Ett liv utan dig 7/8-09 |
Ett liv utan dig 7/8-09
Jag vaknade inatt av att tårarna envist strömmad nedför mina kinder och att det skär som en kniv i bröstkorgen. Det är nästan svårt att andas när jag tänker på Marie. Och varje gång jag sluter mina ögonlock så ser jag den vackra bilden av Marie i mitt inre. Jag vill bara lägga mig ner och stanna där. Men Ebba gör att jag går upp varje morgon. Igår var jag ovanligt lugn, hade en ganska normal dag faktiskt. Den första på länge. Men idag kommer allt över mig som en himla ångvält och jag vet inte hur länge jag orkar det här!
Igår när jag var ute med vagnen på stan lös solen så skönt på mig och Ebba, och medan vi delade på en liten mjukglass och jag slött styrde vagnen med bara ena handen kunde jag nästan se hur Marie gick där, bredvid mig med en arm på andra sidan av vagnen. Som vi alltid jag. Men konstigt nog bröt jag inte ihop totalt och bildade en liten hög i sammanbrott på gatan. Det blev bara en inre värme som spred sig i hela kroppen. Hon finns alltid här!
- Åh Marcus, vi kommer aldrig få gå sådär. Tysta tårar rinner nedför Maries kinder och jag omsluter henne i min famn.
- Jag vet Marie, jag vet. Jag kämpar för att låta mig lugn och själv inte gråta över vårt bittra öde. Paret som sakta gått förbi och hållit varandras händer fick Marie att inse att vi - bror och syster - aldrig skulle kunna gå sådär. Det gör ont, det gör det verkligen. Jag svalde hårt och kysste hennes panna. En tårfylld blick tittar upp på mig.
- Men vi klarar vad som helst så länge vi har varandra.
Vi sa att vi alltid skulle ha varandra. Men jag har inte dig längre Marie! Du är inte här! Och jag blir så himla arg och frustrerad över det. Om jag bara fick hålla dig en sista gång, kyssa dig en sista gång. Se dig, en sista gång. Så att jag kunde få ro och i viss mån försöka gå vidare med mitt liv. Jag fick aldrig chansen att säga farväl Marie. Jag fick inte säga farväl till den människan jag älskat mest i hela min tjugotvå åriga liv! Och nu är det bara imorgon kvar. Det är bara begravningen kvar nu Marie. Ett sista avsked och sen försvinner du. Bokstavligt talat. Det gör så himla ont Marie, jag kan inte se dig någon annan stans än ovan mark hållande mig i handen. Och att du ska sänkas ned i jorden och jag ska få kasta en sista blick mot dig..Aj.
Men begravningen ska bli precis som du ville ha den. Och då undrar alla hur jag vet hur hon ville ha den. Hon kan väl inte ha planerat sin död vid tjugo års ålder. Och nej, det hade hon inte.
- Åh mamma, varför är alla begravningar så svarta? Mamma försökte le mot sin tolvåriga dotter men det blev mer som en grimas.
- Lilla gumman, det är för att visa sin sorg och inte vara så..glada? Hennes ton var nästan frågande och Marie bet sig löst i underläppen som hon alltid gör när hon funderar på något.
- Jaha, så vill inte jag ha på min begravning mamma. Jag vill att dom ska ha på sig kläder jag tyckte om eller färger jag tyckte om. Vill att alla ska ha ett sista ljust minne av mig. Mamma låter det bra?
- Det låter väldigt bra Marie, för du är en ljus person.
Och så kommer det alltså bli. Jag ska ha den vita skjortan med två knappar öppen som hon alltid ville jag skulle ha. Dom blåspräckliga shortsen. Ja, i dom sommarkläderna som Marie älskade att se mig i. Och Ebba ska ha på sig sin vita klänning med ljusrosa blommor på och den vita solhatten. som en liten ängel kommer hon att se ut. Och nu har vi berättat för alla. Berätta att dom ska komma i glada färger, som Maries sista önskan.
Ett liv utan dig Marie, är ett liv jag kan uthärda. Jag vet det nu, men jag vet inte hur länge. Men jag ska kämpa tills den sista blodsdroppen för att hålla mig kvar. Kämpa för oss, kämpa för vår kärlek till Ebba. Jag älskar dig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | craznyj - 21 mar 10 - 20:22 | jag har aldrig varit inne på den här sidan förut,
men jag gråter.
så vackert. | TaDittEx - 11 aug 09 - 22:45- Betyg:  | galet vackert skrivet, fortsätt vara stark,
du och din dotter kommer att klara det tsm!<3 | | angel_wings - 7 aug 09 - 17:11 | Så tragiskt att sådant här ska behöva hända...
Jag beklagar... |
|
|
|
