Om jag vore författare [m/m] Del 7 |
Vi närmar oss Robins hus och jag blir mer nervös för varje tramptag, det känns som att magen knyter sig och att jag kommer att spy när som helst. Robin ser märkbart tagen ut av situationen och jag undrar i mitt stilla sinne vad som är på väg att hända. Vi stannar och slänger cyklarna på Robins gräsmatta. Det luktar mat när han öppnar dörren och hans mamma kommer ut i hallen med förkläde stekspade och...kockmössa. Nej jag skojar inte hon har på sig en hög och pösig kockmössa Robin stönar och slår handen i pannan. Vilket får mig att förstå att det förmodligen är såhär ganska ofta. När jag tänker efter så har jag inte varit här vid middagstid på ganska länge faktiskt.
- Vad gör NI hemma, utbrister Robin och tittar förfärat på sina föräldrar. Dom ler bara mot honom och tittar oförstående på oss.
- Ni skulle ju vara bortresta i helgen, förtydligar Robin ifall dom nu skulle ha glömt bort det. Hans mamma ler lite käckt mot mig och skakar på huvudet.
- Jag vet Robbegubben, men eftermiddagens tillställning blev inställd, men du kan vara alldeles lugn, vi åker om två timmar. Hon ler lite hurtfriskt åt oss innan hon trallande återgår till spisen. En ny suck lämnar Robins läppar, dom där otroligt kyssvänliga läpparna som sitter på en underbar människa med blont ruffsigt hår, läderjacka och stuprör.
Robin tar tag i min hand och drar mig mot hans rum, men vid samma stund som hans hand fann min tappade jag all tidsuppfattning och med ens önskade jag att hans rum låg på andra sidan jorden. I min berättelse släpper Robin inte ens fast hans rum ligger alldeles intill. När vi kommer in på hans rum lägger sig en orolig tystnad och jag vet att jag inte kommer att få veta något om vad han nu ville prata om förrens hans föräldrar har åkt. Robin satt på bäddsoffan och hans blick tittade tomt på någonting utanför fönstret, hans käkar var spända och det såg ut som att han egentligen ville vara all annanstans än här. Men det är väl självklart, vem skulle inte vilja vara någon annanstans än i ett litet rum på en soffa med mig. Jag förstår faktiskt inte hur han har stått ut med mig i alla år. Avlägset hörde jag hur hans mamma ropade att maten var färdig och med tunga steg närmade vi oss köket.
- Hej Kim, det var länge sen du var här på middag senast så treeevligt! Hon log brett och jag försökte lägga upp ett leende som inte skulle se ut som en ful grimas. Mitt inre var tyngt av något obeskrivbart lugn. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, åt vilket håll jag skulle titta och allra minst vad jag skulle säga. Att Robin hade något viktigt att berätta stod ju helt klart och att det var avgörande för allas framtid anade jag nog under den städade ytan.
- Ta mer mat Robin, en myra äter ju mer än dig. Säger hans pappa med ett brölande skratt och Robin ser aningen besvärad ut i sitt leende.
- Tack pappa men det är bra. Säger Robin så diskret som han bara kan för att inte väcka en diskussion. Jag känner att det är det sista Robin vill just nu och jag undrar verkligen vad det är som han ska berätta.
- Nejmen käre son, du blir inte stor och stark om du inte äter mer! Hans pappa höjer sleven med potatismos och jag ser förfärat efter en utväg.
- Men han åt hemma hos mig! Får jag fram och i sista stund hindrar sig Robins pappa ifrån att ösa ett bokstavligt talat berg med potatismos på sin sons tallrik.
- Jasså på det viset. Säger han med munter röst och sätter tillbaka sleven. Robin andas ut och äter snabbt upp maten och sen frågar vi om vi får gå från bordet. ...Det får vi inte.
- I den här familjen väntar vi alltid på att alla äter färdigt Robbegubben. Det vet du väl?
- Jo mamma jag vet, men jag har ju gäst idag...hans röst tonar ut och han verkar ha gett upp hoppet om att överhuvudtaget få säga någonting idag. Och i bakhuvudet minns jag varför jag faktiskt brukar undvika att äta middag här.
Efter många allmänt dryga samtal åker faktiskt hans föräldrar igen och nu ska dom åka någon slags mini-kryssning över natten och nästa dag så dom kommer garanterat hem först imorgon kväll. Jag ringer till min mamma och säger att jag blir sen om jag inte sover över här. Sakta börjar vi gå i från köket mot Robins rum och varje ynka steg känns som ett steg närmare graven. Jag och Robin som alltid har haft så lätt att prata får plötsligt problem med att hitta orden och våra blickar är överallt annat än på varandra. (misstolka inte det där!)
- Jaha, då var vi här då... säger han i ett försök att vara entusiastisk.
- Ja...säger jag dröjande och blir arg på min brist på intelligens vissa gånger. I min berättelse hittar jag orden jag söker. Robin harklar sig och mitt hjärta slår i den dubbla hastigheten.
- Det är så här, börjar han skakigt och tystnar ett tag för att sansa sig.
- Det är så här att jag har något väldigt viktigt att berätta för dig Kimmie. Jag vet inte hur jag överhuvudtaget ska få fram det och allra minst hur du ska reagera. Men jag klarar inte av att inte berätta det för dig. Du står alldeles för nära mig för det... Han tystnar och jag anar det värsta men försöker mig på glada tankar. I min berättelse är det här dagen med stort D, det är nu det händer. Det är nu han kommer säga det, min älskade Robbie.
- Kimmie, söt. Jag har blivit kär.
- I vem då? svarar jag och Robbie tar min hand och tittar mig i ögonen.
- Jag är kär i dig Kimmie. Och sen kysser han mig.
- Det är så här Kim, att jag kommer att säga det här nu. Det finns ingen återvändo längre. Men vi kan väl försöka att vara vänner ändå, eller hur? Jag vill inte mista dig för allt i världen Kimmie. Hans ögon tittar bedjande på mig och jag nickar svagt. Mina lungor har dött, mitt hjärta har redan stannat och min mage är förmodligen ur funktion för jag känner inte ens några fjärilar längre. Nästa gång lägger väl hjärnan av...Robins knogar vitnar och han håller nästan panikartat om en soffkudde.
- Jag har blivit kär...säger han till slut och det rycker till i mig. Vänta nu det här är inte min berättelse, livet vill mig aldrig väl! ...Vilket betyder att han är kär i någon annan...Tårarna närmar sig.
- Asså jag menar inte, småförälskad eller att jag tycker om någon lite extra mycket. Kimmie jag är stormande, blomstrande, kär! Jag har konstant hjärtklappning och... jag kommer sprängas om jag inte säger något till någon.. Hela mitt inre stormar och jag ser på honom att han är mer allvarlig än han någonsin varit förr. Jag sväljer hårt och försöker hindra min röst från att brista.
- Ve-em...Vem ä-är den lyckliga? Stammar jag fram till slut och håller hårt om soffans armstöd. Jag känner på mig att när han säger namnet kommer jag brista ut i tokgråt. Jag tittar ner i soffan och försöker att andas normalt. Vilket inte är det lättaste med döda lungor. Robin är tyst länge och jag anar att han vill ha ögonkontakt med mig men det klarar jag inte.
- Jag vet att det inte är så passande, men jag måste få berätta det här. Säger Robin återigen och jag tittar upp på honom under min lugg.
- Den du har riktat in dig på kan skatta sig lottad, ingen kan vara olycklig med dig. Så säg nu, vem är det? Säger jag och låter faktiskt sansad. Jag blir förvånad över mig själv och märker inte att Robin lägger sig ner på mage och på så sätt få ansiktet närmare mig. Han viker upp benen vid knäna och korsar dom samtidigt som han sätter hakan i händerna och tittar upp på mitt ansikte under min lugg vilket resulterar i att han kan se mig i ögonen ändå.
- I dig din dumsnut. säger han sen glatt och enkelt som att det var den mest naturliga saken i världen. Syret försvinner, allting snurrar och allt som min hjärna kan tänka på är att det här är som i min berättelse. Bara så otroligt mycket bättre! Alla ord han har sagt får helt plötsligt en annan mening och jag vill slå mig själv när jag tänker på att jag själv har varit så kär att jag inte har märkt hans små tecken, hur han menat allt han sagt. Hur han tittat på mig. "-Bara en idiot kan låta bli att falla för dig." Hur kunde jag vara så dum! Han har försökt säga det flera gånger men jag har själv varit så kärlekskrank att jag inte har fattat. När jag inte säger någonting på ett tag riktar han ner blicken i madrassen som att han väntar på sin dom. Och helt plötsligt finner jag min talförmåga igen. Och jag vet precis vad jag måste säga.
- Robbie, jag har alltid drömt om att vara författare över mitt eget liv. Men livet har inte gjort det så lätt för mig kan man säga. Så när det nu har gett mig en sån här början på en saga så vet jag att jag måste handla rätt. Ett stort leende sprider sig över mitt ansikte och Robin som nu har satt sig upp tittar förvånat på mig, han förstår verkligen ingenting. Och i nästa sekund ger jag honom en smällkyss så att han tappar andan!
För jag är faktiskt författare.
-
Som ni kanske förstår så var det här sista kapitlet... döda mig inte? :o Den här novellen var faktiskt tänkt som en oneshot från början och därför blir den inte så lång. Jag kanske skriver en epilog, vad tycker ni?
I alla fall, ni vet vad ni ska göra. [Och till er som inte kommenterat med läst. Jag förlåter er om ni kommenterar nu, annars kommer ni vara hopplöst förlorade! ;)]
Hoppas du blev nöjd Hampus.<3 :)
btw, har tänkt börja på en uppföljare om William och Natanael, något som gillas? :o
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EMORAiNBOW - 23 jul 09 - 19:20 | Ehehehehehöhöhöhöhöhöhö! :DDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDD (Det betyder att Kimmie är VÄLDIGT lycklig just nu!!!) Alltså; var det, det perfekta slutet eller!?? "För jag är faktiskt författare." jag fick världens lust att resa mig och klappa i händerna när jag läste den där meningen! PERFEKTION!! <3
Gällande epilogen vet jag faktiskt inte :/ Jag tycker det här slutet var så perfekt som det var och blir det då en epilog så naeeh, jag vet inte .__. Upp till dig! | | Neverwas - 23 jul 09 - 02:23 | ''''''''hohoho.
Jag tycker att detta blir pefekt som sita del. Att du avslutar med att han faktiskt är författare, maaah.
Men jag kommer saknqa dessa typer ;D | Boegapa - 22 jul 09 - 20:33- Betyg:  | IHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIIIIIII! *hoppa upp och ner*
WIIHOO! TRALALALA, FATTA MASSA HAPPIFISH JAG BLEV NU! TRALALALALA! EPILOG, INDEED!
OCH JA TACK TILL EN FORTSÄTTNING! MWAAAAAH! :'D <33333333333333333333 | | KleineSiddie - 22 jul 09 - 19:36 | Sååååååå!!!! bra ^^
Epilog...absolut!! =D | | prickigthallon - 22 jul 09 - 14:50- Betyg: | Åhh, vad fint! :D Inte jätteoväntat, kanske x) MEn ändå! :D
Jättebra novell och jättebra idé! Heja dig:) Kram | | WalkingTheDemon - 22 jul 09 - 11:50 | Men nej!!! :O
Men skriv en epilog! :D
OCH FORTSÄTT MED WILLIAM OCH NATANAEL <3 | | NeMriA - 22 jul 09 - 10:54 | men o.o en epilog skulle sitta fint (Y)
håller med Jive lite, men det är braaaaaaa detta :D
OCH UPPFÖLJARE OM WILLIAM OCH NATANAEL UPPSKATTAS! O_O | | Pumisa - 22 jul 09 - 10:44- Betyg: | Jag tycker inte det ska vara sista, även om jag nu måste erkänna att det var ett rätt bra slut
men jag menar, man vill veta vad som händer nu efteråt! | | Jive - 22 jul 09 - 10:01 | Heppåre.
Jag har sträckläst alla delar nu. Och tja.
Biten när Robin sa "I dig din dumsnut", var konstig. För mig hade det varit mer naturligt om han sa "I dig..." lågt och generat. Om du förstår? Det hade passat in bättre, eftersom tja... han var ju nervös och sånt innan.
I övrigt var handlingen bra. Men du har en del grammatik att träna på. Men fortsätt skriva och läsa så ska du se att det kommer naturligt.
Jag vet inte vilket program du skriver i, men Word är jättebra. Hjälper dig med ev. slarvfel, var det ska vara versal och så vidare.
Kram! | | MoRoTpOwEr - 22 jul 09 - 09:59 | Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej .__. ;o !!
Och nuuh vart jag en aning gladare när jag läste den 125:e Raden :)
Jaah klart man vill det :o vrf inte lixom då finns det mer att droga :_:
Ehm ööh men jag kan fortfarande inte fatta att det är slut ;( ! |
|
|
|
