Faktum är att jag älskar dig [Oneshot] |
En kort och dålig oneshot, klaga inte -.-
Han klev in genom dörren och luften blev genast tjock och svår att andas. Hon satt på sängkanten och tittade förvånad på den smala gestalten som stod i dörröppningen. Han blickar ner i golvet och sväljer hårt, som att han behövde berätta något väldigt viktigt men var rädd att hon inte skulle lyssna.
- Vad gör du här Bobbi? Hennes röst var kall som stål och den smala pojken ryggade tillbaka vid ljudet av hennes röst. Hans vänstra hand fingrade frenetiskt på tjocktröjans slitna ärm och han verkade väldigt spänd.
- Faktum är att jag saknar dig Mintexa... han svalde återigen och kinderna fick en rödare ton. Mintexa höjer på ena ögonbrynet och ställer sig upp.
- Du saknar mig? Bobbie det var ett år sedan vår kärlek tog slut, försvann eller vad du vill kalla det. Bobbie svalde en gång till och han höll om tröjkanten så hårt att hans knogar vitnade.
- Vad hände egentligen Mintexa? Han blickar upp på henne med stora ögon och nu är det flickans tur att rygga tillbaka. Hon stöder sig mot sänggaveln och tittar fundersamt upp mot taket.
- Vi slutade prata, sluta träffas, slutade ringa. Bobbie, vi slutade att älska. Hon tittar upp på honom med rådjursögon. Hon står där i mellan brunt hår blåa jeans vit tjocktröja helt osminkad och naturlig. Han tittar ömt på henne och kastar undan den svarta luggen, håret är täckt med små rosa slingor, ögonen inburade i svart och den taniga kroppen döljs av svarta kläder. Bobbie biter lite på en nagel och tittar granskande på Mintexa.
- Min livslust har försvunnit sen du gick för sista gången Minna, och...Hans röst blev grötig och orden stockade sig i halsen. - och jag måste erkänna att jag svek mitt löfte till dig för två månader sedan. Bobbie tittade ner i marken och Mintexa gav upp en svag flämtning.
- Men det kändes inte bättre, nej, det var det värsta jag gjort i mitt liv. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag svek dig, men jag orkade inte Minna, men det hände bara två gånger...förlåt. Han tystnar och luften blir tryckande och svår att andas igen.
- Visa mig. Säger Mintexa återigen med en röst hård och kall som stål. Bobbie drar sakta armen till sig och skakar på huvudet. Men när han möter hennes bestämda blick sträcker han ändå fram den och drar sakta upp tröjärmen. En ny flämtning hörs och skakiga fingrar nuddar försiktigt över dom åtta nya skärsåren. Bobbie sväljer hårt och försöker hindra gråten som tränger sig på bakom ögonlocken. Mintexa sluter armarna om honom och låter honom gråta på hennes axel.
- Du lovade ju mig Bobbie, du lovade att aldrig göra det igen... hennes röst var hes och orden som gick ut ur hennes mun var mer som en viskning.
- Och min anorexia har också blivit värre sen vi slutade älska Minna, snyftar Bobbie mot hennes axel. - All livsglädje följde med när du gick. Hon höll om honom hårdare och pussade honom på huvudet, höll den taniga kroppen nära sin som att hon vore rädd att han skulle försvinna om hon släppte.
- Jag har blivit vanlig nu...viskar hon tyst och sätter sig ner på sängen med Bobbie i sitt knä. Hon håller fortfarande om honom och han lutar huvudet på hennes axel.
- Jag vet...sa han tyst - Men jag är samma gamla problembarn... Mintexa fnyser föraktfullt.
- Du är inget problembarn, du mår bara inte bra! Bobbi tittar henne i ögonen, nog är dom lika vackra som första gången han såg henne. Han struntar i hennes kommentar och säger istället nostalgiskt.
- Jag minns när jag såg dig första gången. Bobbie ler vid minnet och till och med Mintexa drar på munnen vid minnet.
- Du hade svart hår på den tiden, med rosa underhår och den där helt felplacerade slingan i luggen som var så perfekt. Bobbie ler mjukt mot henne och Mintexa tittar bort.
- Det var då. Säger hon sammanbitet och helt plötsligt rör sig någon i hallen, en medel ålders kvinna ställer sig och lutar mot dörrkarmen.
- Det var då det, på den tiden när du var lycklig. Säger hon och står bara tyst en stund innan hon vänder om och försvinner åt samma håll som hon kom. Mintexa tittar med tom blick på den tomma dörröppningen. Bobbie sitter tyst i hennes knä och tittar försiktigt på henne, som om varenda rörelse han gjorde skulle påverka hennes nästa kommentar, som för övrigt skulle vara väldigt viktig. En suck lämnar ofrivilligt Mintexas läppar och hon drar fingrarna genom Bobbies hår.
- Mamma har rätt, och faktum är att jag älskar dig. Hon pussar honom på huvudet och kramar om honom hårt. Bobbie kurar ihop sig i hennes famn och spinner nästan som en katt.
- Efter ett helt år är min livslust tillbaka, och jag är redo att börja leva igen. Han suckade lyckligt och försvann återigen i Mintexas famn. Och då visste dom båda att det var detta, just detta som dom båda hade saknat det gångna året.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fjaril - 17 mar 10 - 18:24- Betyg:  | aaaw :* puss på fin novell!
R.I.P Marie, du skrev som en ängel redan då! |
|
|
|
