När jag vaknade upp visste jag inte alls vart jag var. Allt vara bara vitt. Det var tyst. Jag reste mig upp och såg mig orolig omkring.
”Hallå?” ropade jag. Vart fan hade jag kommit? ”Hallå?” min röst ekade och jag kände mig fundersam. Plötsligt såg jag en skymt av något som liknade en människa. Hon gick emot mig med ansiktet mot den vita marken. När hon stod precis framför mig tittade hon upp. Jag kände lyckan som spred sig. Det var Mimmi! ”Mimmi!!!” skrek jag av lycka och kramade om henne men det var som om jag kramade om luft. Jag fick inget grepp om henne. Jag såg oroligt på henne. Vart var jag?
”Du är i himlen nu Wicky. Men din tid är inte kommen syrran, du har ännu en mening med ditt liv. Det är inte tid för dej att dö, inte än” sa hon med låg röst och såg på mig. jag tittade på henne med fundersamt på henne. Jag var i himlen nu och min syster stod framför mig och sa att jag ännu hade något att leva för?
”Vad har jag att leva för Mimmi? Jag klarar inte mer, jag orkar inte kämpa” sa jag lågt. Mimmi tog tag i min arm och jag skämdes.
”Syrran, ditt liv ska inte ta slut nu. Du måste ta hand om Malin åt mig. ” sa hon och såg mot mig med en allvarlig blick. ”Du har gett henne en ny chans med Linn, en ny chans till lycka och nu är det min tur att ge dej en ny chans till ett bättre liv” hon lät sina armar dansa över min ärriga arm och vips så var min skärsår och ärr borta. Jag tittade undrande på handleden och vred och vände på min arm. var det möjligt?! Mimmi log mot mig och kramade om mig och nu kände jag hennes kropp emot mig. hennes underbara blonda hår nuddade mitt hår och jag grät av lycka.
”Ge inte upp syrran, ge inte upp” sa hon och jag kände hur allt svartnade igen.
”Wicky? Wicky? Snälla Wicky vakna” hörde jag någon säga lågt. Jag öppnade sakta ögonen. Jag såg en suddig värld framför mig. Jag kände hur hela jag frös, jag hade verkligen hoppat i det iskalla vattnet. ”Wicky, lever du?” jag började se bättre nu och allt kändes inte lika snurrigt. Jag kände hur en hand satte mig upp och jag såg mot människan som hjälpt mig upp.
”j… jocke?” stammade jag och mina ögon mötte hans. Han sa ingenting utan bara kramade om mig. Jag förstod att det här var Mimmis förtjänst. Hon ville ju ge mig en ny chans och det hade jag fått nu.
Jocke hjälpte mig upp på benen men ännu var han tyst. Jag orkade inte prata utan lät det vara tyst. Tankarna for runt i huvudet. Då kom jag plötsligt och tänka på rösten jag hört innan jag hoppat. Det hade varit Mimmi. Jag log för mig själv. Mitt liv hade en mening nu, det visste jag.
Fortsättning följer :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
Love_Max - 19 nov 06 - 08:32- Betyg:  |
| guuud :') |
| Jennisz - 5 jul 06 - 23:50- Betyg: |
| Gör en bok jaa det var värst vad alla är smarta här da :P asvbra :D:D:D:D: |
| kwakie - 13 maj 06 - 07:18- Betyg: |
| Jag håller med ida1 till 100% du måste ju fan göra en bok av den här berättelsen!!!! |
| ida1 - 11 maj 06 - 16:24- Betyg: |
| Snälla du MÅSTE lägga ut dessa i en bok så att FLER får läsa denna UNDERBARA .. |
| Cilises - 10 maj 06 - 04:32 |
oh..-.jag tycker fan att du ska ge ut dom här delarna i bok...och gissa om jag skulle käöpa den!! LÄTT!!
den är verkligen as bra, glad över att Wicky lever fortfarande:) |
| Prinsessan_ - 10 maj 06 - 03:48- Betyg: |
| Bra som vanligt <3 |
| vattendroppe - 10 maj 06 - 03:46 |
| Ååh! aa va bra! längtar efter mera ! :D |
| Sandra91 - 10 maj 06 - 03:43 |
Ahh :D
Mermermermermer :D
Du skrämde mig allt där i början ;) |
