Alla älskar hallonsylt (Kärlekshistoria, del 1) |
Du vet dom där killarna man aldrig kan tänka på som potentionella pojkvänner för att man har helt enkelt känt dom för länge? Barndomsvänner som aldrig kommer vara nått annat än barndomsvänner? Jag har sju barndomsvänner varav fyra av dom är killar. Robert, eller Robbie som vi kallade honom, är tre år äldre än mej och vi bodde grannar när vi var små. Henry är ett år äldre än mej och är sonen till en av pappas arbetskamrater. Vi lekte ofta tillsammans. Edward är lika gammal som mej och Elizabeths bror. Jag, Elizabeth och hennes syskon lekte alltid tillsammans när dom var på besök. James var också i min ålder. Vi pratade ofta och vi hade väldigt kul tillsammans. Sen hade vi tjejerna. Elma, Elizabeth och Louise är alla lika gamla som mej.
När jag var ungefär 13 år flyttade vi till Australien med pappas och mammas jobb. Nu, efter två år flyttade jag tillbaka. Mamma och pappa hade fixat så att jag skulle bo hos Elizabeth och hennes familj. Fast Elizabeth skulle vara på läger i en vecka så jag skulle bo hos Robert så länge. Han skulle hämta mej på flygplatsen på sin nya motorcykel. Jag tänkte att det kunde vara kul med lite kvalitets tid med en gammal barndomsvän. Eftersom Robert var arton hade han flyttat hemifrån och bodde därför ensam i en rätt så stor lägenhet. Rätt coolt faktiskt. Undrar om han har skaffat flickvän. Undrar vem det är i så fall.
- Hej, Jamie! Sa Robert och kramade mej.
Gud vad jag saknat honom. Och det här landet och alla som bor här. Okej, kanske inte alla.
- Hej! Sa jag och kramade honom tillbaka.
Han tog min hand i sin och ledde mej mot sin motorcykel. Mina väskor hade Elizabeths föräldrar tagit hand om. Jag hade bara en ryggsäck med mej till Roberts lägenhet.
- Hoppa upp! Sa han och klappade på motorcykelsadeln. Ta på dej den här hjälmen! Han räckte mej en röd hjälm som jag tog på mej. Han satte sej framför mej och jag la mina armar runt hans midja och så bar det av. Vägen till hans lägenhet var bara för bekant. Jag kände igen mej mer och mer ju närmare hans lägenhet vi kom. Min gamla skola. Torget. Alla affärer jag handlat i så många gånger. Jag blev nästan tårögd av att vara tillbaka.
När vi var framme vid det stora höghuset, gav Robert mej nyckeln och sa att han skulle komma alldeles strax. Jag hittade rätt lägenhet och gick in. En hall, ett vardagsrum, två toaletter, ett sovrum… Vänta lite… Ett sovrum? Var fan ska jag sova? Jag kanske sova på soffan… Ja, det låter troligt! Vi kan ju inte dela rum. Det är helt enkelt sjukt. Dessutom har han bara en dubbelsäng. Dela rum är väl okej, men säng… Skulle inte tro det.
- Vad funderar du över, Jam? Sa Robert bakom mej. Jag hoppa till.
- Gud va du skräms! Jag ska sova på soffan va? Kalla mej inte Jam… Jam, alltså sylt, är ett namn jag blivit kallad av Robert jag kan minnas. Han sa att jag var som hallonsylt. Antingen sur eller söt. Plus att mitt namn, Jamie, är nästan samma ord som Jam.
- Nej, det kan du ju inte göra! Du ska sova i mitt rum, med mej! Sa han och log mot mej.
Jag kände hur jag blev helt stel.
- Har du en extra madrass eller? Sa jag.
Snälla säg ja!
- Nej, vi ska dela säng! Det gör inget va? Sa han medans han hällde upp ett glas vin till sej själv.
Jag sa inget. Dela säng med en kille som är tre år äldre än en själv är LÄSKIGT.
- Jam, du kan ta det lugnt! Det är jag! Vi har känt varandra sen jag var fem och du två. Du kan lita på mej. Sa han och ställde ifrån sej glaset och gick fram till mej och lade sina händer på min midja.
Detta gjorde mej inte lugnare, bara obekväm. Fast han hade rätt. Jag kan lita på honom. Det är inte som om han kommer försöka någonting.
- Jag antar det… Sa jag och tog ett steg bort från honom. Har du någon bra film vi kan se på? Sa jag och log mot honom.
- Kolla själv! Sa han och pekade mot en hylla med filmer.
Jag gick fram och kollade. Vad är jag sugen på att se? Ingen skräckfilm. En komedi, kanske? Nej jag vet!
- Den här vill jag se! Sa jag och räckte honom filmen jag ville se.
Han gav mej en road blick.
- Visst, Jam… Sa han och stoppade in den i videon. Jag ska bara hämta lite popcorn och dricka. Sätt dej i soffan och vänta så länge!
- Okej! Sa jag och log mot honom.
Han gick ut i köket. Jag satte mej i soffan.
Jag fattar inte att han fortfarande har kvar den här filmen han fick av mej. Jag tittade på fodralet. Det var längesen jag sett den här filmen. Det var längesen jag sett något på Tv som var på svenska överhuvudtaget.
Innan filmen ens börjat ordentligt var Robert tillbaka med en skål popcorn, två glas och en flaska vin.
- Robert… Jag dricker inte… Jag är femton… Sa jag.
- Vet jag väl! Vill du ha vatten, mjölk eller saft? Sa han retsamt.
- Cola eller cider, tack! Sa jag och log mot honom.
- Lite bortskämd, va? Sa han men gick och hämtade en Coca Cola till mej.
- Tack, Robert! Sa jag och pussade honom på kinden. För mej var detta helt oskyldigt. Jag hade gjort det så många gånger att det inte var någon stor grej. Plötsligt började den välbekanta sången från filmen.
- Jag fattar inte att du valde Lejonkungen… Sa han och log fundersamt mot mej.
- Det var den bästa filmen du hade! Sa jag och log retsamt mot honom.
Så vi satt där och såg på Lejonkungen. När hyenorna kom flyttade jag mig närmare Robert. Jag hade alltid tyckt att dom var lite läskiga. Robert lade sin arm runt mej och jag lade mitt huvud mot hans bröstkorg. För resten av världen såg vi nog ut som ett par. Gud vad världen skulle haft fel om dom sett oss. Resten av filmen låg vi så där. Bara låg där och såg hur Simbas pappa dog och hur Timon och Pumba hjälpte honom komma över det och hur Simba i slutet fick tillbaka tronen. Efter filmen var det dags att sova. I samma säng. Jag reste mig ur soffan men Robert drog ner mig igen.
Jag gav honom en frågande blick och han suckade.
- Jag måste berätta en sak för dej… Jag har tänkt länge på hur jag ska säga det här… Jamie, jag tror jag är kär i dej… Sa han och tittade på mej förhoppningsfullt.
HAN SA INTE VAD JAG TROR HAN SA!! HERREGUD!! OCH JAG SKA DELA SÄNG MED HONOM I SJU NÄTTER?? Jag måste LUGNT förklara att jag aldrig kommer kunna se honom som något annat än en barndomsvän. Fast han är ju rätt snygg… Och kyssa honom är ju helt okej… Men tänk om han vill göra det! Han är ju faktiskt arton…
Jag log lite mot honom.
- Robert… Det är inte så att jag inte gillar dej… Det är bara… Alltså, kyssa dej har jag inga problem med! Om det var så enkelt skulle vi kunna vara ett par, men du är i din ålder och kille så du kommer ha dina “behov”… Och det är bara sjukt… Vi har helt enkelt känt varandra för länge! Förklarade jag. Robert log mot mig och kom närmare tills han mot var mot mitt öra.
- Tror du det? Viskade han i mitt öra. Jag nickade långsamt. Jag var vettskrämd. Vad höll Robert på med?
Han flyttade munnen från örat till min mun. Han log mot mig och kysste mig. Jag tänker inte ljuga för er, jag var shockad. Och äcklad. Men mest shockad. Jag var inte äcklad för att han är ful eller så, men det faktum att pojken som lärde mej att cykla, 9 år senare kysser mej känns som att förstöra allt det där oskyldiga. Men av någon anledning stoppade jag honom inte. Det kändes underligt att lägga armarna runt Roberts nacke och kyssa honom. Robert log och bröt kyssen. Han tittade på mej i några sekunder innan han började kyssa mej igen. Jag vet inte hur länge vi satt där i hans soffa och kysste varandra men efter ett tag lyfte Robert upp mej och bar mej in i sovrummet och la mej på sängen. Nu var jag verkligen livrädd.
- Ta det lugnt, Jam! Jag kommer inte göra något som inte du går med på först! Sa han och innan jag hann svara hade våra läppar möts ännu en gång. Efter en stund kände jag hans hand under mej. Jag visste vart den var på väg, mot min behå. Jag kände hur han försökte knäppa upp den. Jag borde stoppa honom… Nej, jag SKA stoppa honom!
Jag hann inte. Jag kände hur min behå gick från att sitta som ett andra skin till att hänga lös. Robert lyckades få av mej den innan jag hann stoppa honom. Nu hade jag ingen behå på mej. Jag måste stoppa det här nu!
Jag kände hur Robert började knäppa upp min blus och ännu en gång hann jag inte stoppa honom. Jag var helt enkelt för shockad. Min kropp lyssnade inte på mitt huvud. Och helt plötsligt hade jag inget på min överkropp. Jag lyckades återfå kontrollen över mej själv och puttade bort Robert.
- Nu måste vi gå och lägga oss! Jag vill inte tänka på det här just nu! Jag kommer säga när jag bestämt mej men än så länge är vi bara vänner, så försök inget! Sa jag och bytte om till nattlinne och gick och la mej. Robert såg på mej. Han trodde säkert att jag skulle ändra mej med tanke på att han kommit så långt ikväll.
INTE EN CHANS!
Robert bytte också om och gick och la sig. Jag somnade ganska snart, för trots det faktum att Robert sa att han är kär i mig så litar jag på honom.
När jag vaknade var det ljust ute. Robert var inte där. Jag tog på mej ett par blåa shorts och ett gult linne. När jag kom in i köket låg det en lapp och en nyckel på bordet.
Jam, jag har gått till jobbet! Jag har lämnat nyckeln ifall du vill gå ut men kom ihåg att va tillbaka innan klockan fyra i så fall!
Puss, Robert!
Okej… Vem känner Robert bäst? James! I alla fall av mina vänner… Då kan jag prata med det här med honom.
Jag tog ett äpple och skyndade mej bort mot James hus. Han bodde väldigt nära Robert. När han öppnade dörren kastade jag mig i hans famn. När han såg att det var jag kramade han mig med.
- Jamie! Wow! Kom in, kom in! Sa han och log stort mot mej. Han var sej allt lik.
- Man tackar! I alla fall, jag behöver ditt råd om en grej… Sa jag och log mot honom tacksamt.
Vi gick in i vardagsrummet och satte oss i en soffa.
- Går det bra om jag får berätta en sak för dej först? Sa han allvarligt.
- Ja, det antar jag… Sa jag oroligt.
Har någon dött? Okej, det kanske är att ta i… Tänker dom riva köpcentret? Som om han skulle bry sig! Så vad fan tänker han berätta?
- Jag ska gå rakt på sak… Du är snygg! Jag är snygg! Vi passar helt enkelt ihop! Sa han och log mot mej.
Han antyder INTE vad jag tror han antyder. Och om han skulle antytt det jag tror han antyder, så gör han det verkligen typiskt honom.
- Va? Vad menar du? Sa jag dumt. Jag visste mycket väl vad han menade.
- Jag gillar dej, Jamie. Mer än som vän. Sa han och flytta sej närmare mej.
Deja vu…
- Eh… Jag ska tänka på det! Sa jag och rusade ut.
Om jag kände James rätt, var han nog säker på att jag skulle komma tillbaka inom ett dygn och säga att jag gillar honom med.
Skulle inte tro det…
Vart fan ska jag gå nu? Elizabeth bor ju i närheten, fast hon är ju inte hemma! Jag kan hämta en polotröja till ikväll, när jag ändå är i närheten!
Så jag gick till Elizabeths hus och knacka på. Elizabeths tvillingbror Edward öppnade dörren.
- Hej, Jamie! Jag trodde inte du skulle bo här förrän nästa vecka! Sa han och granskade mej.
- Det ska jag inte, men jag tänkte hämta en polotröja… Sa jag och log mot honom.
- Varför behöver du en polotröja? Sa han och rynkade på näsan.
Ska jag berätta? Kan han ha en bra idé om vad jag ska göra?
- Vill du verkligen veta? Sa jag och suckade.
- Ja, du kan berätta medans du letar fram den där polotröjan… Sa han och log. Han gjorde en gest mot Elizabeths rum och vi gick dit. Jag hittade snabbt rätt väska.
- Jag ska bo hos Robert den här veckan förstår du… Robert är en barndomsvän till mig och han är tre år äldre. Han har en egen lägenhet. I alla fall… när jag kom dit fick jag veta att vi skulle dela säng, en dubbelsäng. Då tänkte jag att jag kan ju lita på honom och om det vart en tjej skulle jag inte haft några problem med det så… Jag bekymrade mej inte för det! Sen så såg vi på film och hade jättetrevligt… Plötsligt avbröt Edward min berättelse. Med en kyss.
NEJ! HAN SKOJAR! HAN KAN INTE MENA ALLVAR!!
Den här gången blev jag nästan inte alls shockad. När det är tredje gången på mindre än ett dygn det händer så har man nästan vant sig.
Jag puttade försiktigt bort honom från mej. Jag gav honom en frågande blick.
- Förlåt, Jamie! Det är bara det att… Ja, jag tror jag är kär i dej… Sa Edward och log mot mej.
Det här är ett skämt. Det här händer inte. DET HÄR HÄNDER INTE!!!
Jag satt helt stel på Elizabeths säng med den svarta polotröjan i handen.
- Jag klarar inte det här just nu… Förlåt Edward men inte just nu… Sa jag och flydde därifrån.
Vart ska jag ta vägen nu? Bodde någon jag kände i närheten? Henry bor ett par kvarter bort… Han får duga!
Jag orienterade mej genom kvarteret och hittade Henrys hus ganska snabbt. Jag knackade på. Henry öppnade. Jag log mot honom.
- Hej, Henry! Sa jag.
Han tittade på mej och log tillbaka mot mej.
- Hej, Jamie! Sa han och gjorde en välkommen-in-gest.
- Jag vet att det var längesen vi träffades, men jag behöver verkligen prata med någon och du var närmast! Sa jag och placerade mej i en brun skinnsoffa. Henry satte sej ner bredvid mej.
- Jag är glad att du kom hit, för jag vill berätta en sak för dej… Han log mot mej.
En till? Låt oss få det överstökat…
- Du kan börja… Sa jag, övertygad om vad det var. Fast jag hoppades verkligen att det inte var så.
- Jo, du har ju varit borta ett tag och tja… Jag har insett vad du verkligen betyder för mig… Jamie, jag tror jag är kär i dig! Sa han och log mot mej.
Jaha… Vad gör jag nu? Ska jag berätta om min dag för honom så att han förstår varför jag är så kall?
Henry hade märkt min tystnad och trodde antagligen att jag var mållös. Henry böjde sig fram mot mej och kysste mej.
Deja vu…
Varför är jag inte förvånad?
Jag puttade försiktigt bort honom från mig.
- Henry… Jag måste tänka på det… Det är mycket just nu… Sa jag och skyndade mej ut ur hans hus.
Varför slutade alla mina besök idag såhär?
Jag bestämde mej att gå hem till Robert igen. Jag mådde verkligen kasst så när jag hittade en cider i hans kyl bestämde jag mej för att dricka upp den.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | perfektgirl - 11 aug 09 - 13:27 | | sjukt bra ! | e-eemma - 9 aug 09 - 18:03- Betyg:  | Good :D
Skumt... men bra skumt! :D<3 | | VampyrenSamantha - 8 aug 09 - 16:24- Betyg: | | Ja, ett antal garv från min sida :P |
|
|
|
