Med endast döden som utväg [m/m] *oneshot* |
Ehm...en dålig oneshot som handlar om missbrukare, brustna hjärtan och sorg. Kommentera gärna.
Det var tidig morgon för dom flesta, för mig var det bara sen natt. Klockan närmade sig halv fem och nu sitter jag här igen, som så många gånger förr. Halvt avdomnad av alkohol, hjärtat dränkt i sorger, utsuddat minne och med handen innanför byxorna. Jag stönade till av min egen beröring samtidigt som jag svor tyst för mig själv och kastade ut ett tomt löfte att det här skulle bli sista gången. Med vana rörelser fortsatte jag smeka mig själv i mörkret och jag njöt i fulla drag när telefonen ringer. En djup suck lämnar mina torra läppar och jag tar upp handen från byxorna. Häver mig med vad som känns vara mina sista krafter upp på golvet och letar efter telefonen. Jag hittar den till slut under en engångstallrik på hallgolvet.
- Ja hallå, min röst är vresig och hjärnan jobbar på fulla varv för att kunna uppfatta någonting om omvärlden.
-Hej Benji Rösten får mig att själva och hjärtat att slå snabbare.
- Hej Johannes, säger jag hest. Samtidigt som jag försöker lägga band på mina känslor och lusten att ropa 'älska mig, snälla!?' Han skrattar lågt och jag sluter sakta ögonen.
- Jag har hittat lite starkare grejer, skaru prova? Hans röst klingar i mina öron och jag vet att det är fel, min hjärna gör ett sista försök att sansa mig och klara mig ur det här.
- Du är farlig för mig Johannes, det vet du. Återigen min hesa röst som låter mer uppgiven än vanligt.
- Det kan hjälpa dig fly dina mardrömmar säger han kort, och han vet att jag är fast. Jag lägger på luren och låser lägenheten före jag med hasande steg går mot Johannes. Jag kommer fram till slut och sätter mig tungt i en nersutten soffa. Det luktar rök och skräpet ligger i högar runt väggarna, men för tillfället är han ensam.
- Dom andra kommer ikväll, säger han tyst samtidigt som han tar fram sprutan. Han håller upp den mot fönstret och jag ler vid synen av den klara vätskan i den.
- Jag störde visst mitt i något viktigt, säger Johannes plötsligt och ett snett leende pryder för ovanlighetens skull hans läppar. Trots hans sargade ansikte och oklippta hår kan jag inte låta bli att tycka han ser fruktansvärt vacker ut. Hans blick sneglar ner mot mina privatare delar och först nu märker jag mitt uppkåtade tillstånd. Jag nämner inget om det hela utan sträcker bara fram armen med en kall min. Johannes fortsätter att flina mot mig men sträcker lydigt fram armen med sprutan mot mig, det sticker till när han sakta låter den klara vätskan komma i mitt omlopp. Han sparar halva sprutan som han enkelt sprutar in i sin egen arm. Det dröjer inte länge förrän ruset kommer. Alla problem försvann och det känns som att jag svävar, jag tittar med kåt blick på Johannes och äntligen får jag sagt orden jag så länge hållit inom mig.
- Älska mig, snälla!? Jag tittar aningen vimmelkantigt på Johannes. Allt verkar plötsligt enkelt och ljust, mörkret som i vanliga fall tynger mitt bröst har lättat och när Johannes fumlar med min byxknapp är jag i himlen på riktigt. Han andas korta snabba andetag och när han ligger bredvid mig känner jag hur hård han är. Mitt leende sprider sig över hela ansiktet och jag kysser honom ömt. Hans händer famlar sig fram på min kropp och jag ligger och ger små stön ifrån mig. Kläderna är snart ett minne blott och när Johannes sitter naken i mitt knä med sin hårda lem mot min mage finns inga problem i världen. Jag smekte honom sakta och blev ivrigare för varje ljud som undslapp hans mjuka läppar.
- Åh Benji, rösten lät ansträngd och hans blick hade blivit dimmig, mina händer hungrade ständigt efter mer och jag är inte säker men jag tror det är mer än drogerna som rusar i min kropp.
Timmarna går och Johannes jobbar på som om ingenting har hänt, drogen verkar göra honom outtröttlig och jag vet helt säkert att jag inte kommer kunna sitta imorgon, men det är det garanterat värt! Allt jag kan se är Johannes som guppade flåsar med mina ben korsade bakom hans rygg när jag plötsligt hör en nyckel i låset. Själv känner jag att skräcken borde komma krypande men konstigt nog känner jag mig helt lugn. Jag och Johannes ligger och hånglar när hans vänner kommer in.
- Damn! Inte trodde jag att du höll på med sånt här Johannes. Deras blickar vandrade till bordet där sprutorna låg och Johannes fortsatte sitt vilda sex som att ingenting hade hänt. Jag bet mig själv i läppen för att inte stöna högt när hans hand slöt sig runt min styva lem. Johannes grävde in fingrarna i min axel och i nästa sekund kände jag hur han kom i mig. Mitt hjärta slog som aldrig förr och jag var kåt och kärlekskrank. Tänk att jag äntligen fick killen jag älskar.
- Din tur, viskade han hest före han drog sig ur mig och lade sig ner på rygg, jag vet att jag borde känna mig generad men som om ingenting hade hänt började jag jobba mig in i honom, sakta men säkert.
- Asså droger, sure. Men inte trodde jag du var på killar?! Säger den ena killen som jag tror heter Johan. Johannes flinar bara mot honom där han ligger med benen korsade runt min rygg. Han stönar till innan han tittar mot killarna igen.
- Det är jag inte heller, men va fan. Länge sen man fick nått, man tar vad man har. Han blinkar med ena ögat och skrattar bekymmersfritt. Och trots drogen som cirkulerar i mitt blodomlopp, trots att alla mina känslor är dövade så dog något inom mig just i den stunden. Jag fortsatte jobba i Johannes tills jag kom, och sen ställde jag mig upp för att gå. Hade inte hjärta att stanna kvar hos den förrädaren.
- Ska du redan gå kärlekspojken, säger Johannes nere från golvet. Han ligger naken och utsträckt på golvet och ler med kåt min mot mig. Det gör ont att ta mina kläder och gå, men inte lika ont som att veta att han bara utnyttjade mig och mina känslor. Fast jag borde ha fattat att det inte var för att han älskade mig så gjorde det så fruktansvärt ont att höra. Jag vandrade sakta ut och jag vet att det är kallt ute, men jag känner ingenting. Hela jag är som bedövad och ett brus fyller mina öron. Jag kan inte riktigt tänka klart allt jag vet är att jag måste hem, måste sova.
Jag vaknar av att jag fryser som en hund, sätter mig försiktigt upp i sängen med en dunkande huvudvärk. Jag tittar ut genom den kala fönstret och tittar på den frostiga gräsmattan. En blick på klockan räcker, natt igen. Min dygnsrytm har sedan länge sedan försvunnit. Min familj har jag inte hört av på flera år. Jobb vet jag inte vad det är. Mina vänner har lämnat mig för så länge sedan att jag knappt minns vad dom hette. Och kärlek, Johannes är kärlek för mig. Johannes ja...hjärtat krampar när jag tänker på honom, på hans bekymmersfria ansikte som förrådde mig rakt i ansiktet. En tår rinner ner för mitt lite smutsiga ansikte och jag torkar argt bort den, tuffa grabbar gråter inte! Men så orkar jag inte, låter tårarna strömma nedför mitt förhärdade ansikte. Låter känslorna för Johannes slippa ut. Känner hur ont det gör, det riktigt skär i bröstkorgen, som att någon stack in en kniv och vrider om. Som att...jag kan fortfarande höra hans röst. Han vill inte ha mig, tog mig bara för att jag fanns i närheten. Rummet snurrar plötsligt och jag känner att jag måste ha något som dövar. Rotar runt i min lägenhet och vänder upp och ner på varje pinal. Bara för att inse att det inte finns alkohol någonstans. Droger är för dyrt för mig och aldrig att jag går tillbaka till Johannes! Jag sjunker ner på en köksstol bara för att bli påmind om gårdagens strapatser och lägger mig snabbt ner på madrassen istället. Så här ligger man, utan vänner och familj, hånad av sin ända kärlek. Inget jobb och skulder över öronen med en svidande värk av att ha blivit rövknullad. Det är just fin det. Tänk om man bara fick dö, så enkelt det vore. Att bara, försvinna... Ju mer jag tänker på det desto bättre verkar det.
Det har gått en vecka nu, jag har haft gott om tid att vara ensam med mig och mina tankar. Mitt brustna hjärta och min abstinens. Och nu står jag här, på taket av mitt höghus. Jag är feg, och stolt för det. Äntligen ska smärtan på insidan försvinna. Äntligen ska mitt brustna hjärta få läka. Jag andas djupt in den klara kalla luften och vet att det måste hända. Ingen kommer gå på min begravning, men det rör mig inte i ryggen. Allt jag vill är att få vila lugnt och tryggt. I en värld utan droger alkohol och Johannes. Och när allt nu känns så perfekt, tar jag det sista steget ut till frihet, ut till en tillvaro utan smärta.
- Jag älskar dig Johannes, är det sista jag viskar ut i den tomma luften. Sen blir allt svart.
Begravningen skulle ske lugnt och stillsamt, med endast prästen närvarande. Men när familjen ringde för att få ta ett sista farväl av sin älskade son kunde dom inte säga nej. När vännerna som försvunnit för flera år sedan kom tillbaka för att säga förlåt fick dom bara gå in. Och när Johannes satte sig på första raden med tårar som rann nedför kinderna var det ingen som stoppade honom. Den enkla träkistan blev full av rosor och det gjorde ont att se när alla viskade förlåt. Men mest ont gjorde det ändå att se Johannes gå fram, sakta med en vit ros i handen och tårarna som aldrig tycktes sluta rinna. Med handen på kistan öppnade han munnen och sa dom tre orden. Dom tre orden som hade fått mig stanna.
- Jag älskar dig... Sen pussade han på kistan och gick ut ur kyrkan. Med vetskapen om att han aldrig skulle få se sin älskade Benjamin igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ofin - 27 jul 09 - 20:50- Betyg:  | | jätebra!<3 | | EMORAiNBOW - 27 jul 09 - 20:20 | Men bra .__.' Jag som redan är känslosam, sentimental och snörvlig och så får jag läsa det här... vilket ju genast gjorde mig på bättre humör -.-'
Nej, skämt åsido, det är BRA att jag grät till den här för det bevisar ju bara att det du skrev berörde! Mig berörde det i alla fall, nådde hjärtat rätt rejält. Jag har känt människot som haft det på det här viset så just därför berörde den lite extra, jag vet hur det slutat för många av dem...
Vacker men sorglig <3 | | NeMriA - 27 jul 09 - 11:08 | men ;_; *dör*
vafan kvinnna! nu blir jag sentimental också ._.
fan vad bra du skriver
denna novellen gillade jag, och den var INTE dålig o.o
<3 | | MoRoTpOwEr - 27 jul 09 - 10:24 | | *gråter* :o ! | | frdrik - 27 jul 09 - 09:55 | | noooo, that's sad! men vackert och skickligt skrivet. |
|
|
|
