11: Om du någonsin älskat mig (TH FF) |
Jag överlevde bland kossorna. De är söta.
Ska snart åka och hämta en kisse. Troligen.
Kan inte koncentrera mig så bra, men hann precis skriva klart det här kapitlet innan bubblan brast. Eller snart brister den. Sedan börjar jag tjuta av glädje över en ny familjemedlem. Kissen alltså.
TACK FÖR ERA KOMMENTARER!
Förresten, Gusti, Gusti, Gusti. :) :( That's all I've got to say. Ni förstår i kommande kapitel.
* Kapitel 11
Även detta bråk övergick i tystnad. En tystnad som på några sekunder slukade luften mellan oss och gjorde det omöjligt att få fram ord om förlåtelse. En irriterande känsla av att jag hade känt den här tystnaden alltför många gånger de senaste dagarna förföljde mig som surrande, stickande bin när vi gick ut i bilen.
Bills läppar var lika ihopklistrade som mina. Sedan han slängt ut sig orden ”Eller är det du som har svårt att komma över honom?” hade han inte gett mig en blick. Han hade bara marscherat ut ur bokaffären och jag hade stått häpen kvar.
Så fort mina lemmar gav med sig rusade jag efter honom, bytte ut ÖPPET-skylten mot STÄNGT och låste. Motorn i bilen brummade till och jag trodde för ett ögonblick att han tänkte köra därifrån. Panikartat slängde jag mig efter dörren till passagerarsätet och slet upp den.
Trots den uttryckslösa blicken som vilade rakt fram, var han lika vacker som en av de första gångerna jag hade mött honom. Den där konstiga gången i ett litet rum som luktade unket, och vars väggar hade skälvt av hög musik från andra sidan. Den där gången då han hade lutat huvudet i händerna för att huvudvärken tagit över. Den där gången då jag plötsligt, utan att tänka efter, frågat om han plockade sina ögonbryn. Den där gången som jag nu mindes svaga detaljer ifrån.
”Ska du in eller?” sa han sammanbitet.
Jag ruskade på huvudet, klev in och stängde dörren.
Hela vägen hem fortsatte det så. Ibland slängde jag en blick på Bill men han var fullt koncentrerat på trafiken. När han körde upp på uppfarten utanför garaget kom jag ihåg anledningen till att Bill hade hämtat mig. Vart det än var vi skulle hade han bestämt sig för att ändra planerna åt oss båda. Jag visste inte om det var bra eller inte.
Bill klev ur direkt och gick mot huset. Jag satt kvar i flera minuter och såg när hans figur då och då visade sig i fönstret. Det såg ut som om han då och då kikade ut på mig, men sedan visade han sig inte längre. Kanske hade han tröttnat på att undra vad som fick mig att sitta kvar, eller så var han säker på att jag inte skulle gå ur. Det kanske rent av gjorde honom lättad att han fick vara ensam.
Över en timme gick utan att jag flyttade mig från bilen. Jag hade satt på radion och den skrålade nu ut musik som jag inte kunde känna igen. Själv satt jag i samma position som jag gjort hela tiden och fast nacken började bli stel och foten hade somnat flyttade jag mig inte. Mörka moln hade tagit upp den tidigare blå himlen och regnet vräkte ned. Jag såg på hur pölarna blev fler och fler i trädgården. Alla växter hade böjt sig ned och det såg ut som om de grät när regnet rann ned längs deras blad och stjälkar.
Varför hade jag och Bill gjort slut den där gången? Varför hade det fått mig att ge upp hela mitt liv?
All min energi gick åt till att inte bryta ihop och börja gråta medan jag gick tillbaka i tankarna. Jag kände på mig att det fanns en viktig detalj i mitt minne som inte ville visa sig än, men fler och fler scener tycktes komma tillbaka. Det fanns dock något fel i dem. Det var något som inte stämde. Jag mindes hur jag gråtit mot Bills bröst, men jag kunde inte minnas varför. Jag såg för mig Bills mammas leende när jag träffade henne första gången och jag kände tyngden i bröstet, tyngden som jag släpat med mig precis hela tiden.
I nästan tre år tyngden hade jag inte känt av det. Nu kom det igen. Som om någon trängde ned en gigantisk sten genom min mun och ned i magen. Hur jag än kämpade emot sjönk den bara djupare och djupare och blev tyngre och tyngre.
Jag måste ha somnat, för plötsligt ryckte jag till av någon slet upp bildörren till förarsätet. Jag såg förvånat på Bill, som var drypande våt. Det mullrade till någonstans över oss och jag insåg att det åskade.
”Ska du inte komma in?”
Rännilar av regnvatten rann nedför hans panna och droppade från håret. Han genomborrade mig med blicken och motsatsen till den totala ignoransen tidigare var så stark att jag inte visste vad jag skulle svara.
”Det åskar”, fortsatte han. ”Och spöregnar.”
”Det är torrt här inne”, mumlade jag.
”Det åskar”, upprepade Bill. ”Det känns inte bra att du sitter här ensam då.”
Jag ryckte på axlarna. ”Det är säkert att sitta i bilen när det åskar.”
Egentligen borde jag ha kastat mig i hans fram och gråta och säga hur ledsen jag var att jag hade sårat honom. Jag borde försäkra honom att jag aldrig hade haft några känslor för Joakim jämfört med känslorna jag hade för Bill, men jag hade aldrig varit bra på att hitta rätt ord vid rätt tillfälle.
”Okej”, sa Bill. ”Då går jag väl in igen.”
Nej. , tänkte jag. Nej, gå inte.
Men han hade redan stängt dörren när jag lyckades öppna munnen.
Jag försökte förmå mig till att lämna bilen, men lyckades hitta anledning efter anledning till att stanna kvar. Bill ville egentligen inte ha mig där inne. När jag kom in skulle vi säkert vara alldeles tysta. Det skulle vara som att försöka gå på vattnet, men självklart skulle vi träffa stenbotten och grälet skulle vara över oss igen. Och det spöregnade. Jag ville ju inte gå ut nu. Åskade gjorde det också. Mullret tycktes inte komma lika långt i från nu och då och då lystes himlen upp av en blixt. Jag blev lika rädd varje gång och ville bara springa in till Bill och låta mig tröstas i hans armar. Men jag ville absolut inte riskera att gå ut och bli träffad av blixten. Vem visste vad som skulle kunna hända? Jag kanske inte skulle dö, men jag kunde ju ha oturen att förlora minnet igen.
Jag skrattade nästan åt den möjligheten. Min största fruktan och min största räddning.
Fast jag inte på några villkor ville gå in till Bill började det bli jobbigt att sitta där jag satt, med bara radion och blixtarna som sällskap.
Jag blev både lättad och skrämd av ljudet när min mobiltelefon ringde.
Gustav blinkade displayen.
”Hallå?” svarade jag.
”Hallå”, sa Gustav i andra änden. ”Hej.”
”Åh, vad glad jag är att du ringer”, sa jag. ”Det åskar som tusan här och jag är så himla åskrädd. Jag har trott flera gånger att jag är på väg att dö.”
Precis då brakade det till igen och jag snyftade till.
”Men vart är du? Sätt dig i bilen om du är så rädd! Det sägs ju att det ska vara det säkraste”, sa Gustav.
”Jag är i bilen”, sa jag.
”Bill också?”
Jag svalde.
”Nej.”
”Hur är det, Alex? Blev det jobbigt när han kom hem igen?”
”Nejdå”, ljög jag. ”Inte alls.”
”Inte?”
”Nix.”
Det blixtrade till och allt i trädgården lystes upp för en sekund.
”Okej, jo. Det är fortfarande helt hemskt och jag vet inte om det någonsin blir bra igen. Vi åkte ju till Stockholm, det har du väl hört av Tom, men... Herregud, Gustav, varför kan det inte bara bli bra?”
Gustav sa ingenting på en stund. Sedan hörde jag hur han suckade.
”Jag är så ledsen för din skull, Alex. Jag önskar att jag kunde göra något.”
”Tack”, sa jag med tjock röst. ”För att du finns här för mig, menar jag.”
”Det är väl klart. Det kommer jag alltid att göra. Vill du berätta vad som har hänt?”
”Nej”, sa jag. ”Jag tror inte det. Inte nu i alla fall.”
”Det är bara du ringer om du ändrar dig. Men jag måste veta, Alex, ni är okej va? Ni... Ni är bor i huset båda två?”
”Jo. Eller jag tror det i alla fall. Bill är där inne nu. Jag är här ute. Jag trodde att allt var på väg att bli bra, men nu blev allting fel ändå.”
”Jag önskar att jag kunde vara där hos dig nu”, sa Gustav efter att jag skrikit till då ännu en blixt syntes.
”Jag önskar också att du var här”, snyftade jag.
”Faktiskt... Jag vet inte inte jag borde ta det nu, men det var en anledning till att jag ringde.”
”Jaha?” sa jag. ”Jag behöver tänka på något annat, så berätta.”
”Jag och Michelle tänkte att vi kanske kunde hälsa på dig och Bill snart. Det var längesen vi träffades och vi... men det kanske inte passar så bra nu. Det förstår jag i så fall.”
”Det har aldrig passat så bra”, sa jag ärligt. ”När kommer ni?”
”Så snart vi kan. I helgen?”
”Det blir perfekt! Ska jag göra i ordning gästrummet? Vill ni stanna en natt?”
Gustav skrattade lite. ”Jo, det är nog bäst. Vi ska försöka träffa Tom också, men det blir nog bekvämast att sova hos er.”
”Jag kan ringa Tom och bjuda över honom på middag också. Jag ska...”
Jag hade kastat en blick upp mot huset och såg att Bill kom ut. Han la armarna i kors över bröstet och småsprang mot bilen.
”Gustav, jag... Bill kommer. Jag ringer.”
När jag lagt på öppnade Bill bildörren och satte sig. Sedan såg han på mig och log svagt.
”Du är ju åskrädd. Jag kan bara inte låta dig sitta här ensam.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EMORAiNBOW - 17 aug 09 - 11:31 | Man får inte sluta sådär DDDDD: Man får inte sluta när de typ börjar snacka med varandra igen och sen bara "hepp, nu får ni vänta tills nästa del suuckeeeers!" Det är elakt :c </3
MEN Gustav är värsta söt OCH nu tycker jag Alex och Bill ska bli sams och Joakim kan ta sig i häcken!!! Det är vad jag tycker.... eh... x) | HorseGirl - 10 aug 09 - 21:57- Betyg:  | | jätte bra:) du är grymt bra på att skriva:) längtar till nästa del:) | | mikaelanystrom - 9 aug 09 - 22:18 | hade varit tvungna att använda*
ingen bra svenska jag lyckades åstadkomma där XD | | mikaelanystrom - 9 aug 09 - 22:17- Betyg: | AWWWWWWWW! SISTA MENINGEN!<3<3
sötgrisar<3 hoppas nästa del kommer snart för jag dör av längtan! *-*
OCH BTW. KOSSOR ÄR INTE SÖTA! KOSSOR ÄR FARLIGA! Så som dem kollar på mig!._.
trodde jag skulle dö av skratt när en kompis välte en kossa så den hamna på sidan och dem hade varit tvungen använt en lift för att få upp den igen 8D
anyways, back till the story. Underbart<3 | | RowsahKanin - 9 aug 09 - 18:20- Betyg: | | Jag längtar redan till nästa del o.o Sjukt bra <3 | | the-rose - 9 aug 09 - 14:51- Betyg: | Jag började le när jag läste den sista meningen =DDDD
Älskar den här novellen <33, hur bra som helst och så skriver du kanonbra och spännande | | izzzzy - 9 aug 09 - 13:52- Betyg: | AHHH, sjukt bra! Det här är så spännande.
Maila nästa :D |
|
|
|
