4 år av lycka - [del 1] |
Det var en gång en mycket söt liten flicka son hette Sabina. Hon var 4 år och såg ut som en ängel med sitt guldiga hår lockat likt en gloria kring sitt dockliknande huvud.
Sabina hade allt som en liten flcka kan önska sig: en vit kanin med svarta prickar i trädgården, sin bästa vän Isabelle i det ljusrosa grannhuset över gatan, en gudomligt söt liten lillebror på snart 2 år och en mamma och en pappa som älskade henne över allt annat.
Hon kunde aldrig ana vad som väntade henne längre fram.
Ett mörker som aldrig tar slut.
*
Lilla Sabina lekte och skrattade dagarna igenom och hade inte en tanke på den dystra morgondagen som nalkades och vad som skulle komma att hända då.
Hon somnade alltid sött i sin säng om nätterna, trött efter dagens äventyr på dagis med de andra barnen.
Hon var en ängel, en kärlekens och glitterlyckans ängel. Så liten, så sårbar. Men samtidigt så stark och jordnära trots sin knappa ålder. En riktig vän och genomgod människa.
Men en dag, ett år senare, hände något som gjorde en repa i Sabinas ditintills så perfekta världsbild. Hon såg mamma och pappa ståendes i hallen mitt emot varandra, med ett avstånd på två meter emellan dem. Mamma hade korslagda armar över bröstet i en nästan aggressiv gest och pappa stod lutad mot väggen med armarna hängandes lealöst utefter hans kropps konturer. Han hade en hotfull glöd i sina annars så snälla ögon.
Sabina som satt hukad i sitt rum med ögat tätt tryckt mot dörrens lilla nyckelhål kände hur håren reste sig på armarna, på ryggen. Det var något som inte var som vanligt, något som inte var rätt. Något som var fruktansvärt fel.
Mamma öppnade och stängde sin mun snabbt och ryckigt när hon pratade, hon nästan spottade ur sig orden över pappa. Men Sabina kunde inte urskilja meningarna där hon satt i sitt gömställe. Hon hörde bara det argsinta tonläget mamma använde, och det gjorde henne illa till mods.
Plötsligt försvann pappa ur hennes begränsade synfält, och efter någa minuter sjönk mamma ihop på det hårda trägolvet och slog armarna runt sig i en krampaktig omfamning. Hon började skaka och hackiga snyftningar nådde Sabina genom nyckelhålet.
Tanken på att mamma satt och grät där utanför på andra sidan dörren gick som en stöt genom hennes kropp, särskilt med tanke på att det var på grund av hennes pappa.
Vad hade hänt? Och vad hade han gjort som sårade henne så?
Hon gick de tre stegen mot sin säng på vingliga ben och sjönk förvirrat ner i den fluffiga bäddningen med frågorna bultandes i huvudet.
Hennes trogne vän Nin torkade hennes tårar den natten, med sin rosablommiga päls.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LipsOfAnAngel - 4 aug 09 - 15:13- Betyg:  | | åh, skriv mer. jättebra! |
|
|
|
