På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Sara del 13

Vart är jag? Tänkte jag när jag slog upp ögonen, det var knappt att jag orkade lyfta ögonen. Jocke sov i stolen bredvid mig, med huvudet mot sängkanten. Jag var på sjukhuset. Jocke vaknade i ett ryck när jag försökte röra på handen. Jag var alldeles matt i huvet, det värkte och jag gnydde till. ”Gumman hur mår du?” ”Bra.” försökte jag få fram, ”Gumman.. började Jocke, du fattar att du kunde ha dött idag va? Och det mamma sa, hon menade det inte. Fan Sara, hade du dött idag så hade mitt hjärta gått sönder. Jockes ögon tårades, Sara, jag älskar dig.” Jag kollade på honom och mina ögon tårades också, jag kunde inte få fram ord, men Jocke förstog. Det visste jag. Jocke gav mig en kram och lade sig bredvid mig. Jag somnade i hans famn.

Det var som en dimma, mellan liv och död. Jag hörde vad som pågick, men jag uppfattade inte verkligheten. Ett svart varmt hav av medvetslöshet var vart jag befann mig. Snälla ta mig aldrig härifrån.

Efter ett tag vaknade jag och var ganska pigg, en läkare kom in. Han var ganska gammal, grått hår och svart skägg med grått i. Han kollade vänligt på mig. Vart är Jocke? Snälla ta hit Jocke tänkte jag. ”Jocke, ta hit honom” ”han sitter utanför” sa läkaren. ”Ta hit honom” sa jag lite argare. ”Okej okej.” sa läkaren. Jocke kom in och satte sig på stolen och tog min hand. ”Det är så här Sara. Dina föräldrar är inte här som du ser. Din pappa är häktad. Och polisen vill ställa mer frågar till dig innan det blir en rättegång Och din mamma vet ingen vart hon är, vi försöker så gott det går. Sen angående olyckan igår, du är illa däran.” jag kollade på Jocke och han hade tårar i ögonen. ”Din ryggrad har pressats ihop. Alltså du har en fraktur i ryggen, en kraftig sådan det betyder att du kommer inte kunna röra dig som vanligt. Du kommer inte kunna åka på din skateboard på ett tag. Och du måste träna på sjukhusgymnastiken minst ett år. Jag ska lämna er ifred” med dom orden lämnade läkaren rummet, och tog med mig mitt hjärta och själ. Vad händer nu? Jag var rädd. Jocke kysste mig lätt i pannan och sa ”det ordnar sig, jag hjälper dig igenom allt.” Mina tårar rann ohejdat. Det knackade på dörren, ”kom in” sa jag. In genom dörren kom två poliser, ”Sara, får vi fråga dig en sak?”

[Fortsättning följer]

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Jennisz - 5 jul 06 - 20:19- Betyg: