På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Wickys liv del 24

Jag darrade på handen när jag öppnade det. Vad hade han skrivit? Att jag skulle dra åt helvete? Jag började sakta läsa hans sms.

”Låt mig vara” stod det. Jag kände tårarna som började strömma ner och jag suckade. Varför hade jag ens skickat det där sms:et? Trodde jag att alls skulle bli bra mellan oss med hjälp av några fjuttiga ord? Jag var så jävla dum i huvudet. Jag satte mig upp i sängen och tårarna bara rann. Rex hoppade upp i sängen och la sig bredvid mig och såg på mig med sina stora, oförstående hundögon. Jag la huvudet på Rex och blötte ner hans mjuka päls med mina tårar. Men han låg kvar och lät mig gråta. Allt kändes så jävla meningslöst.

Nästa dag var Malin och Linn bakis båda två, jag själv kände mig bara helt borta. Jag tog på mig lite kläder och gav mig ut på en promenad. Malin och Linn ville med men jag sa nej. Jag gick till sjön vid skogsdungen där jag en gång kastat mina rakblad. Där jag en gång trott att mitt nya liv skulle börja. Jag satte mej ner och lät fötterna sjunka ner i det kalla vattnet. Jag mindes Mimmis leende och jag suckade djupt. Jag orkade inte mer. Jag gjorde inte det. Jag såg mig omkring. Det var folk överallt så jag kunde inte ta mitt liv nu, jag ville inte att någon skulle se, jag ville inte att någon skulle hjälpa mig. jag ville verkligen inte att någon skulle hitta mig för jag ville dö. Jag ville inte bli funnen och hamna på sjukhus. Risken var allt för stor för att Lisbett skulle komma dit och ta med sig Linn och mig därifrån. Jag ville inte råka ut för det, men jag tänkte mest på Linn. Hon älskade Malin och Malin älskade henne. De hade funnit livets mening i varandra och jag ville inte förstöra deras lycka. Min lycka då tänker du väl? Min lycka är redan förstörd. Ingenting med mitt liv går att rädda.

När jag kom in i lägenheten satt Malin och Linn och såg på tv. Malin hälsade glatt på mig när jag kom in.
”Hej, vart har du varit?” frågade Linn när jag kom in och satte mig i soffan och tog en öl som stod på bordet.
”Ute” svarade jag irriterat. Linn nickade till svar och lät bli att ställa några fler frågor. Jag ville inte verka elak, det bara blev så. Självmordstankarna var på väg att ta över min kropp. Döden hade redan inrett sin lägenhet i mitt hjärta. Det enda som fattades var min underskrift, mitt hopp från bron, sen kunde döden koppla av i sitt nyfunna hem.

Natten närmade sig och Linn och Malin låg och sov när jag vaknade till. Döden stod och stirrade på mig och jag visste att det var dags. Jag reste mig upp och tittade på brevet som låg bredvid på nattduksbordet. Jag läste snabbt igenom mina kladdiga meningar.

”Jag ville först inte gå samma väg som Mimmi, jag ville inte dö. Jag ville leva, men det vill jag inte längre. Inte nu när jag mist Jocke, min enda andledning till att leva. Linn, jag är lycklig för din skull och jag hoppas du och Malin får ett underbart liv tillsammans. Ni passar så bra ihop. Ta väl hand om Rex Malin, lova mig det. Sörj inte över min död, jag är ingenting att sörja över. / Wicky”

Tårarna sprutade när jag läst brevet. Det var inget vackert skrivet, men det gick duga. Jag tog på mig ett par byxor och en t-shirt och klappade Rex en sista gång på huvudet. Han gav mig en otrolig blick, precis som om han förstod vad som var på väg att hända. Han tittade länge på mig innan han ylade lite tyst precis som om han sa farväl.

Jag skyndade mig mot skogsdungen. Jag kände hur döden tjatade på mig, hur den lockade mig att ta det sista steget. Jag stannade upp en stund och såg mot vattnet. Månen speglades i det mörka vattnet. Då blåste det precis en kall vind emot mig och jag vet inte om jag inbillade mig, men det lät precis som någon viskade i mitt öra ”gör det inte”. Jag kände mig för en stund osäker innan jag började tänka på vem som egentligen brydde sig om jag dog. Linn, Malin, Olivia och Elli hade det fan så mycket bättre om jag slutade störa dem med mina problem och mitt trasiga liv.

Jag fortsatte gå mot den stora kullen som månen lös mest över. Här hade hur många ungdomar som helst tagit sina liv och snart var jag en av dem. Jag tittade ner på det svarta vattnet och tog en djup suck. Jag såg mig om en sista gång, såg mig om i världen som jag skulle lämna. Allt var bara mörkt, svart och eländigt och med dem tankarna hoppade jag.

Fortsättning följer :)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Love_Max - 19 nov 06 - 08:30- Betyg: