrian våga inte lämna mig!
Det sista jag såg innan jag föll mot det hårda trägolvet var Rasmus med ett skräckslaget ansikte rusandes mot mig, sedan var det bara svart och en tung tystnad.
____________________
kommentera ?? ^^
Ska försöka jobba på nästa del lite snabbare om jag hinner! :D promise (A)
- kram airya
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | dontforgetme - 10 aug 09 - 11:52 | | den är grymt bra vill läsa fortsätten NU !! | ciitronvatten__ - 9 aug 09 - 22:01- Betyg:  | | Iiiih, nej.. suta inte sådär :O ge mig mer ! finner inga ord ! underbart.. |
|
|
|
